Slocknad stjärna
Arandur skriver till och från små brev som han sedan kastar på elden. Ni har inte nått att se vad det står i dem, men om någon skulle läst dem så är detta vad han skriver:
Fyrtiosjunde brevet
Efter att ha gjort ner trollhopen och presenterat deras huvuden både för alverna och ambrierna kunde vi så påbörja utgrävningen under alvernas vaksamma blickar. I Jordbeckaträskens surrande gungflyn kämpade vi på, men nådde också en del vänskapliga samtal med alverna. Efter säkerligen en veckas grävande fann vi en kammare med en staty som höll en slags skål som Odella från Ordo Magica önskade. När vi tog den vaknade en andevarelse till liv, men turligen kunde Vresalm slunga den tillbaka till andeplanet med ett par välriktade eldbesvärjelser!
Vi kunde således bege oss söderut med den lärde Gadramei, efter att ha gjort vårt bästa för att mäkla fred mellan jägarkårister och alver. När vi paddlade nedåt floden hörde vi dock ett högt vrål bakom oss, vilket ekade genom skogarna och träsken. Lindormen vaknade till slut…
Vi tog oss genom Davokar och nådde slutligen dess bryn. Efter en kort avstickare till Tempelvall där Soltgard talade med några av sina gamla vänner där om den nya riktning som tempelriddarna tagit på sin tro - Den Döde Prios kyrka, beslöt han sig att han intet ville ha att göra med dem, och såg till att förklädd fortsätta sin resa med oss mot Yndaros. Således, efter många veckors resa, såg vi slutligen Yndaros spiror och torn resa sig framför oss…
Fyrtioåttonde brevet
Tiden i Yndaros kändes lång, men är kort att berätta om. Jag hjälpte under en tid en grupp fritänkare insipirerade av fader Sarvola undan de allt strängare religiösa förföljelserna. Vresalm återkom en dag argare än jag någonsin sett honom, och det framkom att han sparkats ut ur Ordo Magica då historien om hur vi lämnade en ordensmästare i grottorna under Karvosti kom fram. Vi bodde mestadels hos Lothars familj, där hans fader också anslutit efter att Karvosti kapitulerat för drottningen. Jag kan inte säga att det enbasrt fyller mig med glädje hur vi Ambrier drar fram, jag hade nog hellre sett ett Karvosti fortsatt styrt av barbarfolken som bättre känner Davokars lynne…
Soltgard var vid två tillfälen tillbaka i Tistla Fäste i religiösa spörsmål. När sommaren övergått till höst, som börjat dra sig mot vinter, återkom han och hade fått ett brev till vår lägenhet där. En släkting till honom, en Gyllenhane, hade varit tillbaka i det gamla Alberetor i affärer, och behövde beskydd när han åter kom tillbaka över Titanerna. Vi anmälde oss alla att följa Soltgard i detta, då det tycktes kunna bli farofyllt.
Vi hyrde hästar och begav oss söderut genom Yndarien till gränsbyn Priors Pass. En borg tronade över byn styr av ett förstehus, och en stor flod och dubbla murar höll flyktinglägret borta från byn och Ambria. Vi erfor att karavanen med vår skyddsling hade ankommit samma dag, men ännu ej släppts in. Strax hördes tumult och larmklockor! Vi rusade mot murarna, och fick där veta att flera styggelser plötsligt förstyggats och löpte amok i flyktinglägret. Vi fick godkännande att hjälpa till och firade oss över muren. Vi fann samman med ett par jägarkårister totalt tre styggelser utspridda i lägret, och dräpte dem alla.
Vi andra hjälpte de sårade, men Lothar fann att soppan i soppköket varit förgiftad! Dessutom av en substans som förstyggade de känsliga, och det var tur att Lothar klarade sig. Två svartalfspojkar hade lurats att hälla ett pulver i soppan, vilket de fått av en äldre skäggig man. Spåren ledde till en färgarmästares tält, där två av hans lärlingar låg döda, och spåren tydde på att två personer släpat en tredje ut i vildmarken. De hade även en fotboja i tältet, som tycktes ha använts nyligen. Utrustningen och dolda rustningar som såg ut som kläder tydde på att de döda varit svartkappor, svartkultister eller drottningens agenter.
Det tycktes som att den skäggige, som inte var vävarmästaren som skall ha varit utan skägg, skapade styggelserna genom att ge korruption till alla som drack av soppan. Detta som en avledning för att släpa undan en möjlig fånge ur tältet, måhända?
Vi spårade ekipaget, och stötte på två barn som pekade oss på rätt väg och beskrev den släpade som en vit tant, eller en häxa. Vi följde deras spår upp mot Svartkappornas fästning, när vi så stötte på fyra arga Totkor, de stora bergskatterna, vilka spisade på två kroppar. Dessa kroppar behövde vi undersöka, och vi gick till anfall!
Vad gäller Soltgards släkting Rutgard Hurtighuus var han illa skadad, och talade om en kvinna i kedjor. Kan det vara samma kvinna?
Fyrtionionde brevet
Vi kastade oss över de stora kattdjuren, Totkorna, och en hård strid utbröt. Deras käftar och klor rev mig illa, men med vilda hugg och slag låg de till slut alla döda. De två människokropparna var ännu inte speciellt sargade, och man kunde se att de dräpts av kraftiga hugg snarare än bett av Totkor. Det fanns också spår av ett antal människor som hade överfallit de två, och gått därifrån med en tredje person - den vi misstänkte var Nattfrun. Plötsligt grep en av kropparna fatt i mig! De var inte döda! Han stönade fram:
“Forellen i Prios Pass. Nattfrun! Mördarna…”
Det tycktes som att dessa två, svartkappor, överfallits av ett annat sällskap som befriat Nattfrun! Efter en kort överläggning beslöt vi att följa deras spår genom snön. Snart kom vi ner till floden, där några tycktes ha bordat en båt, men Nattfrun var med två andra som fortsatt längs flodstranden i östlig riktning. Vi tog oss tyst och snabbt vidare i spåren, bara några timmar efter, men snart rapporterade Lothar att ett troll och ett par svartalfer blockerade vägen framför oss.
Vi gick fram, och lyckades muta dem med en större mängd långfärdsbröd. Trollet bar på en mäktig hammare, och Soltgard gjorde ett försök att få titta på den utan lycka. Vi fortsatte således på vår färd.
Framåt midnatt såg vi på andra flodstranden en koja bland träden, och såg att de korsat floden. Vi fortsatte upp en bit och tog oss över floden med hjälp av rep utom synhåll, och Lothar smög upp mot kojan. Han trampade dock på en kvist, och upptäcktes av en grupp barbarspejare. De visade sig höra till klan Khadizar, Lothars egen klan, och efter en stund kom deras hövding ner. De visade sig tillhöra det fredlösa band som följer Khadizars hövdingadotter Maridja ända sedan slaget om Yndaros för tjugo år sedan. De var vänliga mot oss då hövdingen känt Lothar som barn. Det visade sig att de accepterat att en mystisk grupp skulle få föra en befriad fånge till deras gömda härläger, och skulle få beskydd där. Barbarerna tyckte dock att sällskapet uppfört sig konstigt, och skulle gärna bli av med dem, och gick med på att föra oss dit. Lothar fick se vart vi gick, men vi övriga fick ögonbindlar.
Efter en lång march genom bergen togs våra ögonbindlar av, och vi såg att vi befann oss i en gömd dal där Khadizarkrigarna fört upp tält och små hus. De berättade att de gömt sig här i tjugo år utan att upptäckas, och bad oss att inte avslöja deras gömställe. De pekade ut ett hus där Nattfrun och hennes två befriare befann sig, och vi började gå dit.
Två munkklädda krigare med stora yxor kom ut och mötte oss, och en fullständigt likblek gammal kvinna kom upp bakom dem. Efter en längre ordväxling kom det fram att de kom från Ordenslandet och tillhörde ett sällskap kallat Bödlarna, som var Jordemoderns agenter och krigare. De kallade Nattfrun för moder Elsana, och hon var i sin tur Jordemoderns högsta prästinna, men dyrkade även de andra gudarna ur den gamla pantheonen, där Ljuse Prios var en av dem. Under det stora kriget hade Ljuse Prios blivit den ende guden, vilket dessa aldrig accepterat, och moder Elsana hade spärrats in av svartkapporna.
Här kom vi i ett svårt bryderi, för moder Elsana hade egentligen inte gjort något fel i vårt tycke, och hade spärrats in orättfärdigt. Hon var samtidigt en svuren fiende till vår drottning, men att återbörda henne till svartkapporna tycktes oss orätt. Bödlarna däremot, vilka förstyggat och dräpt otaliga oskyldiga i lägret, var tvungna att möta rättvisan. Vi erbjöd dem att följa med oss tillbaka som fångar, men de fattade bara sina yxor fastare.
Strid utbröt, och den var kaotisk! Märkligast av allt var hur Vresalm förvandlade en av dem till en stor fisk som hoppade runt på stranden, men fisken var minst lika svår att dräpa som den andre krigaren! Till slut flög Riflindir på fisken och försökte strypa den, under det att vi alla stod i en ring och försökte banka ihjäl den, och till slut satt Lothars dolkar där de skulle. Tyvärr återgick den till sin vanliga form, ty annars hade den blivit en utmärkt kvällsvard.
Elsana var bedrövad, men vi erbjöd henne att ta henne till byn med Jordemodertrogna vi stött på uppe i Davokar, och hon accepterade till slut. På bödlarna fann Riflindir torkade krysinterbär, vilka de använt för förstyggningen. Han tog ett par för framtida bruk, även om jag hoppas att han aldrig kommer att nyttja dem.
Femtionde brevet
Jag vet ännu inte om du är den som läser dessa brev min kära, kanske är det mer till minnet av dig jag skriver dem. Men nu var det länge sen, och jag hoppas åter att eldens flammor skall föra mina ord till dina öron.
Vi reste till Yndaros och etablerade oss där i en lägenhet som Riflindir köpte. Moder Elsana smugglade vi dit, och bosatte oss själva i Lothars fars lägenhet. Vi nystade i vart fader Sarvola kunde finnas, och mötte många av hans anhängare som tvingades hålla sig dolda.
En mötesplats för dem var Kunumas Hörna. Hurtighus emblem i rött och vitt med en blå tupp höll han numera väl dold, då Soltgard inte längre kallade sig templar i det öppna. En Fader Ombardo lovade föra bud till Sarvola och kontakta oss, men vi har ännu inte hört av honom.
Gadramei fortsatte sitt tolkande av stentavlan om Symbars läge. Till slut kallade han oss till Segerhallen och berättade att både platsen och härskaren hette Symbar. Märkligt nog tycktes mycket av stentavlan handla om gamla Lindaros, alltså det nuvarande Yndaros. Och labyrinter under staden.
Denna dag skulle brölloppet för prinsessan Esmeralda och barbarhövdingen Tharbor hållas, och det var nysnö i luften. Mitt under samtalet träffade en komet rakt in i martyrkatedralen, där brölloppet skulle stå!
Vi rusade dit, och fann eldandebesatta människor och varelser som angrep och dräpte de överlevande! Vi rusade vidare, och vid katedralens rykande ruiner ansattes vi av eldandebesatta draghästar, och såg en väldig jätte vandra iväg från ett par kroppar! Dessa tycktes vara Ordo Magica, och jätten hade huggit ner Seldonio - en av magikernas ledare. Vi hörde muttras om Artels hämnd, fången är fri, och något om den eviga nattens mästare.
Därefter hörde vi en kvinna skrika inifrån katedralen! Mina vänner sprang in, men jag hade räddat ett par barn och tog hand om dem under de händelser som nu utspelade sig.