Häxhammaren

Tjugosjunde brevet

Vi begav oss skyndsamt till slukhålet och firade oss ner, i jakt på denne Erlaber för att stoppa hans fruktansvärda ritual med gudens huvud. Väl nere mötte vi fyra skickliga motståndare, två krigare och två magiker. Efter en häftig strid, där en av trollkarlarna förvandlat mig till en ödla (!), så låg de alla döda på marken. Vi fortsatte in till kristallklippan, där Erlaber som nu förvandlats till en fruktansvärd styggelse, var på väg att slutföra en ritual på klippans topp. Den stackars Bayela, häxan som bevakat kristallklippan och varit oss till hjälp tidgare, låg slaktad vid dess fot. Styggelsen anföll oss, och i en väldig strid lyckades vi med gemensamma krafter nedgöra honom. Erlaber var död, och Tistla Fäste var räddat! Vi baxade ner tjurhuvudet från klippan, och plundrade även en magisk dolk och en svartkonstbok. Därefter begav vi oss upp och smugglade ut huvudet under en mantel på en häst. Vi tog oss ut till barbarerna, som förde oss långt ut i skogarna till tjurens kropp. Fyra alver var där också och höll på med ritualer för att stärka den döende gudens livskraft. När vi satte på huvudet tog det bara några ögonblick innan det vuxit fast, och skogsguden reste sig och råmade.

Teara sa att vi varit till stor hjälp, och erbjöd oss alvernas gunst i form av gåvor och lärdom. Jag fick en vacker rustning kallad Karagers rustning vilken kunde neutralisera gifter, och Lothar önskade sig en god stilett som alverna skulle få fram. Rif fick stora mängder mynt och skatter. Vresalm önskade sig lärdom, och Soltgard önskade att samtala med alvernas vise om hur det kunde finnas fler gudar än endast Prios.

Därefter återvände vi till Tistla Fäste. Vi genomsökte snabbt Erlabers lägenhet, och fann där en del ockult parafernalia, men också ett antal bär som Vresalm kände igen. Detta var Krysinterbär, vilka skulle framkalla stor korruption. De liknade dock de bär han ätit när han var helt nyckläckt. Hur kunde det komma sig? Riflindir fann också ett märkligt brev. Dels ett brev som talade om att “den gamle alkemisten börjar foga sig, fortsätt söka efter S, och fortsätt med upphöjelsen”, underskrivet F. Dels ett brev i hans mästers handstil som var ett recept på ett gift, men med felaktiga ingredienter. Hade denne F tillfångatagit Mäster, och tvingade honom att tillverka gifter åt dem? I så fall tycks Mäster fortsätta göra motstånd!

I förhör med de tillfångatagna kultisterna berättade de också om en mäktig svartkonstnär kallad Fursten, vilken hade beordrat både Erlaber och flera kultister, varav en hette Erok Mörke och hade större följarskaror, att genomföra ritualen med gudens huvud. Både Erok och en lärling till dem kallad Gardai ruttnar nu i svartkappornas fångenskap.

Vresalm begav sig också med svartkonstboken , vilken handlade om “upphöjelse”, till Ordo Magica, vilka skulle ta den i förvar för studier. Den magiska dolken var också mäktig enligt Vresalm och kallades Svartegg, och kunde suga musten ur en fiende. Ingen ville dock binda en sådan tingest till sig, så den ligger nu i vår lägenhet.

Svartkappor kom och förhörde oss, och vi berättade vad som skett. Arbetet med slukhålet drog igång, och hösten övergick till vinter. Jag hade hört av Teara-Teana att många fångar fördes till Karvosti efter de stora krigen, och att ett besök där kunde vara av värde för att finna min försvunna familj. Jag var ivrig, men vintern gör vandringar i Davokar till en ytterst farlig sak att företa sig, och spåret efter Riflindirs Mäster behövde följas upp. I övrigt höll vi en låg profil, och skröt inte med våra dåd. Alla som räknades kände ju redan till vad vi gjort.

Vi sökte således efter någon, kanske en alkemist, vars namn började på S, och hörde talas om Skanander som ägde Dalens droghandel. Ingen hade sett honom på något år men han var fortfarande aktiv, och vi beslöt oss för att göra butiken ett besök. Tydligen drevs den av hans döttrar. Vi behövde ju mer elementaressens och elixir, och var också stadda vid god kassa. I ljushögtidernas tid, veckorna efter det nya året var slaget begav vi oss dit.

Tjugoåttonde brevet

Vi talade med systrarna i Dalens droghandel om var deras far kunde vara, och de dolde klart något, men verkade inte speciellt bekymrade. De hävdade att han arbetade från Agrella, staden i syd, och sände dem leveranser. Trots detta hade de ingen adress till honom. Vi tackade, och diskuterade vad vi skulle göra. Vintern var ännu svår, och Karvosti var ett svårt mål. En tripp till Agrella skulle inte vara omöjlig däremot.

Vi beslöt att hyra hästar, och begav oss ut i snön. Vi passerade Kurun, hamnstaden, och nådde några dagar senare Agrella. Ingen där hade hört något om Skanander, och trots att vi sökte i en vecka fann vi inte minsta spår. Förvisso såg vi till att se Agrella ordentligt och avsmaka dess viner och besöka sevärdheterna under tiden. När vi konstaterat att systrarna ljugit förde Vresalm oss till Ordo Magica och vi tog ett sjumilasteg hem via deras magiska cirkel.

Åter i Tistla Fäste så låg vi ett par dagar och spanade mot Dalens Droghandel. Rif såg att det mest var råvaror som fördes dit, alltså skedde tillverkningen där. När Lothar hörde ett brak inifrån när systrarna gått och huset skulle vara tomt, så dyrkade han sig in och hämtade sedan oss. Lothar visade oss till en lönngång ner i en dold källare, där vi fann ett tillfångataget troll kallat Mäster Olmgax. Han var fångad av en magisk kedja, som Skanander lovat ta av honom om han lärde Skanander allt han visste. Skanander hade dock dött av en sjukdom för något år sedan, och systrarna hade behållit trollet som deras slav, utan att göra rätt för faderns löfte.

Vi befriade trollet med min magiska yxa Brandskär som förmådde löda genom kedjan. Lothar plundrade lite elementaressens och en stilett med människobarnshjalt. Sen smög vi tillbaka till lägenheten med trollet. Vresalm frågade där om bären som förändrade honom, Krysmynterbären eller vad det var. Trollet förklarade att han kanske blev kropssligt förvriden istället för själsligt korrumperad, i och med att han då var en nyfödd rese och hans själ inte tagit plats i kroppen ännu. Rif frågade också om sin Mäster, men Olmgax kände inte till honom.

Vi fraktade ut trollet ur Tistla Fäste nästkommande natt i en vagn lastad med hö, och tog farväl av Mäster Olmgax några dagar in i Davokar efter att ha varnat honom för att folk letade efter Skanander, och därför kanske egentligen honom.

Vi förberedde oss därefter på vår expedition mot Karvosti för att eftersöka rykten om min familj, fråga efter Rifs mäster, och bättre förstå skogen Davokar. Vi köpte proviant och vinterutrustning och förberedde oss under några veckor. Planen var att bege oss mot sjön i väster längs med skogsbrynet, och därefter rida upp på den frusna sjön till Karvosti. Skidor och slädar när snön var djup, och därefter rida när det blev lättare för hästarna. Lothar fick även si gåva av alverna - en rakbladscirkelkniv.

Så en isande kall gryning begav vi oss ut med den uppgående solen i ryggen. Mot Karvosti!

Tjugonionde brevet

Vägen längs Davokars bryn var kall, men de första dagarna var annars händelselösa och vår vinterutrustning klarade av resan. Vi såg ett par av forten, och hälsade på en jägarpatrull.

På fjärde dagens eftermiddag såg vi dock en enslig timmerstuga på avstånd, och en man med yxa som pulsade mot oss. När han kom närmare såg vi att det lyste ur hans mun, och att han såg förryckt ut!

“Glimt!” skrek jag. Detta var en av skogarnas plågor, som jag endast hört talas om kring jägarpatrullernas lägereldar. En lysande skalbagge som satte sig i svalget på sina offer och spred död omkring sig i syfte att sprida sig. “Försök ta honom levande!”

Vi brottade ner mannen och slog för att hålla honom nere, han var fruktansvärt stark av glimtens styrning, och Riflindir kunde därefter dra upp den vidriga skalbaggen ur hans svalg och trycka ner den sprattlande tingesten i en glaskolv för senare bruk.

Vi gick därefter in i stugan och fann en kvinna, död av en glimtlarv som brutit sig ur magen, samt en glimt som kröp runt i taket! Vi slog och fäktade på den, men skalet var fruktansvärt hårt! Det var först när den bredde ut vingarna för att flyga upp mot våra munnar som Lothar lyckades nagla fast den vid golvet.

Efter att ha bränt fruns kropp och förklarat för jägaren begav vi oss vidare, och efter ett par dagar kom vi ut på den frusna sjön där vi ansattes av en stor flock svultna jakaarer! Det var en fruktansvärd strid, där jakaarerna kastade sig över stackars Soltgard, och en av dem fick honom i strupen och rev upp ett stort sår i hans buk. Det var med nöd och näppe som vi lyckades slå ihjäl de svultna bestarna, men efter striden hade vi fem fina jakaarskinn.

Efter ytterligare en dags hård vandring nådde vi byn Jakaar, där vi togs emot och tog in på byns värdshus. Vi var bland fria ambrier, och betalade för oss med jakaarskinnen till en furstlig vistelse på deras värdshus. Soltgard fick en klok gumma att komma och titta på hans sår. Nu tycks det oss som om det bara är en dryg dagsmarch till Karvosti!

Trettionde brevet

Vi drog ut i gryningen, och trots ett svårt vad så nådde vi fram till Karvosti - barbarernas klippfästning - mot kvällningen. På vägen red vi förbi Vearras fäste, ett pallisadomgärdat värdshus bebott av ambrier precis utanför Karvosti. Vi red upp för en smal väg och nådde Karvostis port, där en ambrisk gubbe vid namn Lumiro agerade tolk åt vredesgardisterna och släppte in oss.

Vi gick upp till värdshuset där barbarerna serverade fina läckerheter. Lothar rekommenderade tarmpuddingen, vilken var något svårsmält, men annars var allt mycket gott. Under måltiden hörde vi en stor rese tala med en kvinnlig solpräst om en försvunnen vän - Elmendra Vettlös.

Det blev en del uppståndelse på krogen, men det framkom att resen Grymkäft fått besök av sin vän Elmendra då hon precis kommit upp ur häxornas grottor. Hon hade med sig en stridshammare, som hon givit till solprästerna, och därefter hade hon begett sig ut i skogen då hon sa sig känna till den uråldriga staden Symbars läge.

Detta var av intresse för oss, då Fursten - den svartkonstnär som tycks ha kidnappat Riflindirs Mäster - också söker efter Symbar.

Vi gick således med på att hjälpa resen, men på vägen mot pilgrimslägret där hon skulle ha sovit hos en vän stötte vi på två sårade ambriska soldater på flykt. De var klädda i gamla vapenrockar och var till åren. Vi blev misstänksamma och stoppade dem, och det visade sig att de varit med på ett attentat mot Tharaban - storhövdingen. Tharaban hade sårats, berättade förstegardist Faravan, vilken jag har hört ska ha bristande lojalitet till storhövdingen. Vi lämnade iallafall soldaterna till vredesgardisterna och begav oss vidare. Något misstänksamma över personen som lejt dem, en kåpklädd person med fin accent i Tistla fäste. Kunde det vara Fursten eller någon annan spelare?

I pilgrimslägret där många ambrier bodde i tält fann vi Eremendras vän Amegors tält, med hjälp av ambriern Edrashin som kände till mycket av vad som försiggick. Vi fann dock Amegor ligga mördad, sannolikt sövd med gift och sedan hade han fått halsen avskuren för någon dag sedan. Giftet var sömndroppar, vilket kunde peka mot drottningen spioner eller häxjägare enligt Rif.

Vi begav oss också till templet och frågade dem där, men den kvinnliga prästen Aranitra som vi mött tidigare nekade till att kunna tala om Elmendras hammare hon givit dem. Därefter gick vi också till Aloenas dunge och sökte efter detta mytiska väsen, en blandning av druid och monster enligt många, då vissa trodde att Elmendra kunde ha begett sig dit, men Aloena var inte hemma. Vi gick till häxornas grottor, men de var försedda med en magisk barriär och gick inte att gå in i.

I väntan på att fader Pyromei skulle hålla sin kvällspredikan så fick vi tipset från Erdashin (mot fem daler!) att Elmendra också var vän med skattletaren Broder Bartho. Hans tält hade försvunnit för två dagar sedan, men många trodde att han befann sig nere på värdshuset Segerhöken i Vearras fäste just nu. Vi dröjde inte, utan begav oss genast dit!

Trettioförsta brevet

Vi satte oss på värdshuset och fann snart tecken till att värdshusmadamen gömde Broder Bartho uppe på vinden. Lothar smög dit och hörde honom, därefter gick vi alla upp. Knappt hade vi fått den stadige karlen att lugna sig innan vi hörde barbarer angripa utanför murarna!

Det blev en häftig strid, där vi kom rakt på en grupp barbarer som tagit sig över och sprang över borggården för att få upp portarna! Flanor stack ner flera, Vresalm lät svavelkaskaderna piska med sina gnistregn, och jag sänkte i snabb följd två stycken. Lothar smög upp bakom deras ledare och stack ner honom, och Soltgard rusade till slut in och dräpte den siste med sin mäktiga hammare.

När vi undersökte kropparna fann vi att de alla hade en tatuering av en krona omringad av törne. Har det att göra med törnetronen? De hade också rödkoppig ärrvävnad på halsen, som av bortbrända tatueringar. Vresalm hade hört att det bland nordliga barbarklaner var vanligt att man tatuerar in gudssymboler på kroppen. Dessa verkade således ha bränt bort dem. I övrigt bar de standardvapen, inga specialiserade vapen som klankrigare annars bär.

Vi kom tillbaka till Broder Bartho, som berättade att han i förrgår såg kollega med avskuren hals, och en träbägare tömd bredvid sig. Samma gift som tidigare. Typiskt svartkappor. Han sa att Elmendra bröt sig in i Symbar, och att hon sannolikt hittat en bakväg. De hade gjort flera expeditioner i skogarna, bland annat till barbarklanen Faranoruns område. Tydligen hade hon studerat någon slags låsmekanism. Bartho hade varit med men blivit sårad, och inte sett slutet på hennes expedition.

Ryktena går om den forna huvudstaden Symbar som ingen hittat, där det skall finnas oerhörda skatter. Jag minns inte hur, men vi fann ett sätt att skåda Barthos silvriga skugga med små fläckar korruption.

Bartho berättade om två resor till som Elmendra gjort - hon besökte en försvunnen ö ute i Volgoma, Yeferon, och pratate med någon där som talat om en bakdörr in i Karvosti. Bartho hade talat med Mankell som var med henne till ön, och också med en flicka kallad Elida som bodde med häxorna, som nu bodde i den avlägsna byn Nya Jordemo.

Vi forskade vidatre och visade barbarernas törnetatuering för Lumiro, som inte kände igen den. Mankel som varit med Elmendra syntes till för ett par dagar sedan på Karvosti. Han lämnade lägret och gick mot nordväst, klippans kant. Vi hittade hans kropp, och kunde avgöra att han blivit nerputtad av folk som var klädda som köpmän men med militärstövlar.

Vi gick också till barbarernas furste Tharaban där vi mötte Lothar av Grendel, drottningens sändebud. Han ledde Kadizars (nu Yndaros) försvar under Ambriernas anfall, och efter dess fall hade Lothar övertalats att inlemmas i det ambriska riket. Delegationen hade också en medlem kallad Undi, skrivaren Karlos, och kaptenen Emo av Garlaka. Tharaban och delegationen berättade att de nordligaste klanerna kallas Gioja, Enoai, Svarkaan. Inte mycket kontakt med dessa. Godinja, Yedeza, däremot klaner med goda kontakter.

Vi sov i vårt tält och beslöt att vi under morgondagen ska dra mot Farah-Moroun. Kanske når vi att besöka det berytkade Soltemplet i Davokar på vägen?

Trettioandra brevet

Vi var nu fast beslutna att finna det mytomspunna Farah Moroun som vår första anhalt. Vi skulle följa i Elmendras spår, finna den dolda vägen in under Karvosti, hitta kartan till Symbar, och finna den som än styrde där nu. Kunde dess mörka härskare veta något om Riflindirs mäster? Eller min familj? Och det intrigerande som syftade till krig mellan Ambrier och barbarer måste få ett slut! I Farah Moroun skulle det finnas en låsmekanism som vi behövde studera. På ön Yeferon sedan riktningsangivelser om vart bakvägen finns. Och kanske visste flickan Elida något om vad som fanns inne i klippan, om vi skulle vilja besöka henne i hennes by.

På vägen ut genom Karvostis tältläger såg vi en procession på väg mot häxornas berg. Av folk runtom fick vi veta att det var häxan Lobeia från den närliggande Odaiovaklanen. Huldran hade kallat sa de. Vi mötte även pilgrimmer på vägen ut, med bud om Ambriska härstyrkor som samlades utanför skogen.

Därefter tillbringade vi några lugna dagar till häst på väg till soltemplet i skogens djup. Det blev allt mörkare, men väl där togs vi emot av solriddarna och fick köpa proviant och sova i deras tält. Vi fick ännu inte be vid det gamla altaret, och hörde att det fanns underjordiska gångar som de var på väg att gräva ut.

Vi fortsatte nu ut i den mörka delen av Davokar, och stämningen var tryckt. Mot eftermiddagen kom vi in i träskmarker, och hörde plötsligt barnskrik längre in ifrån träsket! Vi kunde inte låta det vara, även om vi anade en fälla, och klafsade vidare in. Då kom det gigantiska trollsländor och angrep oss! De fullständigt massakrerade Broder Bartho, vilken var en hårsmån från döden med blodet sprutande. Vi slog och fäktade mot dem när de dök mot oss, men till slut fällde välriktade pilar och svavelkaskader vidundren, och Lothar högg ihjäl de sista när de låg och sprattlade på marken.

RIflindir fick Bartho på fötter, och vi fortsatte in. Vi slog läger och fortsatte två dagar, tills vi anade att vi var nära. Vi fann då en ruin som var oemotståndlig att genomsöka, och tillbringade en dag med utgrävningar. Jag fann en bola med tre djurhuvuden som tycktes mycket väl lämpad att kasta mot bestar och skogens djur. Riflindir fann en märklig kedja som trollkarlen kunde identifiera som en magisk fångstkedja, en mäktig artefakt! Lothar fann en ring som kunde dölja skador och blessyrer.

Vi fortsatte, men mot kvällningen omringades vi så av alver! Vi lyckades tala med dem, och de leddes av en höstalv vid namn Malahai som kände några av de alver vi tidigare talat med. En arg kvinnlig alv ville dräpa oss alla, men Malahai lät diplomatin styra. De ville inte att någon skulle störa ruinen vi var på väg mot, och vi lovade att endast observera i syfte att hindra ondskan som strålade ut från Symbar. Malahai berättade också att en grupp som föreföll vara jägarkårister, ledda av en kvinna från Ordo Magica, hade synts till i trakten för några dagar sedan. Vi tackade, och slog läger där, väl medvetna om beskyddet från alverna.

Nästa dag nådde vi ruinen, ett väldigt palatskomplex, och fann en väg in. Lothar ledde oss genom mörka gångar och övergivna salar, och vi fann att svartalfer också bebodde denna plats. Nu har vi precis funnit en svartalfsklan i en öppen sal.

Trettiotredje brevet

Vi hade nu tagit oss in i det mytomspunna palatset Farah-Moroun, i syfte att finna en låsmekanism som skulle kunna hjälpa oss att öppna den dolda porten till Karvosti. I Karvostis salar skulle kartan till det förlorade Symbar finnas, där vi misstänker att Fursten håller till, och de mörka makter som manar till krig har sitt ursrpung ifrån.

I palatset hade vi funnit ett rum med en klan med svartalfer. Vi smög fram, och den lärde broder Bartho slog upp konversation med svartalferna. Liksom den tidigare klanen vi stött på var de resonabla, de kallade sig klanen Verogobaht, och de gick med på att hjälpa oss om vi kunde ta hand om en grupp maror som jagade deras ungar.

De berättade att en trollisk ärkekung, Orandahr, styrde de östra delarna av palatset, och att de kunde introducera oss för honom om vi hjälpte dem. Trollkungen skulle säkert veta vart en eventuell låsmekanism fanns att studera, vilket vårt mål var med besöket här. Svartalferna berättade också att det fanns ett rum som var en gammal kultplats där en ond gudastaty stod. Det rummet var tabu, men de förklarade hur vi kunde gå dit.

Vi gick till rummet där flocken med maror höll till, och angrep från två håll. Soltgard klev rakt in i rummet och angreps av en skog av klor, vilka hans rustning understödd med helig kraft kunde stå emot. Det blev en vild batalj, jag ramlade ut ur rummet med en klösande mara över mig, när Soltgard exploderade i energi och virvlade som en väderkvarn med sin hammare därinne. På ett par sekunder hade han slagit ihjäl ett dussin maror! I sanning ett hjältedåd värt att skåda.

Vi behandlade våra rivsår med örtkurer, och släpade därefter tillbaka de giftiga kattdjuren till svartalferna som fick kött och päls, och därefter gick vi för att undersöka kultrummet.

Det var en stor sal, där det till vår förvåning stod ett drygt halvdussin svartkappor i färd med att studera den groteska demonavbild som var ornamenterad i väggen vid rummets huvudända. De leddes av fader Argaton av Solei, enligt Soltgard sannolikt från samma släkt som solkyrkans förstefader, vilken också var från ätten Solei och hade räddat drottningen ur ett hav av eld under det stora kriget. Soltgard klev fram och tog till orda. De verkade, trots inledande misstankar från oss om att vara förklädda kultister, vara ute på ärligt uppdrag. De var också misstänksamma mot oss, men vi bägge förstod att en konflikt oss emellan inte skulle gynna någon. Vi mindes de skattletare som förgiftats av svartkappegift på Karvosti, och beslöt oss för att hålla oss på vår kant. Vi avtalade med dem att vi skulle introduceras för trollkungen, och därefter återkomma till dem om han hade något intressant att säga. De sa sig vara här för studier, vilket vi väl får se.

Under vårt besök i templet noterade jag också en dold lucka i golvet, vilken svartkapporna inte tycktes ha upptäckt. Vi får se om rummet blir ledigt framöver, så vi kan utforska denna dolda passage.

Svartaferna ledde oss sedan genom palatsets vindlande rum och korridorer, genom en sjö och upp på andra sidan, på väg mot den trolliske ärkekungen. På vägen hörde vi en brummande sång, från trollen, eka genom salarna. Vi noterade att en svartkappa förföljde oss, också förbi ett stort rum som vaktades av väldiga kattdjur. Dessa kallas för Leadjur, och är extra skräckinjagade då de har ett paralyserande gift och äter sina byten levande.

På vägen såg vi också ett par låsta kopparportar, vilka stack ut då alla andra dörrar var sedan länge bortmultnade, men vi hann inte undersöka dem noggrannare.

Väl i den östra delen av palatset, nära tronrummet,lämnade vi våra vapen med Soltgard, och klev fram in i ett rum där vi kunde se stora troll. På en tron satt ett enormt troll, Orandahr, och runtom honom stod sju rovtroll. Vi har trots allt hjälpt troll tidigare, då tänker jag på alkemisttrollet Olmgax som vi räddade från alkemistsystrarna i Tistla Fäste. Kanske kan detta bli oss till hjälp vid förhandlingarna. Nu blir det så spännande att jag måtte avsluta detta brev, och först i nästa berättar jag om vad som därefter skedde.

Trettiofjärde brevet

Trollkonungen Orangahr tog till orda, och förklarade för oss att vi fick undersöka i hans palats om vi visade oss värdiga. För att bli värdiga var vi dock tvungna att dräpa två illa sjuka och galna hungerulvar som höll till i ett angränsade rum. Det var nära ögat när bestens käftar klippte över mitt huvud, men vi bankade ner dem till trollens jubel.

Därefter hade vi tillstånd att leta runt, och trollkungen tipsade oss om en källare. Vi gick ner och fann ett gammalt laboratorium från Symbars tid, där folk tycktes ha spänts fast för olika experiment. I rummet fanns en väldig bronsport som stod på glänt, till synes uppbruten inifrån. Innanför fanns endast ett tomt rum med någon slags kokong som något stort hade klöst sig ut ifrån.

Det var istället den uppbrutna bronsdörren som var intressant i sig. På dess framsida fanns en mängd symboler i ett landskap - en båt, en hund, en ryttare och mycket annat. På baksidan fanns en mängd kugghjul och annat i ett avancerat maskineri. Med broder Barthos hjälp fann vi att symbolerna på dörren kunde röras och vridas i olika riktningar, och kugghjulen rörde sig då. Detta var låsmekanismen vi sökte!

Broder Bartho drog sig till minnes en vers som Elmendra muttrat på:

“Ryttaren skrittar två steg mot öst, månskäran vrider sig sjufalt med. Skeppet styr motvalls sex steg mot väst, åtföljs av örn som når halvan distans. Sist följer hunden sin ridande vän, men vänder och rusar det dubbla.”

När man vred symbolerna på ett sätt som passade med versen öppnades låskolvar i dörren, vilket skulle låst upp den! Sannolikt är det så att ett liknande maskineri är låset som skyddar bakvägen in i häxornas Karvosti, där vägen till Symbar skall finnas. Vi måste nu finna nedgången till Karvosti, och dess lokalisation skall kunna utrönas utifrån ruinerna på ön Yeferon. Men innan dess skall vi besöka flickan Elida i hennes by i öst, då hon kanske känner till den vers man sannolikt måste ha för att kunna öppna dörren.

Vi gick upp och bad förväl till trollen, och trollkonungen sa att dörren varit uppbruten så länge han varit vaken. Men frågan är hur länge det är, och vart den stora varelsen som brutit sig ut tagit vägen?

Vi gick till svartkapporna och talade med dem, och undersökte sedan med dem den lucka som fanns i golvet under den onda gudens tempel. Därnere fann vi endast en ensam sarkofag, och det pannband och den demonstaty som fanns vid skelettet gav vi till fader Argaton av Solei. Svartkapporna ville ha hjälp att tala med trollen, och var mycket intresserade av den dörr vi beskrev där, även om vi inget nämnde om låsmekanismen. Vi sa dock att vi inte ville riskera livet för att undersöka den igen, och bad dem nästa morgon farväl efter det att vi sovit hos svartalferna.

När vi var på väg ut möttes vi dock av flyende jägarkårister och en kvinnlig ordensmagiker, vilka tog skydd inne i palatset undan en skur av pilar från alverna! Detta var det andra sällskap vi hört om, och helt uppenbart var även de på jakt efter något i palatset Farah Morouns vindlande salar. Dock hade de inte samma diplomatiska ådra som vi, då de ådragit sig alvernas vrede. Nu återstår det att se hur vi skall lösa denna prekära situation.

Trettiofemte brevet

Vi ropade åt jägarkåristerna att följa oss, och sprang sedan in i palatset för att lura bort alverna, vilka var precis hack i häl! Jägarkåristernas anförare, en kvinnlig kapten, försökte först ge några order, men rättade sig sedan snabbt i ledet. Med dem var också en ung ärrad kvinnlig ordernsmagiker, vilken vi aldrig nådde att tala med.

Vi sprang in i templet och ropade med oss häxjägarna, vilka förvirrat sprang ut och tycktes känna till och ogilla jägarkåristerna. TIllsammans ruschade vi in i det onda templet, där jag mindes att det skulle finnas en dörr. När vi kom fram var den låst!

Nu blev goda råd dyra! Vresalm frammanade en eldvägg i en korridor, vilken höll alverna stången under de sekunder som krävdes för att vår listiga alkemist skulle hinna dyrka upp koppardörren! Vi sprang in i okända korridorer, vilka inte alls såg ut som jag hade hoppats. Vi rushade ner till en översvämmad del av palatset, där vi skrämde iväg en giftorm som låg på lur. När vi nådde en återvändsgränd klängde vi över en vägg alla tjugo, i en tyst ganska organiserad klättring, och nådde fram till ännu en koppardörr.

På andra sidan av denna hörde vi dock alver! Vi sprang tillbaka, plumsade ut i vattnet och nådde en utgång. När jag stack fram näsan studsade dock pilar mot väggen! Utgången var bevakad!

Jag frågade jägarkåristerna och häxjägarna om de önskade att jag förhandlade åt dem, men de ville hellre pröva lyckan inne i palatset. Vi skiljdes åt som vänner. Därefter stog vi själva, och jag klev fram med en vit näsduk.

Alverna som vaktade kallade på Malahai. Denne gick med på att vi lämnade palatset, då vi inte tagit något med oss. Nå, egentligen hade vi en liten ring vill jag minnas, men den nämnde vi inte. Vi kunde således i fred nå våra hästar, och alvernas, häxjägarnas och jägarkåristernas vidare öde är för oss okänt.

Vi påbörjade därefter en ritt genom Davokars mörka lövfyllda stigar mot den lilla byn där Elida skulle bo, hon som kanske skulle känna till något om hur man skulle kunna komma in i grottorna under Karvosti. På vägen ämnade vi också se en stor ruinstad som jag hört om, och vi hade många dagar framför oss.

Under den andra nattens gryning ansattes vi dock av frostljus! Dessa skinande andar geld in mot vårt läger under Soltgards morgonvakt, och vi vaknade alla precis lagom till en fruktansvärd strid! Endast våra magiska vapen tycktes bita på dem, men det hjälpte när vi draperat elementaressens över huggjärnen! Lothars cirkelstål bet i dem, och när Soltgard lät Prios skinande ljus släppas lös från sin hammare skingrades de och slets sönder av de heliga energierna!

Vi fortsatte ytterligare en dag, och råkade då plötsligt på sju hungriga rovtroll! Vi hade sett dem försent, och försökte fly på våra hästar! Tyvärr var det svårt att rida i galopp genom den täta snårskogen, och först jag och sedan Vresalm slets av våra hästar av grenar i vår väg, och rovtrollen var snabbt över oss!

De övriga vände hästarna för att hjälpa till, och det blev åter en fruktansvärd strid! De var tunga, stora, och hade fruktansvärda klor och betar!

Efter idel huggöra, och många stick av Lothars knivar, så lyckades vi nedgöra de sista trollen. Utmattde och blodiga stod vi nu i skogen. Än var det många dagars ritt kvar. Har vi vad som krävs för att utmana Davokars vrede?

Trettiosjätte brevet

Efter striden mot trollen fortsatte vi vår färd mot Odabans ruinstad. Framåt eftermiddagen dagen därpå började vi nå husgrunder, och fann ett väl dolt nästan intakt hus att kampera i. Det tycktes ha varit en bastu, och vi förnöjdes av att ligga till bords i de symbariska liggstolarna. Soltgard var sårad, och vi fick till en bra brasa i den stora eldstaden.

Nästföljande dag satte vi igång vår utforskning, framförallt för att se stadens sevärdheter, av vilka vi inte hört mycket. Vi fann en stor kolonn och spanade ut från denna, och såg ett mindre utgrävt område en bit fram längs med en flod. Det visade sig att floden kom ut ur ett berg, men in i berget var det tydligt att ett komplex var byggt. Vi tog oss igenom ett galler och ner för några trappor, men stötte där på en svärm av hårt förstyggade bleka demonfän och flydde under det att Vresalm täckte vår reträtt med en eldvägg.

Då dagen ännu var ung letade vi upp en byggnad med någon slags tempel i källaren, och fann där statyer av demoniska gudomar. Under en av dem fann vi ett lönnfack med en porslinstallrik som nog kan inbringa några daler.

Nöjda med vårt fynd återvände vi till basen som Lothar vaktat, och begav oss nästföljande dag vidare mot Nya Jordemo.

Två dagar senare mot kvällningen fann vi byn, men såg att den var belägrad av barbarer bakom bågskyttesköldar! Vi såg också att barbarerna hade tatueringen av törnekronan på armarna, liksom de som angripit värdshuset vid Karvosti. Dessa hade dock inte tagit bort sina andra klantatueringar. Vi sände fram Soltgard att tala med dem, tolkad av Rif, och de hävdade att de agerade på order av deras hövding Fundibar som ville dräpa Nya Jordemos folk för att de var ambrier. Soltgard sa då att han ville tala med Fundibar, och de sa att hövdingen hade läger på andra sidan byn. Vi gick då i riktning mot byn, vilket de ropade att vi inte fick. Varningar och hotelser utbyttes, och snart var striden igång!

Det var endast två grupper om en duo vardera, och vi trodde att det skulle bli en lätt match. Men dessa barbarer var av ett annat virke, och mycket skickliga med sina yxor! De fintade, stötte med kortändan och svingade yxorna med stor skicklighet, och det krävdes all vår skicklighet att slå ner dem. De tycktes dessutom skyddade av en okänd kraft, och tog endast lite skada av våra hugg.

När de var nedgjorda fortsatte vi mot nästa grupp, för att om möjligt kunna ta dem en och en. Varningssignaler hade dock ljudit, och vi såg ett stort uppbåd av tjugo barbarer ledda av en väldig hövding komma springande mot oss.

Just när vi var på väg att springa för att nå trygghet inne i byn, såg jag henne. Inya. Livs levande, men klädd som en barbar, målad som en barbar, och beväpnad som en barbar. Hon kom rusande mot oss i skocken av barbarer, min hustru som jag sökt i nästan femton år!

Min yxa föll ur mina händer, och jag stapplade framåt, under det att mina vänner förvånat vände sig mot mig och ropade att jag skulle springa.

“Inya! Inya!”

Trettiosjunde brevet

Mitt liv är i spillror. Du är för alltid borta. Min dotter är en häxa, och min son en bortbyting.

När jag såg dig såg jag även en väldig barbar med en enorm yxa gå före de andra, och när jag sökte nå dig stod han i min väg. Han var skicklig med yxan, skickligare än mig till och med, men jag hade bara ögon för dig, och till slut var han inte beredd på ett hugg som kom från botten av mitt väsen, och hans huvud virvlade över barbarskocken.

Ett troll slet sig från någonstans ibland dem och rusade mot mig, men jag högg det med ett enda hugg så det föll, och klev över dess kropp för att nå dig.

Men du var borta. Du svarade mig, men du är inte längre samma Inya som jag en gång var gift med. Du hade tagits som slav, och min dotter som lärjunge av häxorna, och försvann sedan. Du hade sett till att häxan som tog henne inte andades mer, men du hade satts fri av Fundiber, den store krigaren jag dräpte, och gift dig med honom. Vår son hade visat sig vara en bortbyting, och du hade fördrivit honom. Jag förstår dig inte. Det är ju ändå han?

Din klan ville göra mig till krigshövding, men min plats är här med mina vänner. Det hål du lämnat i mig är avgrundsdjupt. Vi höll om varandra och tog förväl. Kanske kommer jag till Gaoya för att leta efter våra barn en dag, och du gav mig ditt ord och en spindelfigurin av er gudinna på att jag hade fri lejd så långt din makt sträckte sig.

Jag återvände till mina vänner, och ni drog in i skogen igen. Barbarerna du var med tjänade Törnetronen, och de ville ha bort dessa nybyggare.

I byn dyrkade man Jordemodern från Ambria, som dyrkats innan Prios. En sträng gudinna, och inte mycket glädje fanns där. Eftersom vi räddat byn undan barbarer lät byhövdingen Karala oss tala med Elida, flickan som varit i Karvosti. Hon var väldigt skör.

Vi såg någon under hennes säng men gjorde inget, och fick veta om Relikvariet, Kraftnoden, Gobelängerna och Skulptursalen under Karvosti. Kartan till Symbar kunde finnas där. En underport in sa hon. Längst ner i djupet fanns förra Huldran Huriela fänslad i en kammare nära underporten. Hon var tydligen besatt. I korsningar ofta trianglar uppåt neråt, höger betyder norrut, vänster söderut. Luften kan bli farlig. Klippans djupaste delar norr om odlingarna farliga. Häxorna besöker odlingar och fånghålan, men de flesta bor upptill.

Efter detta angreps byn av jägarkårister. Vi såg någon fly från Elidas rum i grön mantel, och lyckades fånga Josefia som var en utforskare. En rapp och lurig kvinna. Vi förstod att hon hade samma mål som oss, men för skatterna, och beslöt oss för att tillfälligt slå våra påsar ihop när vi nu är på väg till ön för att söka hur nedgången till Karvosti skall hittas. Tillsammans klättrade vi tyst ut ur byn och begav oss in i skogen igen.

Trettioåttonde brevet

Yosefia lämnade oss nästa natt. Lothar, som känner den världen, misstänker att hon är den kända mästertjuven “Röda Kyssen”, då hon lämnat ett brev märkt med en kyss, där hon rådde oss att köpa purpursav.

Vi fortsatte landvägen för att nå Karvosti, för att där kunna finna en båt till Yeferon. Ön var känd för att Karvosti anfallits underifrån av krigardrottning Iasmias folk från Yeferon. Som straff fick hon en förbannelse över sig och sitt folk, och förpassades till andevärlden. Man kan ta sig till ön, men man får inte lite på sina sinnen. Mellan två öar, Vaer och Headan, rakt österut, så skall man surra rodret och sätta på ögonbindel.

Vi nådde Karvosti efter några dagar, och Soltgard fick då märkliga blickar. Tydligen hade solriddarna brutit med kyrkan, och fördrivit alla präster från klippan. Alisabeta av Vearra hette deras kommendant, som tydligen fått visioner av att Prios var död. Den eviga natten kommer, och återstår bara att söka hämnd. Iakobo av Vearra är fadern till kommendanten.

När vi gick på bazaarerna och köpte på oss purpursav, vigvatten och elementaressens, och sålde ett par gamla skatter, så hörde vi att barbarerna hade förstärkt mot den sannolikt snart förestående ambriska invasionen med 200 krigare från Yedeza. Ambria mobiliserar samtidigt 5000 man.

Lothars far visade sig ha kommit till klippan för att hjälpa till i dess försvar, Munthar smeden hette han, och han bjöd oss på middag. De nordliga stammarna kommer inte, förutom ett par frivilliga. Det går rykten om en blodsdotter som återupstått, vilket är en legend från Zar-Khan. Kan det ha något med törnetronen att göra? Eller fladdermuskvinnan?

Vi lämnade hästarna hos Munthar och begav oss nästa dag till fiskeby där vi köpte en båt. Vi sov i byn, och seglade därefter ut i gryningen. Där ansattes vi av en jättefisk som var säkert tio meter lång! Lothar kontrollerade den, och kastade ut rep som betsel. Därefter beordrade han den att bita fatt och ta oss åt rätt håll. Vi nådde arkipelagen under sen eftermiddag och släppte där jättefisken. Vi såg ett par fiskelägen på andra sidan sjön och hyrde där vägvisare för 4 daler. Dessa tog oss till den rätta platsen, och där surrade vi rodret, tog på oss ögonbindlar och drog rakt mellan de två öarna! Plötsligt blev det skuggigt. Vi kom iland på en tredje ö, långt mycket större än de andra, som inte synts tidigare. Den var karg och olycksbådande.

Trettionionde brevet

Nu var vi framme vid ön Yeferon, inne i bortomvärlden. Framför oss låg en dimhöjd ö täckt i ruinerna av en stad. Vattnet var egendomligt stilla och vi kunde inte längre se öarna runtomkring oss. Försiktigt la vi till, drog upp båten och klev försiktigt iland på den hemlighetsfulla ön. Någon kilometer bort kunde vi se en bergskedja som skar av ön i två delar. Vi visste att någonstans här skulle det finnas en låsmekanism som vi behövde begripa oss på för att kunna nå grottorna under Karvosti, där kartan till Symbar skulle finnas. Men här hade också funnits en drottning som fört sitt folk i krig så att de förbannats av gudarna

Vi vandrade in bland ruinerna. Här och var kunde vi se rörelser i ögonvrån, men aldrig något som var där när vi tittade direkt på det. Uråldriga paddstatyer i olika former, och en slags egendomliga kors med en ringformad topp var uppförda på flera ställen. Vresalm talade om De Dödas Värld, Bortomvärlden och Undervärlden, men inget tycktes passa in på denna plats.

Efter hand såg vi fler skuggor samlade framför en stor ruin. Där tycktes de dansa stillsamt runt en ensam, väldig gestalt av en alv, till en djup och melodisk sång som alven tycktes sjunga. Det måste vara en hösalvt, eller vinteralv, så stor var hon. Hon sjöng stilla i meditation, omgiven av skuggorna.

Vi gick fram till henne för att tala med alven, men skuggorna blev då mer närgångna och deras beröring var fruktansvärd! Endast Lothar nådde fram tillsammans med Bartho, som kunde översätta alvens tal:

“Gå till Galdags klippa där solen inte skiner, följ underjorden, väck inte drottningen. Men var varnad – blind faller du offer för osedda snaror; oklok blir vägen kort och ofullbordad. Mitt råd: Lämna Manauds rike innan du blir kvar för evigt.”

Vi lämnade snabbt vålnaderna och alven åt deras sång, och tog oss till en större byggnad som vi genomsökte. Det tycktes ha varit ett gammalt gods, men inget av värde fanns kvar vid en snabb genomsökning. Vi kände också öns korrumperande närvaro - här la sig skuggan över våra själar utan möjlighet att rena oss i Prios ljus.

Vi fortsatte framåt men ansattes plötsligt av två vålnader! Vresalm kastade gastdamm och vi lät våra vapen flyga. Deras slag var fruktansvärda, men till slut högg vi ner dem så de gick upp i rök. Bartho hade sårats illa och vi fick först liv i honom när vi hällde i honom lite av vårt dyrbara vigvatten.

Vi fortsatte över en urgammal bro, och såg snart vålnader cirkla runt en kropp med en väska. Lothar smög fram men blev sedd, och jag störtade fram och ledde bort vålnaderna genom att kasta mig i floden. De övriga pilade fram och tog väskan. I den låg en karta med ett kryss i berget, och vad som tycktes vara en underjordisk väg till en stor borg eller palats på andra sidan bergskedjan.

Vi drog oss snabbt ditåt och började ta oss över klipporna. Vid platsen för krysset fanns mycket riktigt en grotta, och vi smög oss ner. Till min fasa fann jag där stora björnspår - av de vattenlevande monsterbjörnar som kallas Garoger!

Vi beslöt oss att gå ovan jord bort till palatset ute på slätten, som i sanning var mäktigt att skåda. Vi gick dit oantastade och plirade in mellan stora hål i murverken. Därinne stod tusentals odöda soldater i led efter led! Uppe på en ziggurat kunde vi se färska lik efter någon slags strid, och kanske på zigguratens topp en ensam kvinnlig gestalt i en tron. Kunde det vara den omtalade drottningen?

Skakade återvände vi snabbt. Hellre garoger än tio tusen odöda krigare! Jag och Lothar smög oss in och såg en väldig garog sovandes i grottan, omgiven av ungar. Vi rusade fram för att dräpa den i sömnen, men den vaknade och vrålade mot oss i all sin makt! Dess ramar var som orkaner, och dess käftar som rasande berg! Striden var fruktansvärd, då varje svep av ramarna skulle slitit oss mitt itu!

Rädslan blev för mycket för mig och jag flydde i panik! Bakom mig hörde jag Soltgards stridsvrål, Vresalms bölande och det skvättande ljudet när Lothars knivar mötte sina mål. Till slut ropade någon åt mig där jag simmade ute i bränningarna. Besten var död av Lothars träffsäkra dolkar, och Lothar hade därtill fångat och bundit en av dess skrikande ungar. Skakade sökte vi av grottan och fann en grottgång som ledde vidare österut, mot palatset. Försiktigt tassade vi in, mot den fruktade drottningens palats.

Fyrtionde brevet

Vi vandrade från vattenbjörnarnas grotta genom sprickan, säkert en halv kilometer, innan sprickan nådde fram till en uthuggen korridor. Lothar band björnungen inne i sprickan med lite mat och vatten, så började vi utforska.

Vi fann åt norr en dörr med sexton symboler från motsatt sida, som tycktes vara ett komplicerat chiffer. Vidare i korridoren fann vi fler fällor, vissa dolda bakom magiska illusioner, Lothar var nära att falla i en fallgrop. Även sågblad från taket, och så en alkemistbomb som var nyligen placerad.

Åt andra hållet i korridoren fann vi ett stort rum med fem statyer som såg ut att kunna vakna när som helst. Vi anade något längre in, men väntade med att utforska och gick istället upp för en trappa till själva zigguratens labyrintiska innanmäte. Där fanns tomma rum och dammiga korridorer, samt ett par skattletare som hade tagit sina egna liv utanför en dörr, utan annan möjligthet att fly.

Vi gick tillbaka till fällornas korridor och följde den till slutet. Där ledde en trappa upp till en stuga på en liten ö utanför. Där fanns bara ett ensamt förtorkat lik. På den lilla ön fanns spår efter skattletarna, men de hade gett sig av.

Till slut återvände vi till det stora rummet och klev ut. Statyerna vaknade till liv med blå glöd i sina ögon! Uppenbarligen hade offer kastats ner i grottan från ett altare på våningen över, och till vår fasa såg vi en enorm paddgud sova i ett hörn! Striden var dock kort då stayrustningarna inte var så farliga som de såg ut, och de var strax nedklubbade till sista plåtskrammel.

Vi smög försiktigt fram mot den sovande paddan, och såg till vår fasa att mänskliga anleten bubblade ut från den i stora vårtor! Ett av ansiktena såg mer levande ut och började tala på ett ålderdomligt språk, tur nog kunde den lärde prästen tolka.

“Väck inte den gud som sover! Jag är Dharatme, överstepräst på Yeferon!”

Äntligen hade vi funnit översteprästen som skulle kunna säga oss vart ingången till Karvosti var belägen! Där skulle vi kunna pröva våra krafter mot låsmekanismen, och om vi kom in skulle vi kunna nå kartan som visade var Symbar låg. Endast så kan vi rädda Davokar och Ambria!

Fyrtioförsta brevet

Prästhuvudet i paddmonstret tog släpigt till orda.

“Yeferon var i början ett furstendöme i Symbar. Efter Symbars fall var vi ett fristående rike. Karvosti var i krig med spindelkonungen Angatald Kaar för 500 år sedan, och detta var orsaken till att barbarerna enade sig. Zerembar blev storhövding. Vi på Yeferon ville inte vara med i pakten. Vi vördade Manaud som är släkting till Oroke spindelgudinnan, och allierade oss med spindelkonungen. Spindelkonungen ledde oss till en underjordisk ingång till Karvosti, där vi läste spindelguden Orokes välsignelse, en mäktig ritual. Alla som närvarade stärktes, men vi lyckades inte dräpa storhövding Zerembar. När vi återkom blev alla våra krigare till styggelser, och drottning Asmial tog sitt liv i skam.”

Vi stod andäktigt och lyssnade till Barthos översättning.

“För att dölja vår nesa gjorde vi en reva i världen. Offret blev jag, Garatme. Vår gud Manaud gjorde en ritual som dolde Yeferon med hjälp av prästernas livskraft.”

Vi frågade efter platsen för ingången, och prästen svarade:

“Straffa Karvosti. För att finna vägen ner i underjorden, sök den blå altarstenen vid Volgomas strand nära Karvosti. Gå sedan 430 steg öster och 304 norr, där finner ni en skreva i marken. Där når ni Karvostis port.”

Vi tackade prästen, och bad honom intet förtälja till de som kom efter oss. Sen begav vi oss tillbaka. Vi försökte först med skrevan, men där vaktade en av de fruktansvärda vattenbjörnarna. Skrämda begav vi oss genom gången till stugan på den isolerade ön. Vi började bygga en flotte för att försöka ta oss över till huvudön för att där finna vår båt, men när vi närmade oss stranden såg vi en båt och beväpnade templarer!

Soltgard närmade sig dem sedan de upptäckt oss, och en av dem var Leohan av Mekele som vi hjälpt med profetian på bronstavlan. Han hade då varit sårad inne på värdshuset i Tistla Fäste och vi hade hjälpt honom undan mördare. Han berättade att hans två bröder var döda, och att han följde spåren av Elmendra. Vi erkände detsamma, men då deras tro nu var att Prios var död och de sökte hämnd och våld ville vi inte slå följe. Vi avtalade att jag istället berättade vart fällorna fanns, så fick de själva tala med prästen. Mot detta gav de oss överfart till huvudön.

Vi tog oss snabbt till vår båt och seglade ut med förbundna ögon. Snart kunde vi åter känna vinden i vårt hår och var ute i den verkliga världen. Där Yeferon legat låg nu endast tomt vatten. Vi var utmattade och tog oss ilande på en liten gräsbevuxen ö där vi sov ett par timmar, sedan begav vi oss av åt sydöst igen, mot Karvosti.

Utan större besvär fann vi den stora blå altarstenen vid stranden, och efter att ha gömt båten tog vi vår packning och började stega oss in i skogen. Strax fann vi en djup ravin ner i marken, men runt ravinen stod beväpnade jägarkårister, ledda av ingen annan än kapten Marvello från Tistla Fäste!

Han var ändrad till lynnet och inte lika vänskaplig. Efter att ha förhört oss och vi förhalat mycket om vad vi visste så enades vi om att slå följe ner i ravinen. De hade redan nått portarna, men inte lyckats öppna dem. Vi är ännu inte säkra på att versen som Elmendra gav oss kommer att fungera även på denna port, men vi får göra vårt bästa för att försöka få öppnat porten. Kapten Marvello vill att allting vi finner där skall bli drottningens, då de vill att drottning Korinthia skall bestiga Törnetronen, och besanna profetian om att den som sitter på Törnetronen skall bli världens härskare.

Med bävan rapellerade vi ner i ravinen och började följa de labyrintiska gångarna vidare in i berget…

Fyrtiotredje brevet

Vi drog ett djupt andetag i grottans mörker, och begav oss sedan inåt den långa grottgången. Försiktigt viskade vi om vad Elida hade berättat för oss om grottorna under Karvosti, och hennes ord om hur vi skulle finna kartan till Symbar:

“Längst ner i djupet är den förra Huldran Huriela fänslad i en kammare nära underporten. Hon är tydligen besatt. I korsningar ser man ofta trianglar uppåt för upp, neråt för ner, och höger betyder norrut, vänster söderut. Luften i grottorna kan bli farlig. Klippans djupaste delar norr om odlingarna är mycket farliga. Häxorna besöker odlingar och fånghålan, men de flesta bor uppe i de övre salarna. Relikvariet, kraftnoden, gobelängerna och skulptursalen är alla platser där kartan till Symbar kan finnas”.

Vi kom fram till att det skulle vara bra att hitta den här Huriela, då hon säkert skulle veta vart kartan befann sig. Vi letade oss kort och tvärs genom märkliga salar, tills vi fann en stor fångsal med en mängd burar. I en av dem låg ej jakaarunge med nattsvart skugga, vilken vilämnade åt sitt öde. I en annan satt en alvkvinna fängslad. Hon berättade för oss att Huriela hade funnits här, men att Spindelfurstessan släppt ut henne. Denna spindelfustessa hade tydligen i tysthet tagit över häxgrottorna under Karvosti, och hur det stod till med övriga häxor var ovisst.

Vi befriade alvkvinnan, som hette Eolmir, och begav oss sedan vidare. Efter hand hittade vi gobelängsalen, där vi fann gamla gobelänger föreställande Symbars sista strid där människor stred mot alver och spindlar. Vi letade oss vidare till en tom ritualkammare och en form av alkemisk smedja där vi fann en magisk trumma med kraften att göra folk rädda, och en väv med en form av mäktig magi som Vresalm inte kunde specificera.

Till slut nådde vi upp till ett rum som en gammal kvinna stod vakt inför. Hon gav ett kraftfullt intryck, och någon drog sig till minnes att alvkvinnan sagt att Huriela kunde variera mycket i lynne. Kunde detta vara den gamla överstehäxan? Hon sa oss att vi var tvungna att hitta ett föremål till henne för att vi skulle bli förbisläppta, ett föremål i form av en urna som vaktades av en mängd spindlar. Vi nådde ritualkammaren men fann den fullständigt proppfull av spindlar som cirklade kring en stor spindelbest i mitten. Vi såg en korridor i bortre änden som såg ut att leda vidare, men ett tveksamt försök att smyga runt spindlarna slutade i en hastig reträtt täckt av en eldvägg. Nu är i sanning goda råd dyra!

Fyrtiofjärde brevet

Det var möjligt att förhandla med spindelprinsessan uppe på kristallen, och hon lät oss till slut passera förbi spindelhorden. Vresalm tilläts till och med undersöka kristallen hon satt på. Vi fann en urna full av mörk kraft, och bar tillbaka den till Huriela som därefter lät oss passera. Inne i salarna följde vi åter de mystiska fotstegen, och fann att de beskådat en stentavla inne i ett rum med en massa föremål, vilka alla tycktes förbannade med ond magi och utstrålade en väldig svärta enligt Vresalm.

Orden på stentavlan var sensymbariska och mycket svårtydda enligt Bartho, men “Symbar”, “stad” och “stor förlust” gick att uttyda. Vi kopierade denna, och Vresalm skapade därefter en magisk cirkel med vilken vi kunde teleportera oss tillbaka till Ordo Magica i Tistla Fäste!

Det gjorde oss ont att lämna våra hästar uppe med Lothars far på Karvosti, men förhoppningsvis far de väl där. Vresalm samspråkade med Cornelio, som ansåg att endast Garamei, en känd akademiker, skulle kunna tyda skrifttecknen. Tyvärr hade denne Garamei begett sig ut på en expedition nyligen, ut till Jordbeckaträsken i det inre Davokar. Utan någon tid att förlora axlade vi åter våra ryggsäckar och begav oss av. Först fyllde vi dock på våra förråd av elementaressens och andra elixir, vilka säkert skulle komma att behövas…

Fyrtiofemte brevet

Det var nu sommar under det att vi återigen vandrade in i Davokars mörker. Vi tog oss upp till en fribrytarby där vi kunde följa floden upp närmare Haganors kolonner. Dessa var mäktiga stoder. I nattlägret efter kolonnerna såg Vresalm en syn, eller hade en dröm, av en enarmad pansar i gammalmodig rustning som sträckte sin arm mot honom.

Efter många dagars vandring kom vi så till de mer sanka och dimmiga Jordbeckaträsken. Vi tog oss upp till en liten by, där Ambrier drev på svartalfsslavar att odla Dambrebär, vilka kan användas för oljeutvinning. Vi räknade med att nyheter om våra förehavanden i Karvosti inte skulle ha nått hit, och vandrade in. Därinne var mycket riktigt expeditionen, med en kvinna vid namn Odella från Ordo Magica som ledare. Hon hade med sig två gesäller, och akademikern Garamei. Utöver detta hade hon även jägarkårister, en mängd inhyrda barbarkrigare och ett dussintal grävare.

Det visade sig att expeditionen hade blivit förvisade från ön de ville undersöka av alver. Ursprungligen hade en mäktig Lindorm styrt över träsken, och gett sin tillåtelse till utgrävningen av en ruin. Ormen hade dock gått i dvala, varpå Odella och hennes mannar planerat att dräpa den. Då hade alverna kommit och drivit bort dem. Dessutom hade ett härskartroll och en mängd underhuggare kommit till en annan ö och krävde att hyllas som träskens herre.

Odella ville att vi skulle förhandla fram ett avtal med härskartrollet och gemensamt anfalla alverna. Varken jag eller Riflindir vill dock stöta oss med alverna, och de har dessutom möjlighet till förstärkning. Istället lyckades vi med mycket möda och flera färder fram och tillbaka förhandla fram att vi istället skulle driva bort eller döda härskartrollet åt alverna, och i gengäld skulle Odella få bedriva sin undersökning själv med oss som grävare och vakter.

När vi övernattat fick vi hjälp av två jägarkårister som kaptenen Mandarol kunde avvara, och tog smidiga kanoter ut mot ön. På vägen såg vi höga stenstoder i vattnet, kanske av förstenade troll, eller gamla statyer. Lothar spanade på dem, och såg även en lämplig attackplan. Alla hade avrått oss från denna plan, och benämnt härskartrollets följe som en slagkraftig styrka. Måtte Prios vara med oss. Vi landsteg ljudlöst i dimman och hörde trollens vrålande komma närmare…

Fyrtiosjätte brevet

Soltgard, som nu kommit ur de religiösa grubblerier som plågat honom ända sedan vi klev in i grottorna under Karvosti, drog nu sin hammare. Lothar var däremot drabbad av en svår magsjuka och förmådde inte annat än att ligga kvar ute i strandkanten. Vi delade ut eldelementaressens så alla hade ett par flaskor, och fortsatte inåt mot trollens vrål… Detta skulle bli en hård strid. Först smög vi oss på två stycken, vilka Riflindir spanat på. Vi dräpte hastigt rovtrollen, och fann ytterligare fyra ute på en liten träskö, vilka vi också gjorde processen kort med. De nådde dock att ropa ut en varning, och träsket blev kusligt tyst…

Vi smög vidare fram mot ruinerna där härskartrollet skulle ha sitt näste, och fann trollet ihop med säkert sju rovtroll, två hungerulvar och fyra svartalfer. Det var inte mycket att göra, utan vi rusade fram! Striden blev därefter precis så hård som vi förväntat. Vi dräpte ett par rovtroll, men sen flög en hungerulv på mig och slet mig nästan i stycken! Härskartrollet kom fram med en väldig stenhammare och lyfte den för att krossa mig, men jag nådde att sätta en virvlande yxkaskad i honom och flera av hans vänner! Vresalm svävade upp och drog en svavelkaskad som studsade med eld genom hela fiendens formering. Härskartrollet föll brinnande! Soltgard slogs frenetiskt med en hungerulv som också bitit honom illa, men krossade till slut dess huvud med sin slägga. De sista svartalferna flydde, och de sista rovtrollen nedgjordes i sitt bärsärkaraseri.

Soltgard tog andäktigt upp den stora hammaren, vilken han vägde lovande i sina händer. Nu återstod segrarnas lön - plundringen!

Häxhammaren: Epilog

Efter att ha brutit ert ord till Kapten Marvello beslöt ni er för att undvika Tistla Fäste, och efter en kort avstickare till Tempelvall resa direkt till Yndaros för att ligga lågt ett tag medan Garamei arbetar med att tolka skriften från Karvostis inre.

Yndaros är en livlig, rörig och konstrastrik stad. Här finns Ambrias allra rikaste och mäktigaste likväl som rikets fattigaste och eländigaste. Det myllrar av folk och överallt pågår arbete. Eftersom Yndaros är en oerhört stor, rörig och föränderlig stad och till skillnad från Tistla Fäste saknar den murar och ingen har någon större koll på vilka som finns i staden, är det en utmärkt stad att ligga lågt i.

Hur och var ni väljer att bosätta er och hur mycket det kostar kan vi prata om på nästa spelmöte. Ni har också möjlighet att få in en del pengar. Riflindir har eftertraktade kunskaper i läkekonst och alkemi. Lothar har kontakter i Yndaros undre värld som också kan erbjuda möjligheter att tjäna pengar för personer med våldskapital. Även om ni inte vill bli indragna i kriminell verksamhet går det alltid att få jobb som vakt eller liknande.

Det tar ett par månader för Garamei att tolka texten vilket ger er tid att ligga lågt och återhämta er, men också göra andra saker utanför spelbordet. Om ni vill att era rollpersoner ska göra något särskilt får ni jättegärna höra av er.

I världen i stort händer en hel del.

Solkyrkan

Som ni fick höra redan under ert äventyrande så har Templarerna brutit med övriga kyrkan och startat en ny kyrka under namnet Döde Prios Kyrka. De hävdar att människans underlåtelse att följa Prios bud tillsammans med ogudaktiga aktiviteter som alver, barbarer och svartkonstnärer ägnar sig åt gjort att Prios, sårad efter det stora kriget, slutligen dött. Därmed är allt hopp ute, Den Eviga Natten är annalkande och allt som återstår är att hämnas på de mörka krafter som låtit Prios dö. Kommandant Iakobo av Vearra bär nu titeln Förste Hämnare.

Förstefader Jeseebegai har tillsammans med det som är kvar av Kurian (kyrkans styrande råd) och de medlemmar av Prästerskapet och Svartkapporna lämnat Tempelvall och flyttat till Yndaros. Uppgifterna går isär om det skett frivilligt eller om de tvingats bort men ni har inte hört något om någon blodspillan.

Kyrkan anser att Templarerna har fel. Prios lever men om inte människorna skärper sig och krossar mörkret, tämjer det vilda och följer Laggivarens (Prios) bud så kommer Prios dö och Den Eviga Natten uppsluka världen. Men vi är inte där ännu.

Fader Sarvola, har enligt rykten från Tistla Fäste försvunnit. Vissa hävdar att han dödats av templarer, andra att han infångats av svartkappor och ytterligare andra att han gått under jorden. Det sägs också att Deseba den Gamla (kvinnan på vinden i templet i Tistla Fäste som bad er skydda Fader Sarvola). Vissa verkar tro att dessa konspirerar för att ta över och reformera solkyrkan. De menar att Prios egentligen är en mild och kärleksfull gud och kallar honom för Livgivaren och hävdar att det var så han allmänt sågs innan upphöjelsen till Den Ende.

Svartkappornas underavdelning Prios Piska, som är specialiserade på kättarjakt har ökat sin aktivitet senaste tiden. Människor fängslas, en del döms till döden för kätteri, andra försvinner spårlöst.

I Yndaros är Förstefader Jeseebegai och kyrkan mycket populära. Kyrkan är mycket aktiv, många små tempel finns över hela staden och präster är en vanlig syn på gatorna. Tron är stark och de flesta anser att Templarerna förlorat förståndet och ingen verkar stöda Fader Sarvola. Om någon gör det så vågar de inte göra det öppet.

För Soltgard av Hurtighus finns några alternativ. Han kan bege sig till Tempelvall och svära trohet till Döde Prios. Men det finns en del solriddare som inte delar Iakobo av Vearras övertygelse och dessa tas emot med öppna armar av både Prästerskapet och Svartkapporna. Soltgard skulle kunna gå med i någon av dessa organisationer, eller lämna ordern och bli civilist. Eller bara avvakta och se vad som händer. En annan möjlighet att försöka få kontakt med Fader Sarvolas anhängare och ansluta sig till den rörelsen.

Karvosti

Inte långt efter er ankomst till Yndaros byts oron över kyrkans splittring ut mot feststämning. Staden nås nämligen av nyheten att drottningen annekterat Karvosti! Dessutom helt utan blodspillan, vilket vissa tycker är synd och andra anser bevisa barbarernas inneboende feghet. Det ska ha gått till som så att drottningen till slut tröttnade på att häxorna vägrade öppna sin boning och ställde ett ultimatum till storhövding Tharaban; kapitulera och lämna klippan annars förklarar Ambria krig. Tharaban valde att kapitulera och lämnade skamset klippan och bosatte sig istället hos klan Odaiovas hövding.

Lothar av Grendel utsågs till drottningens ståthållare på Karvosti. Lothar av Grendel var tidigare drottningens sändebud på Karvosti och är för övrigt son till baron Manvar av Grendel, tidigare hövding över Kadizar.

Ett nytt hot

Glädjen över Ambrias storslagna seger blir dock kortvarig när rykten om ett nytt hot når Yndaros. Klanerna Saar-Khan och Gaoia har enats i en allians som de kallar Härskareden och förklarat krig mot både storhövdingen och Ambria. De sägs dyrka och följa någon som kallas Blodsdottern, vilja återupprätta Symbaroum och hata alla användare av magi. Deras symbol sägs vara en krona omgiven av ett törne.

Inom kort sägs det att även Enoai och Godinja och stora delar av Yesesa anslutit sig. Enoais och Godinjas hövdingar ska ha avrättats tillsammans med klanernas häxor men Yesebas hövding ska ha flytt söderut.

En ny allians

Yndaros härolder utropar en dag att ett kungligt bröllop är i antågande! Det är ingen mindre än drottningens lillasyster Esmeralda som trolovats med Thabor, son till storhövding Tharaban. Detta leder också till att Ambria slutit en allians med storhövdingen och i förlängningen de klaner som fortfarande är lojala med honom inför hotet från Härskareden.

Nyheten tas emot med blandade reaktioner. Vissa förfasas över att drottningen gifter bort sin egen syster till en smutsig barbar medan andra hyllar henne för sitt geniala maktspel och litar på att hon gör det som är bäst för Ambria. Ytterligare andra ser mest fram emot festligheterna. Bröllopet kommer att ske i Martyrkatedralen i Yndaros.