Väktarens vrede

Första brevet

Jag skall bege mig tillbaka till Ambria nu. Det har blivit flera år på den här sidan bergen, för att få ihop daler till spanarna som letar efter er. Men Davokar lockar, och det finns inte många kvar som behöver komma över bergen. Jag kommer tillbaka, så är jag iallafall närmare er.

Den här gången är det bara fyra från gamla hembyn, några av de sista som inte haft penningar nog att komma över. De är slitna och trötta, och jag hoppas de klarar resan över Titanerna. Nu ligger de och huttrar i tälten, och jag har precis träffat en märklig skara. En solriddare – Soltgard, en bortbyting vid namn Riflindur som verkar flink med både båge och örtblandningar, och en högrest rese och tillika magiker från Ordo Magica. Vi satt vid en av eldarna med en muldrivare vid namn Talk för att värma oss när vi hörde att Arigasto skulle bege sig med sin karavan över bergen av Talks vän Keler.

Det blir svårt att ta sig över Titanerna så här sent, men med en karavan så kanske mina skyddslingar skulle stå en bättre chans. Att vänta till våren är inte en möjlighet längre, de döda vandrar allt närmare. Vi begav oss till Arigasto, som krävde att vi skulle visa vår skicklighet i strid för att få komma över. Soltgard skrattade gott, och jag höll med honom, men det slutade med att jag klubbade en stackars karavanvakt med yxan och fick en skråma i låret. Arigasto lät oss komma med, och flyktingarna också.

Andra brevet

Nästa dag begav vi oss upp i Titanerna. Väldiga skogsbeklädda berg och kullar. Här kan man tro att kriget aldrig skett, om det inte var för de övergivna vägarna och övervuxna husen vi då och då passerade. Jag gick oftast framför karavanen, tillsammans med två barbarspejare vid namn Ludo och Belun. De talar inte mycket och verkar vilja hålla sig för sig själva, så mest är jag ute i skogarna med mina tankar. Vid karavanen såg jag Vresalm och Riflindur tala med en svartkappa vid namn Lestra, och en annan ordensmagiker vid namn Bartolom.

En morgon ett par dagar in kom Bartolom springande naken och skrek att han blivit bestulen! Det visade sig att karavanen hade en mäktig artefakt till hjälp att korsa bergen, något som skulle säkra oss från snöstormarna högre upp – en Eldsten. Bartolom hade haft den på sig när han badat, och någon hade smugit fram och tagit den.

Jag fann snabbt spår, och vi tre begav oss av efter dem medan Arigasto kollade om någon saknades. Vi fann snart att spåren ledde till ett bergigt område där tjuven försökt villa bort förföljare, men jag lyckades följa spåren till en gammal vattenkvarn vid en fors – ett högt torn.

Vi spanade mot det, och jag började åla fram. Mulföraren Keler reste sig från toppen med ett armborst! Jag sköt en pil, rullade undan för skäktan, och Riflindurs avfyrade. Bägge våra pilar träffade och han föll. Vi sprang fram och klättrade upp, och där låg han döende och gav oss Eldstenen, men varnade för en vandöd krigare, Van-Rogan, som snart skulle komma. Hans liv gick inte att rädda. Vi tog alla hans saker, då läderrustning och annat kan komma väl till pass för mina flyktingar.

Men när vi precis var klara kom Van-Rogan och tre rövare ur skogarna. Vi sköt pilar, och Vresalm utförde eldmagi som ömsom sprängde bort vårt tak och svedde oss, och ömsom brände rövarna. En av dem föll, men Van-Rogan använde svart magi mot oss – det var som att man inte kunde röra sig, en fruktansvärd känsla!

När pilarna träffade Van-Rogan och elden svedde honom tappade han dock sin koncentration över sin magi, och vi drog upp stegen genom det bortsprängda taket så att de inte kunde komma upp.

Rövarna stormade in och jag slungade ner Kelers kropp på dem, och då de märkte att de inte kunde nå oss sprang de ut igen.

Därifrån prickade vi Van-Rogan med pilar, tills han i vredesmod gick in i kvarnen och kastade sin stridsklubba mot oss så att den hamnade uppe hos oss. Riflindur hade tappat sin båge ner i kvarnen, och slitit av strängen på Kelers armborst. Han grep en tegelpanna och slungade i huvudet på riddaren, som såg ut som en bränd nåldyna av våra pilar, så att riddaren stöp. De två sista rövarna flydde.

Vresalm tog en otäck amulett från riddarens kropp – hans mumifierade vänsterhand som han bar runt halsen. VI tog hans rustning och vapen för att senare kunna begrava dem, och släpade med oss vad den fallne rövaren hade. Sen brände vi kropparna utanför kvarnen och begav oss tillbaka till karavanen.

Där hyllades vi som hjältar, och återlämnade Eldstenen till Bartolom. Vresalm och Rif talade med svartkappan om den mumifierade handen, en verkligt otäck sak, men det verkar som att Vresalm behåller den tills vidare. Vi fick öl och helande örtomslag för våra sår och brännskador, och karavanen kunde därefter göra sig redo att bege sig av igen.

Jag hoppas att vi nu får en lättare färd utan mer otrevliga händelser. Horisonten ser ljus ut. Jag hoppas detta brev når dig med eldens flammor.

Tredje brevet

Vi har kommit längre upp i Titanerna nu, och snart skådar vi högpasset. Dagarna går i en kall och snötäckt värld, och jag fruktar att stormarna skall vara över oss snart.

Märkliga ting skedde när vi var ute och strövade och letade ved. Plötsligt hörde vi rop på hjälp, och stormade till undsättning. I en liten snöig dal stod svartkappan Lestra tillsammans med barbarspejarna Belun och Ludo. Mot dem stod en väldig varg flankerad av fyra jakaarer. Soltgard tog snabbt befälet, och för att undgå att jakaarerna allesammans kastade sig över svartkappan tog jag ett mäktigt språng och svingade min yxa mot flocken. En flög iväg med blodet sprutande ur halsen, och en tumlade med ett hugg i flanken men var snabbt på fötter. Barbarerna kämpade mot den stora vargen, och vi slogs i ett morrande och naffsande inferno av fradgande käftar. Flera gånger fick de tag i mina läderskydd, men de förmådde inte bita igenom. Riflindurs pilar regnade över de snötäckta stenarna, och Vresalm eldade upp en jakaar med sin eldmagi. Jag fällde ännu en, och den sista flydde. Soltgard rusade fram och klubbade jättevargen i huvudet så den föll. Då skedde det märkliga – vargen förvandlades till en död alvkvinna. Hon bar en järnring, som vi fick veta visade att hon tillhörde Järnpakten – en uråldrig organisation som skall hindra människor från att nå Davokars innersta. Barbarspejarna såg besvärade ut, och senare förstod vi att de var styggelsesmittade och att alverna sökte dräpa dem till varje pris.

Vi återkom till lägret, och förhörde spejarna. De berättade om en expedition på jakt efter själva Symbar, djupt inne i Davokars djup. Den leddes av en man vid namn Gorak och en bortbyting kallad Alahara. De fann ett torn, där Gorak fann en Kopparkrona och många andra skatter. TIllbaka i Tistla fäste hade expeditionens medlemmar börjat dö, förvandlas och försvinna. Barbarspejarna hade smugit iväg och sökt sig söderut, för att till sist hamna i vår karavan. Men alverna var ännu ute efter dem för den smitta de bar med sig.

En fruktansvärd snöstorm bröt ut, och Lestra tyckte sig höra en sång i vinden som bringade onaturligt oväder mot oss. Bartolom ville inte binda Eldstenen till sig, men gick med på att ge den till Vresalm, sin ordensbroder. Med Eldstenen kunde Vresalm hålla våra eldar brinnande. Jag hade en av jakaarernas skinn över axlarna mot kölden, och det andra värmde några av de svagare flyktingarna.

Mot gryningen bedarrade stormen, och två krigiska alver närmade sig. De hette Godrai och Saran-Ri. De ville att vi skulle lämna ut Belun och Ludo till dem för att renas. Något sådant kunde vi inte låta ske – lämna ut folk i karavanen till främlingar som inte ville dem väl. Alverna gav oss ett ultimatum – lämna över dem eller strid. Vi förskansrade vår vagnborg och väntade.

Mot kvällningen kom de, och fick samma besked som sist. Saran-Ri var i formen av en väldig björn, och de stormade fram. Godrai fastnade i den rävsax jag placerat ut, den gjorde mig bättre nytta än dess tidigare ägare Keler. Jag och Belun sänkte Godrai en storm av pilar, och därefter brakade björnen in bara för att fällas av Arigastos svärd och min yxa i bakhuvudet.

Riflindur kunde lägga om Godrais sår nog för att aven skulle överleva, och vi lämnade honom i mer låglänta delar då vi korsat passet. Barbarspejarna har tills vidare gått med på att följa med Lestra för att behandlas hos Skymningsbröderna, men vi får se efter dem så de inte flyr och sprider Davokars smitta.

Denna kväll ha vi skådat Ambrias grönskande fält från Titanernas nordsluttningar, och den glittrande staden Yndaros i fjärran. Som ett grönt bälte ligger Davokar vid horisontens rand. Jag hoppas jag skall finna er där, och att detta brev når er med eldens flammor.

Fjärde brevet

Sedan mitt senaste brev har mycket hänt. Vi lämnade kättarna i Svartkappornas kloster på Titanernas sluttningar, och begav oss in till Yndaros. Via mina kontakter bland drottningens jägarkår lyckades vi sälja den alviska silkeskyrassen för en nätt summa om 25 daler, och jag köpte in ett smidigare läderharnesk inför expeditionerna in i Davokar. Efter några dagar i staden begav sig jag och Riflindur i förväg mot Tistla Fäste, medan Vresalm och Soltgard hade fortsatta ärenden i huvudstaden och ämnar komma senare.

Nära Tistla Fäste hörde vi en flock skränkor ansätta ett byte, och rusade till undsättning. De styggelsesmittade fåglarna cirklade runt en gran där en ståtlig officer tagit sin tillflykt. Ett par pilar sände fåglarna på flykten, och vi räddade kapten Abigor ut under trädgrenarna. Abigor är en man av förnäm börd som lett Drottningens trupper under många år, men nu tagit sitt avsked från armén med goda vitsord. Han bär en hillebard och en smidig kaptenskyrass, men hans främsta vapen är hans dominerande personlighet, starka stämma och stiliga utseende.

Abigor ämnade också söka lyckan i Davokar, och vi beslöt att slå oss samman. Vi ankom Tistla Fäste runt lunchtid och begav oss in till värdshuset Ruinen där många skattletare håller till. När vi precis fått in vår gröt med öl så kom svartalfen Goltass, en gammal vän, och sa att hans lärare Vernam ville tala med oss om händelserna under karavanens väg över Titanerna. Utan vidare dröjsmål begav vi oss ditåt.

På vägen kom en flicka springande jagad av fyra råskinn. De ropade att hon var Flåmördaren. Hon hette Tenid, och råskinnen arbetade för häxjägaren Baumelo. De häcdade att hon var svartkonstnär, vilket syntes oss osannolikt. Kapten Abigors stränga stämma drev dem på flykten, men de lovade hämnd av den grymme häxjägaren.

Vi kom till Vernams torn, en skola, och släpptes in av hans husa. Hon var blek, och ledde oss upp till Vernams arbetsrum. Där var allt täckt av blod, och Vernam hängde flådd upp-och-ner i taket. Riflindur undersökte snabbt brottsplatsen och fann att ett skinn som låg under honom inte var Vernams, utan tillhörande en blond alv. Vi fann ett brev som Vernam skrivit, och följde blodspåren till Paddans Torg. Riflindur lyckades rensa bort blodet från brevet, och det var ställt till Lasifor Nattbräcka, stadens borgmästare. Det avhandlade Flåmördaren, och kopplade morden till Goraks ödesdigra expedition där han funnit en kopparkrona fastvuxen i en gammal skalle.

Vi begav oss till Lasifor, och Abigor fick till en audiens. Lasifor såg gärna att vi undersökte morden, vilket vi fann att vi skulle göra ändå – vi är oavsett inblandade då vi stridit mot den alviska järnpakten som en del i historien. Lasifor berättade för oss att Gorak förevisat skallen, och att hans andreman Alahara och alla mannar från expeditionen försvunnit en efter en. Vernam nämnde Flåkonst som en åldrig svartkonst. Mäster Vernam var tydligen med i Järnpakten, och hade haft besök av en blond alv tidigare på dagen sa hans husa. Med ett lejdebrev från lasifor begav vi oss mot kapten Marvello som hade hans om undersökningen av morden. Vi ämnar också uppsöka Ordo Magica för att forska i vad denna Flåkonst kan vara för något.

I korthet har nu fem personer mördats under lika många dagar, alla i närheten av Paddans Torg. Alla flådda. Ingen av någon speciell betydelse förrän mäster Vernam, enligt Lasifor. Mördaren rörde sig över hustaken. Din visdom hade varit god att ha i detta. Jag hoppas mitt brev når dig med eldens flammor.

Femte brevet

Mycket sker nu, och jag sänder er ännu ett brev. Kanske kan jag nu finna en mäktig allierad i mitt sökande – Lasifor Nattbräcka. På vår väg från hans residens till garnisonen mötte vi Vresalm och Soltgard som slutligen anlänt från Yndaros. Efter mycket gamman och historier om hur de fördröjts av diverse pappersexercis relaterat till Eldstenen kunde de ansluta sig till oss i vårt sökande efter Flåmördaren.

I garnisonen visade oss kapten Marvello och medicusen Eldantro den fjärde kroppen, men vi kunde svårligen avgöra om huden passade. De övriga kropparna var kremerade, men kaptenen hade i sin liggare information om vilka de varit – endast vanligt folk av barbarättad stam. Han kände även till att två bestialiska mord utförts några dagar innan av en styggelse stor som en björn, till synes orelaterat.

Vi fortsatte vår eftersökning i ordo magica där Vresalms läromästare Cornelio tog emot oss, och vi fick då veta att mäster Vernam precis varit här! Detta var utan tvekan Flåmördaren i sin stulna blodsskrud, vilket även är namnet på den svartkonst han nyttjar.

Vi fann att han stulit en bok – en ritual kallad Bryta Länk. Denna kunde användas för att bryta en besatthet. Utan ytterligare att utforska satte vi av mot Paddans Torg för att spana efter mäster Vernam, då Flåmördaren fortsatt torde se ut som denne.

Från taken hörde jag skrik, och vi fann att Flåmördaren dräpt en stallpojke och hängt upp honom för att ta hans skinn. Han hade dock avbrutits av en kvinnlig stadsvakt, och hon kunde bekräfta att han såg ut som mäster Vernam. Soltgard fann också spår av strid, och att mördaren sannolikt var huggen i benet av en grep och hade lämnat ett blodsspår vi kunde följa.

Då dök en häxjägare upp med en bunt hejdukar – den ökände Baumelo. Hejdukarna anklagade oss sedan vårt tidigare möte, men torde inget göra. Baumelo hade med sig en blek pojke i koppel, som han hävdade kunde finna kättare. Vi samtalade med häxjägaren, som uppförde sig väl och ursäktade sina hejdukar. Baumelo sa att han skulle utföra en ritual som kunde följa blodspåret, men Soltgard såg att ritualen han utförde kallades Finna Kättare och krävde att man tidigare mött kättaren i fråga.

Fulla av onda aningar beslöt vi oss för att själva följa blodspåret genom gränderna. Vi nådde en lagerlokal som tillhörde handelshuset Halvmånen, och jag tog mig upp genom ett öppet fönster, men lyckades snubbla och falla ner i en ömklig hög. Ur mörkret kom då en fruktansvärd mörkrets varelse, en flådd människa som trots att döden gripit honom ändå kom mot mig med dubbla knivar.

Riflindur kom in och besköt den döde med sina pilar, och jag svingade yxan i varelsen flera gånger. Soltgard kom in och klubbade till slut ner den med sin slägga. Under tiden hade Vresalm och kapten Abigor nått runt och slagit in ytterdörren. Rif fann några filtar i ett hörn innan vi möttes i lagerlokalens mitt.

Blodspåren ledde raka vägen till en stor låda på golvet, och när vi sköt undan den fann vi en trappa ner. Någonstans där nere fanns ett ljus, och någon talade lugnande såsom man lugnar ett barn. Vi fattade ett fast grepp om våra vapen och började gå ner för trapporna…

Sjätte brevet

Nere i källaren stod Vernam framför en groteskt styggelsemärkt man. Vernam skakade av sig hudbitarna, och vips stod där en ung man, som raskt drog två svärd. Soltgard frågade vem han var, och han svarade Alahara, och att den styggelsemärkta var hans älskade. Sannolikt Gorak, då vi även såg kopparkronan på en piedestal. Alahara skulle precis till att anfalla när Gorak gav upp ett skrik, och ur hans kött trängde en fruktansvärd styggelse fram, med märkliga benbitar i huvudet som liknade en krona. Styggelsen slet Alahara i stycken, varefter Soltgard och jag sänkte den med ett par välriktade hugg.

När lugnet föll kom Baumelo ner med den bleka pojken och fyra tungt beväpnade hejdukar. Han ville ha kopparkronan, vilket Vresalm ställde sig emot då han ville ge den till sin mästare Cornelio, och Soltgard ogillade då han ville ge den till Prios kyrka. Baumelo förklarade att han skulle föra den till skymningsbröderna, men verkade väl angelägen om att få skallen med en manisk iver. Slag utväxlades, varefter de fyra hejdukarna anföll och en blodig strid utbröt. Yxor ven genom luften och blodet skvätte över väggarna, och Vresalms eldar lyste upp rummet i ett gnistrande fyrverkeri. Jag fick ett hårt hugg i sidan, och all min skicklighet krävdes för att undvika ett avslutande dödande hugg. Baumelo flydde med kronan, men den bleke pojken han släpat runt i en kedja angrep istället hejdukarna och bytte sida, och distraherade den siste av hejdukarna nog för att jag skulle kunna klyva hans skalle. I efterhand sa Vresalm att han hörde en ond stämma heja på honom, vilken han nu misstänker tillhörde kopparkronan själv.

När lugnet än en gång fallit talade jag med pojken, som hette Terr, som berättade att han lejts av Baumelo för att med sin aurasyn kunna avslöja kättare. Men mannen som flytt med kronan var inte Baumelo, utan en kättare vid namn Odako som dräpt hans mästare i ett bakhåll och tagit hans identitet.

Soltgard hade sökt förfölja kättaren och den sista av hejdukarna, men de hade löpt allt för snabbt. Inga spår stod att finna, och vi rusade snabbt till Paddans Torg för att informera kapten Marvello, som sände knektar att bemanna utgångarna ur staden och hindra kättaren från att fly. Vi begav oss därefter till Nattbräcka, som gav oss 50 daler i belöning för att ha funnit och stoppat Flåmördaren. Vi bad honom höra av sig till oss på Ruinen om någon skulle finna spår av Odako.

Därefter begav vi oss till Ruinen och intog en mäktig festmåltid av vildsvin och gott öl, och hyrde rum för en vecka. Vresalm begav sig till Cornelio för att utröna järnringens gåta. Dagen därpå gick vi till svartkapporna och träffade Lestra, och hon hjälpte oss att läka våra sår. En gammal jägarkårist berättade att Odako ofta vistats i byn Glimmervann, vilket tycks vara vårt enda spår. Vi beslöt oss att köpa stadiga hästar för att kunna rida dit och undersöka redan nästa morgon. Vresalm visade sig skicklig i att sälja av gamla rustningar och annat vi samlat på oss, och detta ihop med Nattbräckas belöning finansierade våra nya springare.

Vresalm berättade på kvällen att ringen hade krafter som lät en motstå korruption, som den inne i Davokars mörka delar. Den hade heller ingen effekt för magiker och teurger, så vitt jag förstod, varför jag bad att få bära denna artefakt. Invid värdshusbordet tog jag med darrande hand ringen och förde den över mitt finger. För att järnringens sällskap inte skulle upptäcka mig drog jag över min handske. På något vis känner jag en närvaro nu med ringen på min hand, kanske känner de till mig redan.

Jag hoppas att detta brev når dig med eldens flammor.

Sjunde brevet

Nu kommer vi allt närmare er, i skogarnas djup.

Vi drog ut två dagar efter striden med styggelsen, mot byn Glimmervann. Efter en inledande färd genom jättefurornas land nådde vi den täta skog som kännetecknar Symbaroums utkanter. Genom snöslasket kämpade sig våra stridshästar längs smala stigar och skogsbevuxna åsryggar.

Den första natten förflöt lugnt, förutom att en älva, en våralv, sökte lura ut Soltgard i skogen. Under hans vakt sökte hon locka honom och slängde snöbollar på honom. Men vi lät oss inte luras ut till älvalek. Man kan undra för vad.

Den andra kvällningen nådde vi fram till en palissadomgärdad by vilken passade in på Glimmervann. Skrämda röster bad oss fara och flyga, så vi gömde hästarna i skogen vaktade av pojken Terr, och smög oss tillbaka.

Jag tog mig upp i ett träd, från vilket Riflindur sedan hängde rep så att de andra kunde ta sig över. Tyst hoppade vi ner innanför palissaden. Vi lyssnade till röster inifrån husen, där skrämda bybor talade om Odako, vilken uppenbarligen befann sig i byn, och oss främlingar. Ett skelett hängde från ett träd, vilket vi gissade måste ha tillhört Baumelo häxjägaren. En korp flaxade runt bland husen och iakttog oss med en kuslig intelligens. Vi blev illa till mods, men gjorde inget utan att veta mer. Om fågeln var magisk, vem spanade den åt?

Jag skulle till att klättra upp på ett tak till en lada för att få mig en bättre vy av byn, när djuren hörde mig och ställde till ett fasligt liv. Ut ur ett hus kom en kultist iförd en skrämmande mask med svärd i hand och slog larm!

Därefter följde en hetsig strid. Soltgard rusade mot en annan kultist han kunde se, men omringades av ett halvt dussin av dem och mottog flera svåra sår. Abigor rusade på en och spetsade kultisten, och jag hällde flammande elementarelixir inköpt i Tistla Fästes alkemibodar över min yxa så att den brann med en klar flamma. När Odako själv kom ut kastade jag mig mot honom, slog undan hans knä, och dekapiterade honom sedan med tillbakasvingen. Hans huvud studsade bland kulttisterna, Vresalm slungade eldklot mot dem och sårade flera, och Riflindur satt en bit bort och sköt pilar mot lämpliga blottor.

Till slut flydde de sista två och jagades ikapp och bands av Soltgard och Abigor. Den märkliga korpen sökte lyfta och fly, men genomborrades av våra pilar och föll till marken. Vi klev in i stugan, och fann där Kopparkronan i all sin ondskefulla prakt.

Vi plundrade liken, pratade med byborna som var tacksamma över att ha befriats från kättarna, och fann en kista i vilken vi la Kopparkronan, noggranna att inte röra belätet. Vi sov ett par oroliga timmar innan gryningen, och därefter gjorde vi ett stort likbål åt kättarna och ett mindre för Baumelo där Soltgard kunde läsa de riktiga bönerna för honom. Vi gav kättarnas vapen till byborna så att de skulle kunna försvara sig mot nästa anhang som kom, och de lovade oss gratis mat och husrum om vi skulle komma tillbaka i sin tacksamhet.

Därefter begav vi oss åter till Tistla Fäste i en händelselös färd genom skogarna, och gav därefter fångarna och Kopparkronan åt Listra och svartkapporna att bevaka.

Jag hoppas att detta brev når er med eldens flammor.

Åttonde brevet

Under veckorna som gått har vi förberett en expedition in i Davokar, men sättet vi begav oss åstad var oväntat. Under en sen kväll på ett värdshus där vi smitt våra planer kom en man kallad Lothar och satte sig vid vårt bord. Han hade hört att vi ämnade oss ut och sökte efter folk, och erbjöd sina tjänster. Han var en tjuv från Yndaros, från barbarklanen Kadizar som blivit kvar bland ruinhusen i stadens äldre delar. Han var svartklädd och bar två styletter som han hävdade sig vara mycket händig med.

Plötsligt kom en budbärare från Ordo Magica och kallade Vresalm med kompanjoner till Cornelio. När vi anlänt stod där en annan trollkarl kallad Efrynda som var rival till Cornelio. De var inbegripna i en diskussion om en försvunnen expedition inne i Davokar. Expeditionen var utsänd för att finna ruinen där Kopparkronan hittats, och var ledd av magister Senja. Man hade tappat kontakten med expeditionen för 4 dar sen, och redan två dagar innan det hade Senja och en större grupp försvunnit in i ett mystiskt maosoleum. Ruinfältet skulle ligga nordöst om Svartigelklyftans jordtorn. Ingen hade därefter svarat på Ordo Magicas magiska anrop.

De ville ha vår hjälp, och vi var villiga eftersom vi redan stiftat bekantskap med Kopparkronans ondska. Dessutom skulle vänner inom Ordo Magica vara värdefullt under våra fortsatta expeditioner. Vi fick förskott med daler till läderrustning och pilbåge till Lothar, samt en skattletarlicens för hela gruppen. Vi köpte därefter en hel del elementaressens, örtkurer, Vresalm köpte en pestmask, och proviant inför expeditionen.

Vi drog ut i gryningen morgonen efter och gjorde bra distans genom vårskogarna under de första dagarna. På den tredje dagen red vi in i Jägarkapten Edran med en patrull ambriska utbygdsjägare. De varnade om fientliga barbarer i markerna. Klanen Odaiova i närheten var en fredlig klan som gärna samarbetade med ambrierna, men en militant fraktion av ett tjugotal unga barbarkrigare var ute efter att ta över makten. Vi tillbringade natten i utbygdsjägarnas läger och lovade hålla utkik efter barbarerna, men vi har hittills inget sett av dem.

I den femte dagen blev mörkret allt tätare i skogen, och vi var på gränsen till Davokars mörkare delar. Efter ytterligare en dag närmade vi oss platsen för en dröm jag haft tidigare, en dröm där en alv med en järnring på handen kallar på mig från en vacker glänta. Vi hade samtalat om det i sällskapet, och beslutat att jag skulle se vad som fanns på platsen och möjligtvis se om alven skulle vilja hjälpa oss. När vi kom dit klev jag under en gran formad likt en portal och förflyttades till ett älvaland, där en ensam storvuxen alv stod. Han var äldre än de jag sett tidigare, och mycket vis. Han sa att jag var välkommen i järnpakten, och att han skulle komma att kalla på mig i framtiden. Jag frågade honom om er, min familj, men han kände inget till om det. Jag tog ett par svampar på det att Riflindur kan få analysera dem, därefter gick jag tillbaka och återsåg mina vänner som var mycket förvånade. Vi tog oss vidare norrut, men pojken Terr berättade för mig att min skugga ändrats efter mötet med alven. Den var nu mer grön, med mindre tydliga gyllene stråk än tidigare.

På den sjunde dagen mötte vi nära kvällningen fem skattletare och en rese, som var sårade och på hemväg från en misslyckad plundring av ett ruintorn. Det syntes genast att de inte var att lita på, men jag erbjöd dem lite av vår proviant i förhoppning om att de skulle ta sig vidare och inte vara desperata.

De var dock riktiga rövartyper och smög sig på vårt läger i natten. Min rävsax fångade en av dem, och därefter stormade de övriga. Jag fällde resen med ett hugg som kapade hans arm. Sen kom resten av rövarna som en storm över oss. Vresalm spydde eld över dem som lyste upp lägerplatsen, och Lothar sköt pilar i rask takt. Kastknivar ven omkring mig där jag stod. Plötsligt kom en spöklikt skinande gestalt mot lägret från andra hållet, och uppgav ett fruktansvärt skri!

Jag vet inte vad som hände mer än att jag sprang, och när jag vände mig om såg jag hur rövarna stred mot en gastlik varelse som sög livet ur dem en efter en. De sista flydde, varpå spöket stannade upp vid en av rövarliken och tog upp ett glänsande föremål ur hans ficka. Sen gled spökvarelsen iväg efter de sista rövarna, och vi stod osäkra kvar. Jag med brinnande yxa som jag inte fått tillfälle att svinga mot anden.

Vi flyttade snabbt läger, och resten av natten förflöt lugnt. Enligt våra kartor bör vi nu vara i närheten av Svartigelkyftans jordtorn. Nästa morgon på den åttonde dagen kunde vi skåda en flod mitt inne i det mörka Davokar, bortom vars krök vi anade att vårt mål låg.

Jag hoppas detta brev når dig med eldens flammor.

Nionde brevet

Vi följde floden, och i skymningen såg vi en muromgärdad utpost invid stranden. En båt guppade vid bryggan, och vi hörde krafsande ljud inifrån. Dessa visade sig komma från fyra maror, de pälslösa jättekatter som hemsöker Davokars inre. Lothar klättrade upp och fann att de försökte gräva sig in i huset där några stackare satt och gömde sig. Lothar och Rif sköt mot marorna, och jag hoppade ner innanför murarna och svingade mot dem med min yxa. De var dock snabba, och deras bett hade fruktansvärd styrka, och jag var nära att rivas till marken med blodet forsande ur flera sår. Då svävade Vresalm upp över oss och slungade sina eldklot mot marorna, och efter en stunds strid låg de alla döda.

Inne i huset fanns två noviser i Ordo Magica, Plendel och Marla. De var tacksamma mot sina räddare, och berättade att resten av expeditionen hade ett högkvarter en dag bort, och ytterligare en dag bort låg det mystiska mausoleet. Vi tillbringade natten där, och Lothar fick ihop det med Marla. Uppenbart når hans barbariska charm långt. Jag flådde två av marorna, då deras hudar lär kunna inbringa goda penningar i Tistla Fäste. Vi fann även en hel del vapen i ett skjul, och proviant i båten.

På den elfte dagen sedan vår avfärd från staden drog vi ut igen, mot högkvarteret. På vägen stötte vi på stråk av död natur. Det enda som växte där var lila blommor kallade purpurkonvaljer. Riflindir hade sett blommorna i en dröm nyligen där hans försvunna mästare kallade på honom, och han ropade efter mästaren utan svar. Purpurkonvaljerna lär ha kraft mot Davokars korruption, och vi plockade ett större antal.

Vi korsade flera döda spår på vår väg till högkvarteret, och då vi nådde till den förfallna borgen fann vi att all natur i borgen verkade ha dött på samma sätt. En klan med svartalfer, Urrbuktur, hade tagit sin boning i borgen, och släppte in oss då de förvissat sig om att vi inte hade onda avsikter. Deras hövding Stor-Gabba och en schaman berättade för oss att de hade flytt till borgen efter att en varelse hade stigit upp ur slukhålet och drivit dem från deras grottor där de bott tidigare. De hade funnit magikerna döda, förutom en som tappat vettet och befann sig i ett rum med en magisk cirkel.

Vresalm talade med galningen som hade fått en vision om en lysande vit spindelgudinna kallad Xanata, som hade klättrat ner till honom i cirkeln. När Vresalm klev in fick han kontakt med Xanata, som berättade att hon sökte något som kallades Nidvattnet. Två andra mäktiga varelser sökte också detta. Dels en namnlös fasa i form av ett krypande mörker som spred död omkring sig, och dels en varelse kallad Törnefurstinnan eller Fanghafa, som var uråldrig och bestod av rotknölar. Novisen hade vad det verkar räddats av Xanata när det krypande mörkret kom, ty alla andra magiker där var döda och frusna som till mumier.

Stor-Gabba berättade också för oss att kultister iförda masker, sådana vi stött på i Glimmervann, fanns strax utanför mausoleet för några dagar sedan. Det tycks oss som att vi vill undvika att det krypande mörkret eller kultisterna får tag i detta nidvatten. Om vi så ger det till Xanata återstår att se. Först måste vi ta oss till mausoleet och se om vi kan rädda någon av de magiker som försvunnit in där.

Vi fann sovplatser i en barack, och Rif började brygga en dekokt på purpurkonvaljen, och helade också våra sår.

Tionde och elfte breven

Mycket har hänt sen jag sist skrev till er. Jag förlorade ett halvfärdigt brev i lågorna i en strid i ett underjordiskt komplex från det gamla Symbaroums dagar, men detta är vad som hänt:

Vi drog ut till mausoleet tillsammans med Tonsil och de två noviserna. När vi nådde dit fann vi en dörr fylld av mystiska runor vilka ingen av oss kunde tyda. Vi trädde in och fann kroppar av de stackars magikerna, och en bränd rustning som tycktes ha dräpt dem med korta svärd.

I en gång fann vi en tentakelutrustad växtfasa nere i ett schakt som vi tror är Fanghafa, utan tvivel på jakt efter Nidvattnet. Vi drog oss tillbaka och tog en annan korridor vilket ledde oss till ett rum med mystiska bilder på väggarna. Där fanns brunnen i Tistla Fäste, och där var en gyllene konung som dräpte en svart krigare med en svart krona på och tvingade ner honom i brunnen. Efter att ha brutit sönder en fälla som dräpt flera ruttnande kroppar på golvet, sannolikt från Goraks expedition, så trädde vi in i ett altarrum där vi fann kroppan av magister Senja.

I söder fanns en mängd stillastående rustningar, och i norr var ett rum där en väldig huvudlös konung satt död på en tron med ett gyllene spjut i knäet - utan tvivel konungen från väggmålningarna. Vid sidan av honom fanns en karaff som innehöll vatten – Nidvattnet.

Vi trädde in, men konungens ande kom då över mig och tog över mitt sinne! För ett ögonblick trodde jag mig vara kung Hurian Lo Apak och hölls nere av Soltgard, medan Vresalm lyckades tvinga anden ur mig med sin vilja! Samtidigt vaknade flammande rustningar till liv i söder och började vandra mot oss!

Vresalm brände konungen, varpå hans ande slutade plåga oss. Därefter följde en lång och fruktansvärd kamp mot rustningarna! Vi besköt dem med pilar, högg dem i stycken med yxor och hammare, och stack dem med det gyllene spjutet uppifrån tronen. De vaknade i par eller tre åt gången och vandrade upp mot oss i ständiga vågor. Samtidigt försökte vi hugga sönder runorna på en sista dörr för att finna dess hemligheter!

Soltgard föll en gång men helades av Riflindir, och jag föll också men kunde fås på fötter av Rifs örtkurer och helande händer.

Och här slutar det som var det tionde brevet, och det elfte följer här:

Till slut kom barbartjuvens knivar till vår räddning och sänkte den sista rustningen. Vi fick upp dörren men fann att den krypande fasan lösgjorts när dörrens runor förstördes, och vällde ner från taket mot oss! Vi störtade in och ryckte åt oss en sak var från skatthögarna, och sen flydde vi! Jag fick med mig nidvattnet, och vi tog med tre bröstplåtar från rustningarna som Vresalm ville ha för sina besvärjelser.

Vi nådde utgången och svingade oss upp på våra hästar, och red iväg i sporrsträck! Jag spårade upp Tonsil som flytt vettlöst ut i skogen, och när vi var samlade rådgjorde vi kort om vad vi skulle göra. Vi trodde oss ha få chanser att komma tillbaka till Tistla Fäste med nidvattnet, och beslöt ge det till den vita spindeln vid slukhålet så att inte mörkret skulle få det.

Vi nådde dit och mötte den väldiga spindeln. Terr kallade den för Oroke spindelgudinnan – en varelse som dyrkas av Davokars barbarer. Hon tog nidvattnet och försvann, och vi kände en stor lättnad.

Därefter begav vi oss mot utposten vid floden och vilade. Nu undersökte vi också våra fynd från skattkammaren, och Terr skådade dem med sin häxsyn.

Lindormsskinnet hette Fagaromsskinnet. Verkar som rustning, och kan influera folk och varelser.

Soltgards gamla tvåhandshammare kallades Själaslukaren. Den hade en helig aura, men kunde likt en liktjuv suga i sig mystisk kraft om man vill av de den dräper.

Min yxa hette Brandskär och kunde brinna och återvända till handen när den kastats.

Vi begav oss nästföljande dag norrut och letade i ruinerna vi sett på kartan. Ordo Magica hade redan varit där så det var tämligen utplundrat, men till slut hittade vi en liten kista med glittrande fynd värda ett dussin daler.

Därefter följde vi spåren av de misstänkta kultister som rört sig i området och fann dem till slut i en liten stuga. De visade sig ledas av Van-Rogan, densamme som vi en gång besegrat vid vår resa över bergen. Med sig hade han en vacker men ondskefull häxa som had eförslavat deras följare. Striden blev blodig och vid flera tillfällen verkade kultisterna få överhanden, men till slut nedgjordes de, förutom två som gav upp då häxan tappat sin kontroll över dem. De var besvärjda till lydnad, vilket får tala till deras fördel i den kommande rättegången.

Då färden tycktes väl lång så skapade Vresalm en magisk cirkel som kunde ta oss tillbaka till Tistla Fäste, rakt in i Ordo Magicas högkvarter!

Det blev ett visst rabalder och logistiska besvär med hästarna, men annars gick det ganska smidigt. Vår belöning blev inte ringa, och efter att vi gått runt på marknaderna och avyttrat rustningar och annat vi insamlat satt vi på en smärre förmögenhet. De tre bröstplåtarna vi fått med oss från gravvalvet var sällsynt värdefulla, och var och en av dem inbringade 100 daler. Vresalm sparade dock en.

De följande veckorna ordnade jag med kontakter så att Soltgard kunde välja ut en praktfull lägenhet åt oss, som en bas för våra kommande expeditioner.

I ett rum har vi nu inrett kök och sovgemak åt var och en med draperier mellan. I kraft av sin börd har riddar Soltgard det andra rummet, och i det tredje har vi vårt allrum och utställningsrum där vi ämnar samla våra troféer och ta emot gäster. Terr har blivit en god hushållare och får en bra lön, men han vill nog helst hem till sin barbarstam så vi får kanske se till att hyra en annan.

Jag har tillbringat en hel del tid i salongerna och barerna på jakt efter rykten, och också berättat för hågade om våra egna expeditioner. Vi har fått ett visst anseende som jag och Soltgard spär på, vilket jag hoppas skall ge oss möjlighet till fler kontakter och kunskap om de djupare delarna av Davokar. Riflindir är mer diskret lagd, men har inte anmärkt på vår talförhet.

Men nu har rykten börjat gå om outforskade ruiner i skogen, och det börjar bli dags att ge sig ut igen…

Tolvte brevet

Nu är det dags att skriva igen. Vi är ute i Davokar, och jag känner det som om jag är närmare er.

Vi hade nu kommit över bergen och slagits mot Van-Rogan, alver och styggelsesmittade barbarspejare.

Sen jagat Flåmördaren och funnit att han var en vän till en styggelsesmittad skattletare som funnit Kopparkronan inne i Davokar, och fått sagda Kopparkrona stulen av en kättare. Vi hade spårat kättaren till hans tillhåll i Glimmervann, men förstått att fler av hans kult fanns ute i skogarna.

Vi hade därefter kontrakterats av Ordo Magica att eftersöka deras försvunna expedition vid den grav där Kopparkronan ursprungligen hittats – kung Hurian Lo Apaks grav. Väl där fann vi att mäktiga väsen sökte efter Nidvattnet som också fanns i graven, och lyckades ge det till barbarernas spindelgudinna. Ett namnlöst mörker och en rotfasa blev missnöjda med detta. Vi slog därefter ner resten av kulten, bland annat Van-Rogan en andra gång, och hade därefter kommit hem och etablerat oss i Tistla Fäste.

Nu hade vi hört rykten om både en övergiven herrgård från Symbaroums tid där en häxa en gång levat, och rykten om en mystik dal med ruiner som ordensnovisen Rahals hade varit på expedition till. Efter samråd i vårt luxuöst inredda allrum beslöt vi oss för det senare.

Vi letade upp Rahals på en av Tistla Fästes skummare krogar och Vresalm gav honom en daler för att beskriva vägen för oss. Det skulle vara en vecka bort, bortom ett sumpområde som jag har bevistat en gång med jägarkåren.

Vi köpte in klätterutrustning då nedstingingen i dalen skulle vara svår, långfärdsbröd och andra provisioner. Därefter begav vi oss av nästföljande dag.

Under färden genom det ljusa Davokar skuggades vi från första dagen av en grupp styggelsesmittade våralver. Jag visade dem järnpaktens ring, men de skyggade undan. Med min ring kunde jag sända ett drömbudskap till min höstalven jag mött som välkomnade mig in i Järnpakten. Jag mottog inget svar, men nu vet iallafall pakten att något är allvarligt fel. Jag har aldrig hört om styggelsesmittade alver förut. Efter tredje dagen ledde Lothar oss på en sidotur genom en bäck avsedd att lura bort kräken, och det fungerade.

På den femte dagens vandring genom skogen nådde vi sumpmarkerna, och tog oss genom dem under en hård dags klafsande med många insektsbett. Mot eftermiddagen nådde vi ravinen, vilken fanns där Rahals sagt. Vi såg ruiner i botten, och tog oss till mitten där varken uronrnar eller svartalfer skulle skydda.

Soltgard var fortsatt trött av skogssjuka och stannade kvar för att förbereda ett gott skydd åt hästarna. Med rep och kilar tog vi oss andra ner, Lothar lyckades vig som en apa finna en god väg. Vresalm föll, men jag fick tag i hans kaftan och han lyckades läsa en trollformel så att han sedan kunde sväva ner. Själv försökte jag återfå balansen, men föll ömkligt några meter ner på ravinens mjuka botten.

Det var tjockt med undervegetation, och vi letade oss snart fram till ett gammalt tempel. Lothar smög runt och kollade i de olika byggnaderna, och fann flera hudra vandöda i en, en tempelriddare med två väpnare från Prios orden i den större tempelbyggnaden, och förråd samt döda svartalfskroppar i den sista byggnaden.

Det hade blivit sent, och vi övernattade dolda uppe i ett högt träd där vi kunde spana. På morgonen kom det ut uppenbara vandöda i finkläder, ragglade till förrådet, hämtade en svartalfskropp och kastade in den i huset med de hundratals vandöda.

Vi smög runt och kollade, och Lothar tog sig upp på templet. När han tittade in genom ett fönster såg han något märkligt – de vandöda dansade därinne! Som en fest för adeln, men en bisarr parodi.

Vi smög vidare och fann ett gammalt mausoleeum där ett femton år gammal huvudlöst lik låg framför en öppnad sarkofag. Kanske var det såhär det började? De vandöda tycks vara ambrier, men vad gör de här och varför är tempelriddarna här? Vi beslöt att invänta Soltgard…

Trettonde brevet

Jag skriver vidare. Hoppas att ni uppskattar mina tankar och reflexioner, vart ni än är. Efter att ha snokat runt lite på förmiddagen efter vår natt i trädet smög vi och mötte upp Soltgard som kom nedklättrande i ravinen. Vi berättade kort om vad vi sett, men Soltgard var säker på att det fanns en naturlig förklaring. Vi gick sålunda in genom portarna öppet, och uppför trapporna. Inne i templets sal såg vi tempelriddarna och väpnarna igen.

De sa att vi var välkomna som gäster hos Na-Ethikel-Ambriagos, och skulle lämna våra vapen. De gav intryck av att vara utsatta för sinneskontroll. De gick inte att förhandla med, och strid utbröt. Här lät Vresalm sin flammande tjänare stiga fram, och det var i sanning en mäktig och skrämmande syn! Jag och Lothar lät elementaressens sätta eld till våra vapen, Riflindir besköt dem med förgiftade pilar, och trots solriddarnas skicklighet låg snart alla fyra döda. När de föll såg de närmast lyckliga ut i dödsögonblicket, och vi fann slavrunor på deras huvuden, sannolikt denne Na-Ethikel-Ambriagos verk. Namnet låter gammalsymbariskt, liksom Hurian Lo Apak. Kan det vara den begravde som dekapiterade en skattletare för 15 år sedan?

Vi fortsatte upp för ett par trappor och fann en stor dörr, varifrån vi kunde höra de vandöda dansa på insidan. Vi öppnade och de såg oss, varpå de omedelbart och dödgångaraktigt gick till anfall. Jag drog till en spak så att en takkrona föll ned på dem, och därefter påbörjades en lång strid, då de var många och inte lätt föll trots många hugg. Lothar var dock i vanlig ordning oerhört effektiv med sina två knivar, och Soltgard lät en heliga aura flamma upp omkring sig vilken brände de vandöda när de närmade sig. Till slut låg alla vandöda sönderhuggna och stilla på marken.

Vi forstatte upp för ytterligare en trappa, och såg en välklädd vandöd med ett intorkat mumifierat utseende stå och samtala med två ordinära vandöda. När han såg oss beordrade han sina två kompanjoner att hoppa ut genom ett fönster, varpå han vände sig mot oss. “Välkomna” sa han och log.

Fortsättning följer…

Fjortonde brevet

Den förtorkade mannen presenterade sig som Na-Ethikel-Ambriagos själv, och förklarade att han ämnade ta över vårt rike och regera över ett nyuppstått Symbaroum. Han hade envidare varit en högadlig person under sitt liv i Symbaroum, men inte deras konung. Under det att han talade såg jag allt fler tecken till hans fruktansvärda natur. Kylan, den kommenderande rösten… En kryptfurste! Fylld av bävan men även rättmätig vrede såg vi hur hans tjänare han kastat ut genom fönstret nu släppt ut de odöda, vilka rörde sig mot tornet och oss!

Det var vi som anföll, och striden blev hård. Kryptfurstens dödskyla förlamade oss så fort vi kom nära, och våra pilar och vapen kunde knappt tränga igenom varelsens skinn. Han inledde också striden med att dra i ett snöre så att urnor med förlamande damm krossades mitt ibland oss. Ett par välriktade träffar gjorde dock att hans självsäkra uppsyn försvann och han tog till flykten. Vi störtade efter nedför trapporna, men när Lothar nådde fram till honom frös han, och kryptfursten närmade sig de uppstormande odöda.

I ett ögonblick såg jag min chans, när den odödes ryggtavla syntes för mig, och jag slungade min brinnande kastyxa jag funnit i Hurian Lo Apaks grav. Första gången missade jag, och lyckades illa med att ta emot yxan och skar mig på dess egg. Men jag fick en sista chans. Jag har känt en frestelse att släppa loss dess krafter sen första gången jag höll i den, men som alla vet kommer Davokars smitta in i själen då. Nu var jag beredd att ta risken, och jag slungade den likt en lavakniv så att den skar rakt genom hans bepansrade skinn. Vad jag inte var beredd på var min järnpaktsring och hur den reagerade på skogens smitta – hela min kropp tycktes explodera i smärta!

Med svarta blodådror som pyrde av rök kom jag ihåg Riflindirs extrakt – purpurblomman, som kunde läka korruption. Med en fruktansvärd ansträngning höll jag korruptionen stången tills Lothar lyckades kasta mig en flaska som jag ivrigt gulpade ner.

Samtidigt stormade Soltgard ikapp kryptfursten som hade stannat upp och gjorde någon slags magiska rörelser, vilka dock aldrig gav någon effekt innan Soltgards hammare fullkomligt krossade det mumifierade huvudet i ett moln av damm.

De odöda var dock i fullt språng på väg uppåt, och vi sprang upp för att fly genom balkongen. På vägen såg vi en hög med skatter i urnor och en stenkista bakom tronen, som vi raffsade åt oss. Vi släppte även ut en fången kvinna från Ordo Magica, en mästare som kryptfursten förslavat.

Vi kastade oss ut över balkongen och klättrade ner i murgrönan. Ute på taket möttes vi av två odöda som klättrat upp vilka Lothar och jag tacklade ner. Därefter lyckades vi klättra upp i ett träd som tog oss ner på andra sidan.

Kvinnan från Ordo Magica hette Trobela, och hon hade varit med i Rahals expedition och därefter fått en slavruna av Na-Ethikel-Ambriagos. Hon hade lärt honom ambriska, men annars var det tydligen dimmigt. Rahals hade skickats tillbaka till Tistla Fäste för att locka fler skattletare att söka dalen, så att kryptfursten skulle få fler odöda till sin här. Rahals skulle tydligen inte vara förslavad, utan ha gjort det för att skydda Trobela. Min vrede väcktes av att höra detta, men svalnade lika fort. Vem kan säga vad man är beredd att göra för att hindra att en älskad förgörs i skogarnas djup. I vart fall inte jag. Rahals och Trobela får själva reda upp detta med Ordo Magica.

Vi klättrade upp ur dalen och undersökte skatterna. Det var både gamla Symbariska guldföremål och nyare Ambriska mynt ditförda av skatteletarna, tillsammans värt över 400 daler. Mynt som kommer att ta oss en god bit in i det djupare Davokar.

På kvällen vid lägerelden spanade vi ut över dalen, och pillade också på en magisk ring som fanns bland skatterna. Ringen hade tillhört en mäktig alvkrigare som dräpts av sin mänskliga älskare, och kallades för Okrans ring. Den kunde ge ledtrådar om en styggelses svagheter, och också skina upp med ett ljus som skadade korrumperade varelser enligt Vresalms böcker.

Nästa dag begav vi oss hemåt med skatter i lasten, och färden var förhållandevis händelselös. Jag fick en dröm om hur alver jagade de styggelsesmittade våralverna, men vet inte vad jag tycker om den. Var den sänd av höstalven i gläntan, som svar på mitt drömbudskap? Och är det rätta att jaga ikapp och dräpa dessa varelser som är att likna vid alvers barn? De angrep faktiskt inte själva. Kunde de inte helas?

Vi återkom Tistla Fäste en regnig försommarkväll efter några dagars ritt och gick och la oss i vår lägenhet, utmattade. Imorgon gryr en ny dag. Må elden föra mina ord till er.

Femtonde brevet

Sedan sist har mycket hänt skall ni veta. Efter vår återkomst till Tistla Fäste har vi fortsatt att etablera oss som utforskare. Jag har till och med tagit ut några dignitärer på en vandring i Davokars utkanter, och RIflindir har sålt elixir till andra. Vi har beställt utrustning, stålrutsning och stor sköld åt Vresalms flammande tjänare, och jag en mäktig yxa med egg av Modrakiskt stål. Tid har gått, och vi är nu mer kända i fästet.

En dag började märkliga ting ske. Ett par dagar innan hade en märklig stämning sänkt sig över Tistla Fäste, en stämning av kommande undergång utan förklaring. En svartalf kom och bad oss möta en kvinna på en krog kallad Ormbunken. När vi kom dit berättade den mystiska kvinnan att hon behövde hjälp av oss med någonting som kunde rädda Tistla Fäste, men hon ville att vi skulle acceptera innan vi visste vad det rörde sig om. Plötsligt hördes kalabalik utanför krogen och vi sprang ut för att se vad som skedde.

Det visade sig att två barbarer hade kommit på väldiga varelser som delvis tycktes vara växter. De hette Gadramn och Efendreia, och ville komma in i fästet för att hjälpa oss mot en stor fara. De var utsända av häxan Yeleta i Karvosti som sett en drömsyn om “en döende gud som föddes ur svärtan”. De och frågade om någonting kommit upp ur brunnen, och jag tänkte omedelbart på den urgamla brunn på Antiktorget som vi såg avbildad i Hurian Lo Apaks grav. På murmålningen tvingades en paddlik best ner i brunnen…

Nattbräckas tillstånd behövdes för att barbarerna skulle få komma in, så vi beslöt att vänta med dem. Då hördes plötsligt en väldig explosion inne vid ett av torgen! Vi rusade dit, och fann att en väldig krater var allt som återstod av området där vi mött kvinnan i puben. I dammet såg vi stridande gestalter, och plötsligt såg vi att det var styggelseomvandlade varelser med långa klor och slavkedjor runt halsarna som anföll vanligt folk i fästet!

Vi började nedgöra monstren och efter bästa förmåga kämpa oss fram mot kraterns rand. På vägen räddade vi en mäster Erelaber som tackade oss djupt. Det dök upp kraftiga barbarkrigare bland monstren, som själva endast var delvis styggelsemärkta. De ropade “För Halovan! För Heliador!” vilket fick kalla kårar att krypa längs ryggen på mig. Hövding Halovan ledde en gång i tiden Yezora-klanen som bodde i området innan vi drev bort dem och uppförde Tistla Fäste på platsen - ett krig där jag själv var delaktig som ung soldat.

Vi nedgjorde drivor av monstren, min flammande kastyxa krossade skallar, Lothars dolkar stötte i styggelsemärkta kroppar, och Soltgards hammare krossade dem. På vägen såg vi tre solriddare som också stred mot monstren. Till slut nådde vi kraterns rand i tillfällig stiltje. Jag hade sårats illa av en förgiftad klo, men var ännu på benen. Vi ropade efter kvinnan, men ingen hade sett henne. Men många hade blivit tillfångatagna av varelserna, som hade fört dem ner i kratern. Vi beslutade att gå nedåt, men då plötsligt kom monstren upp ur kratern igen och anföll!

Vi slogs mot en mängd klomonster, och en mäktig ledare som svingade mot oss med väldiga vapen. Lothar nyttjade Hagarormsskinnets krafter och besvärjde honom kort att följa Lothars ord, och under tiden kunde vi hugga ner hans kamrater. När trollformeln var över omringade vi och besegrade den mäktiga krigaren.

Nu står vi redo att kliva ner i kratern…

Sextonde brevet

Innan vi tog oss ner så mötte vi Abigor uppe vid kraterns kant, vår gamle vän från stormningen av Glimmervann och våra första äventyr. Abigor övertalade vaktbefälet att låta oss klättra ner efter att vi mottagit lite helning.

Väl nere fann vi att stadsdelen rasat ner till ett stort berg av bråte, i ett väldigt grottrum. Vi firade oss ner med rep, och började leta efter kvinnans kropp bland bråten. I mörkret nedanför såg vi rörelser, men ingen angrep oss.

Efter en god stund fann vi Ormbunkens kopparskylt, och under några brädor fann vi kroppen av kvinnan, synnerligen död. Hon bar en grov nyckel, en medaljong av sotat svart silver, samt en berlock där det stod “Till Anadea min älskade dotter”. Även en pung mynt.

Vi baxade upp henne, och bar hennes kropp till barbarerna vid norra porten. De visste inte vem hon varit, men kunder nu berätta mer om hur Bronsbrunnen på antiktorget var en varningssignal för Davokars mörker, och hur den gong vi hört innan stadsdelen föll ner var dess varning. Att hålet öppnat sig nu kan ha varit efterverkningar av skalvet, och inte alls den ondska som klockan varnat för. De trodde också att Yezoraklanen överlevt, och plundrat i Davokar under namnet Rovklanen. Häxan hade förutspått detta, och uttalat profetian: ”… ur en döende gud ska Svärtan födas… natten dränker plundrarnas stad… inte upphöjelse, ett fall, djupt ner i Ovärldens mörker …”.

Därefter bar vi kroppen till Nattbräckas residens, men vi fick ingen audiens. Istället bad Ordo Magicas ledare Cornelio oss att assistera i deras utforskning av hålet, vilket vi gladeligen tackade ja till.

Vi begav oss därefter till Prios tempel för att fråga om Anadea. Vi träffade den nititske fader Elfeno, som sa att hon varit novis i templet men slutat och flyttat hem till Yndaros, och också att hon hade haft en vän som hette Arkel vilken också slutat och flyttat hem till Glimmen väster om staden. Sen togs vi upp till det levande helgonet Deseba den Gamla - en livs levande ljusbringare.

Deseba önskade att vi skulle vakta fader Sarvola som verkade nere i slummen. Hans trosläror om Prios nåd föll inte alla i smaken och han var utpekad som kättare, men dock var han tillåten att hållas av förstefadern. Deseba hade dock hört att folk planerade ett attentat mot honom, och behövde sända dit vakter men kunde inte göra det officiellt. Om vi gjorde det skulle hon hjälpa oss med Anadea.

Vi begav oss mot fader Sarvola, och dolde hastigt Soltgards skimrande rustning under min mantel. Redo för vad vi än skulle möta på stadens gator…

Sjuttonde brevet

På eftermiddagen vid Missionsstationen letade Soltgard upp fader Sarvolas, som var i sällskap med en pojke kallad Aluin som det var något mystiskt med. Utanför stod massvis i kö. Vi spridde ut oss, och lyckades precis stoppa en bunt vitklädda zeloter från att bränna missionsstationen med kastade oljelampor!

Det var en del handgemäng, men vi fångade en som vi sedan förhörde. Jag letade upp en gammal kamrat från jägarkåren, en Veledai, vilken hämtade mannar som inte så lätt lät sig mutas som de som zeloterna hade mutat att bege sig av strax innan anfallet.

Zeloten berättade att var en grupp kallad Solens Soldenärer, och med hjälp av Vresalms hiskeliga yttre lyckades vi klämma ur honom vart de höll till också - i en gränd uppe i de östra delarna av staden.

Vi tog oss dit för att kväsa hotet mot Sarvolas en gång för alla. Mötesplatsen var en källarlokal, men när vi kom dit samtalade jag med en lokal gubbe som misstänkte att huset ovanför källaren också tillhörde sekten. Under det att jag talade med farbrorn snokade Lothar och de andra omkring däruppe, och hittade ett besynnerligt rum med ett vackert bord med fem stolar runtom. I en hylla låg ett par böcker som berättade om hur en grupp ordinära soldater kämpat för solkyrkan under kriget mot Mörkermästaren i gamla Alberetor, där husets ägare Kalgoi av Salamos ingick.

På stolarnas säten fanns initialer som tillhörde de övriga medlemmarna, och några av dessa lyckades vi senare luska ut. Det verkade som att soldaterna från detta krig blivit rika och mäktiga på äldre dagar, och att de då använt sin makt till att skapa detta sällskap - målet tycktes vara att ge Solkyrkan en mer militant inriktning. Herakleo av Attio var en soldat, som senare blev nyckelmästare av Yndaros. Serex av Attio, känd och ökänd försupen krigsveteran, var en annan, och han är nu boende i Tistla Fäste. En tredje var ljusbringaren Leandro av Salamos, släkting till husets ägare, vilken övertygat kung Ynadar om något jag inte just nu kan dra mig till minnes.

Vi gick ner i källaren och fann där ledaren för Solens Soldenärer - Dulani hette han. Lothar lurade honom att han ville gå med i sekten, men efter att han avslöjat ett och annat om dess mål så fångade vi in honom och avväpnade honom. Deras främsta drivkraft att ge sig efter Sarvola skulle visst ha varit att han försökte få Ambria att vekna.

Vi släpade Dulani till arresten, och begav oss sedan tillbaka till den heliga Deseba för att avrapportera. Hon blev mycket intresserad, men menade att vi ännu inte löst hotet mot fader Sarvolas innan Kalgoi av Salamos och hans kumpander var neutraliserade. Med Desebas hjälp lyckades vi utröna ytterligare ett namn från stolarna, och våra slutsatser hittils är som följer:

• KaS - Kalgoi av Salamos. Rikeman. Bror till Leandro av Salamos.
• SaA - Serex av Attio. Försupen äventyrare och kraftkarl.
• RaG - Roya av Garlacka. Riddersdam.
• EaD - ?
• IaB - ?

Deseba ville att vi skulle ge oss i kast med dessa och på något vis neutralisera dem från ytterligare försök på Sarvola. Jag tror inte att hon ville att vi skulle döda dem, men kanske finna något att utpressa dem med snarare. Först därefter skulle Deseba berätta allt hon visste om Anadea.

Efter att vi talat om detta ville Deseba visa oss något, och ledde oss ner i källarvalven under templet. Där hölls kättare fångna, och hon ledde oss till en cell där en för oss okänd man satt inspärrad, till synes spritt språngande galen…

Artonde och nittonde breven

Mannen i cellen hette Orai av Karrabadok. Han svamlade om att han hade en älskad, men att han varit med som hyrsvärd på någon slags expedition ut för att dräpa en behornad gud. En kvinnlig bortbyting, kanske kallad Slaktaren med Köttyxan, samt mördare, barbarer, styggelser, trubadurer och trumslagare, och fyra små ansiktslösa flickor hade varit med. Döda skogsguden var deras mål - med hovar av guld och horn av diamant. Den råmade och skar hans själ, och fyllde dem med svart rök och kraft. Sen sa han att han huggits i ryggen, och det verkade ha varit expeditionsledaren. Han hade hittats för några veckor sedan, och då var såret ännu färskt.

Vi pratade med den heliga Deseba, hon hade på känn att denne mans historia hade något med våra frågor att göra.

Vi beslöt att gå till drottningens delegation och kolla i papper, och sen bege oss till Glimmen.

På vägen la någon något i lotars klädsel, och Lothar fann ett brev i fickan.

“Det ni söker finns i soltemplets annex, gå genom porten som vetter mot Hakens gata. Ta trappan upp till höger, tag dörr på höger hand.”

Vi följde instruktionerna, smet in när alla templets folk gick till bön. Vi fann ett olåst rum. Brits. Garderob. Ett skrin. När vi letade runt fick vi misstankar om att detta hade varit Anadeas rum.

Vi fann en skiss av en stenkantad damm som tio personer satt runt, och ett porträtt av någon med kvinnliga alviska drag. Envidare en bok med avskrifter av barbarlegender. Meningar och stycken var understrukna. Understrykningarna handlade om barbarer som gjort tabu-brott och utsatts för Davokars korruption, av växter som inte får ätas, förbjudet vatten, ord som ej får nämnas.

Lothar fann en halskedja med grova silverlänkar och en medaljong med vapensköld, en dykande rovfågel. Ätten Erebus vapen, vilka äger landet runt Tistla Fäste. Keroldo av Erebus, på Svartheden var den kändaste. Med ett garde kallat Blodsärkar som patrullerade, och ett fort i Svartheden.

Vi smög ut och tog oss till arkivet, men det var ganska dyrt att leta och trots flera daler hittade vi inte mycket, mer än att Orai faktiskt kommit in i staden för två månader sedan.

Keroldo vsiatdes ofta i riddarsätet hörde vi, så vi begav oss dit. Vi mötte kort en kvinna vid namn Anna av Herrengol, men såg Keroldo berusad längre bak.

När vi pratade med honom framkom det att och Anadea sannolit haft en kärleksrelation för ett tiotal år sedan, och att hon fått medaljongen som en förförelsesgåva av Keroldo. Då hade hon bara varit en enkel bondflicka, och han kunde inte minnas var han mött henne.

Utanför vår lägenhet stod en svartalf med en papperslapp, som bad oss möta en okänd person i en gränd i andra ändan av stan. När vi kom dit var det istället ett överfall, då femton busar hoppade fram. Lothar befallde dock deras ledare att sluta iförd sitt lindormsskinn, och sällan har jag väl skådat sådan magi!

Det hela slutade med att vi erbjöd mer daler för att de skulle leda oss till kvinnan som lejt dem, som också smugit runt utanför vår lägenhet sa bagarfrun som är vår granne. Vi väntade på deras värdshus, och Lothar hoppade i sänghalmen med deras kvinnliga anförare. Möjligtvis var hon fortsatt under hans hypnotiska kontroll, kanske inte.

Vi gav dem sex daler som förskott och erbjöd fjorton daler till om de faktiskt skulle lyckas föra kvinnan till oss. Hon skall vara runt trettio år gammal och blond.

Efter att ha sovit en orolig natt på busarnas sjaskiga värdshus så begav vi oss hem till lägenheten och hämtade hästarna. I skritt begav vi oss sedan ut på en dagsritt mot byn Glimmen.

Vi red ut. Skördetid.

Vi nådde Glimmen och tog in på dess värdshus, och fick veta att Arkel bodde på en gård någon timme utanför.

Vi fann en gård med två färska jakaarskallar på pålar. Kropp på marken, en dräng som mist livet. Tydligen kom det Jakaarer från skogarna ibland i dessa trakter, och kunde drista sig att anfalla en hel gård!

Arkel berättade att Anadea hade lämnat orden för en månad sedan, Arkel för en vecka sedan. Han och Anadea hade bråkat då för en månad sedan, då hon fått en ny läromästare som stod “närmare naturen”, eller något. Vi tänkte osökt på skissen av den alviska kvinnan, och av dammen med kåpfigurerna.

Då plötsligt anfölls gården av kultister!

“För Ragama! Döda häxjägarna!” skrek de, och anföll med påkar och spjut! Ett riktigt pack var de, men de hann döda en dräng och bränna Arkels familjs hustak. Soltgard såras, men till slut dödas alla.

Deras ledare var en kvinna kallad Nattmanteln. Hon var svår att förhöra, men Ridlindir skrämde upp henne med en svamp han hävdade skulle göra henne till hans slav för evigt. Då avslöjade hon att hon hyrts av en kvinna i svartheden, blond, 30-årsåldern, bruna kläder. Lät mycket som kvinnan som de andra packet berättade om.

Vi lämnade lite betalning till familjen Arkel för taket. Ett armborst, en läderrustnin, och 10 av mina daler.

Arkel berättade också att deras bråk var på Symbaroums salonger, där han blev osams med Anadea. Hon hade också försvarat Sarvola, och ifrågasatte prästerna. “Människorna gör naturen vred” hade hon sagt. Hennes föräldrar bodde i Yndaros, och var bagare.

Hennes nya läromästare hade ingenting med kyrkan eller ambriska riket att göra. Jag misstänker alvkvinnan på teckningen, kanske möts de vid dammen.

Vi övernattade i familjens stall och brände kropparna under kvällen innan. Riflindir helade Soltgard.

På morgonen begav vi oss tillbaka till värdshuset för att inte missa frukosten, och till kvällen var vi tillbaka i vår lägenhet i Tistla Fäste. Arthur vår svartalfstjänare hade hållit koll i lägenheten, och gjort ett bra jobb för sina 3 daler i månaden. Vid vår lägnehet satt en bortbyting i ordensrober, Gandarald, vilken Vresalm kände. Han sa att magikerna planerade en expedition ner i hålet, så efter att vi bytt om begav vi oss mot tornet.

Tjugonde brevet

Vi gick mot Ordo Magica. Det var tidig kväll. Väl där fann vi Cornelio, Vresalms läromästare, och Eufrynda, en dam vi mött tidigare som är hög mästare inom orden. Där fanns också en vithårig man, mästare Kulilan av Furia, en legendarisk ordensmagiker. Gandarald bortbytingen, som kallat oss från vår bostad, var också där.

Jag visade dem teckningen från Anadea, och Cornelio trodde att det var en alvisk damm. Kvinnan på teckningen kände ingen igen. Vi fick utrustning och löfte om betalning, och endades om att mötas upp vid slukhålet i gryningen.

Under kvällen kollade jag mina jägarkontakter, men ingen duktig kunde i mitt tycke avvaras från att skydda fader Sarvola. Marvello tyckte inte heller att han han kunde avvara någon av sina mannar för en expedition ner i slukhålet. Till slut begav vi oss till det skumma värdshuset där Lothar hade besvärjt råskinnen och skaffat sig sin nya flamma Ofelia. Det visade sig att Ofelia blivit förgiftad, men enligt Riflindur skulle hon klara sig. Sannolikt är det den blonda kvinnan i trettioårsåldern som ligger bakom, efter att Ofelia vänt sig mot henne. Två av Ofelias mannar, Aro och Pionio, erbjöd jag tre daler innan och tre daler efter, samt en del i skatterna, om de ville följa med oss som understöd.

Soltgard kollade under tiden svartkapporna, efter att först hört sig för i templet. Lestra kunde tänka sig att följa med, vilket var en god nyhet! Han fann de tre tempelriddarna på värdshuset uppe i det väldiga trädet, Det Bevingade Stopet. De berättade att de hade till uppdrag att föra en historiskt viktig tingest till Tempelvall, och kunde inte komma med. En av dem verkade vara ivrig att få berätta vad det var för Soltgard, men var svuren till tystnad.

Den fjärde dagen vaknade vi i gryningen. Vi möttes upp med de övriga vid slukhålet, och utöver oss kunde vi räkna in Lestra, sluskarna Aro och Peonio, samt Gandarald och den vithårige mäster Furia.

Vi rapellerade ner i slukhålets mörker och hittade förråd och sovrum, och ett altare med ockulta symboler. Det föreföll som om Yezoraklanen bott här fram tills för bara några dagar sedan, och nu försvunnit. Altaret trodde mäster Furia var den plats där deras styggelser skapats och de fruktansvärda monstren smidits fram.

Vi följde spår norrut, och fann en tappad hjälm. Plötsligt rörde det sig från grottornas väggar! Väldiga vita ödlor rusade fram mot våra kroppar med blixtrande huggtänder! Jag fick upp min yxa och svingade mot dem, och Soltgard bankade ner dem med sin stora slägga. Gandarald drog två svärd och fäktade även han skickligt, och Lestra helade våra blessyrer från säkerheten i andra ledet. Aro och Peonio gjorde sig användbara då de kunde flankera ödlor med sina spjut, och jag sänkte en genom att klyva dess huvud med min elementarbrinnande klyvyxa! Jag och Soltgard dräpte två var, Flanor dräpte en, och även Vresalm lyckades klubba en med sin stav.

När odjuren var fällda spekulerade Lestra och Vresalm i vad de kunde vara, och Lestra misstänkte att de var Vearomer, en slags stora blinda ödlor som jagar i grottor. Vi la på örtkurer på de skadade och slaktade en av ödlorna för att ha några troféer att visa upp. Därefter gjorde vi oss redo att fortsätta in i mörkret.

Tjugoförsta och tjugoandra brevet

Händelserna har varit många det sista, och jag har inte hunnit sitta vid pennan. Jag skriver nu dessa brev långt efter händelserna, varför de kan vara lite mer kortfattade.

Efter mötet med de blodtörstiga Vearomerna, de bleka blinda ödlor vi nedgjorde, så begav vi oss djupare in i de olika gångarna. Vi fann spår av barbarer som tagit sig långt norrut genom gångarna, och fann ett hål upp i Davokars grönska vilket de flytt igenom. Vi gick upp denna väg och tillbaka till Tistla Fäste, och kunde där överraska kapten Marvello som stod och tittade efter oss ner i mörkret.

Vi gick ner igen, och fann denna gång en stor underjordisk sjö, i vilken en väldig svart kristall vilade. Ondska och korruption strålade från kristallen, och på dess topp satt en barbarhäxa, endast lätt styggelsemärkt. Hon berättade att hon var ensam kvar efter att Yezoraklanen flytt. Hon bekräftade våra misstankar att kvinnan med fladdermusvingar mycket riktigt var prinsessan Helionor.

Häxan sjöng en sorglig sång:

Fäder, mödrar, ungar, vänner  
svunna för alltid är alla jag känner 
Ränna, kriga, kämpa, blöda  
hellre jag stannar här bland de döda  
Tysta, kalla, drypande våta  
ensam är jag om att sjunga och gråta

Hennes namn var Bayela av Yezoraklanen. Några i sällskapet talade om att dräpa henne, men frågan är om det vore klokt då hon vaktade på så mycket korruption? Vi begav oss av därifrån, och när vi närmade oss sjön igen väckte hon upp döda andar i vattnet från vilka vi sprang.

I några av rummet fann vi kvarglömda smycken, bland annat en Alberetorsk brosch av ett magnifikt slag. Uppe i staden kunde vi sälja den för över 100 daler. Vi enades med vaktkaptenen och ett par jägarkårister om att jaga efter barbarerna. Därefter talade vi med Ordo Magica som sa att de helst ville dräpa häxan.

---

I gryningen drog vi ut för att jaga Yezorabarbarer, och nådde samman med nio jägarkårister, en sappör och ett par spårhundar fram till hålet Yezora använt för att komma in och ut som Rovklanen. Sappören sprängde hålet, och vi följde därefter deras spår under två dagar över Eanors vadställe och upp i barbarstammen Karohars områden. Vi lyckades få till stånd samtal med barbarerna, som sa att vi fick jaga Yezora över deras område, och att en större grupp gömde sig i en grotta i närheten. Deras häxa fick en ekorre att visa oss vägen till grottan, där jägarkåristerna lockade bort de flesta av krigarna till ett väntande bakhåll. Soltgard, jag och de andra stormade fram till grottmynningen och stred där mot flera bepansrade och styggelsesmittade Yezorakrigare. Efter att den siste fallit tog vi oss in i grottan och fann tre fångar och flera Yezorabarn som vi befriade. Barnen var utsvultna och bleka, och vi beslöt oss för att ingen annan framtid än styggelsesmitta och död väntade dem med sina föräldrar, och tog dem med oss hem till Tistla Fäste. På vägen hem frågade vi häxan Elda om hon visste några fler grupper, men hon sa att resten av Yezoraklanen var försvunnen inne i Davokars djupaste mörker nu. Vi frågade henne om namnet Ragama, men det var inget hon kände till.

Tjugotredje brevet

Väl åter i Tistla Fäste skådade vi dess fyrtorn i fjärran, och då tänkte jag tillbaka på några av de samtal jag haft med jägarkårister och andra i staden. Ett rykte gick om att antikhandlaren Faraldo hade kontakt med mänskliga alviska agenter, sådana som Anadea. En tillfångatagen alv hade även nämnt Tusen Tårars Salar, kanske kunde detta vara dammen. Anadea hade gråtit i drömmen tyckte jag.

Vi begav oss till Faraldo, som inget visste men rådde oss att konsultera arkiven angående vilken byggnad som nyckeln skulle kunna leda till. Vi talade även med låssmeder, och Soltgard förhandlade med fursten om tillgång till arkiven. Till slut fann vi en lunta där Anadea stod uppskiven som ägare till en lagerlokal!

Vi uppsökte lokalen, och fann en hel del intressanta ting däri. Mest förvånande var en inburad ung mara, vilken var illa däran av svält. Riflindir fick ta hand om den. Vi fann även en liggare, eller en slags dagbok, samt en karta över vad jag misstänker är en alvisk grottsal - kanske Tusen Tårars Salar? Ett självproträtt av Anadea med tårar på kinderna. I liggaren nämndes också att Lysindra Gyllengrip, Lasifor och Lysindras vän Mearoel skulle ha bevistat dessa salar. Vresalm fann även en plunta med märklig vätska, samt en guldpärla som den trollkunnige resen identifierade som en tankesten. Han fick kontakt med ett medvetande, vilket var skeptiskt och kallt, men kunde inte säga mer om vem som hörde hans tankar på andra sidan.

Soltgard hade lovat Lasifor att eftersöka de tre tempelriddarna och låta honom se på den profetia de vaktade. Vi begav oss först till Lysindra Gyllengrip och lyckades ordna ett möte i syfte att bege oss till salarna senare, men Soltgard gick till värdshuset i trädet där lönnmördare precis var i fart med att försöka råna den kvarvarande sårade tempelriddaren!

Det blev en vild battalj vilken vi till slut vann, och nu skall vi till att bege oss till en bondgård där profetian är gömd, hos en pensionerad templar.

Tjugofjärde brevet

Uppe på värdshuset såg vi efterdyningarna av striden mot lönnmördarna som sökt stjäla profetian. Den skadade tempelriddaren hade klarat sig väl, men mördarna var alla döda och värdshusets gäster var svårt chockade. Den vackert klädda mördaren hade ett duellsvärd, och vi plundrade även en del märkliga alkemiska vapen som ingen av oss förstod sig på; sporbomber, rökbomber, blixtpulver och en åskboll. Riflindir ankom värdshuset med andan i halsen och tog hand om dem. Vi hade nu bråttom, men en patrull stadsvakter kom rännande och satte igång ett långt korsförhör. Vi fick misstanke om att dess befäl var mutat, och med flit fördröjde oss, men de lät oss gå efter någon timme.

Vi meddelade snabbt Lysindra att vi fick skjuta på mötet till morgondagen, och sen red vi i sporrsträck ut till den pensionerade tempelriddarens gård. Där stod en stor hop med rövartyper anförda av en annan finklädd herre med röd mantel, och hotade en av ärr vanställd äldre man som höll dem ifrån sig med en stor yxa.

Jag tände min yxa med elementaressens och red upp till deras anförare, medan de andra steg av och rörde sig upp i anfallsposition. Ledaren var mycket kaxig och bad oss bege oss därifrån, men efter en kort ordväxling började vapnen vina genom luften! I snabb takt nedgjorde Lothar flera rövare med sina dolkar, och jag högg ner ett antal. Rif sköt med armborst och pilbåge mot dem och Vresalm svävade genom luften som en eldsprutande demon. Ett par av dem var redan inne i gubbens stuga, och jag och Lothar stormade in och tillfångatog dem. Övriga på gårdsplanen gav sig också.

Gubben berättade att tempelbröderna Meke och Leohan hade anförtrott honom profetian då de fruktade för dess säkerhet i Tistla Fäste. De hade kommit samma kväll för att kolla att den var i säkerhet, och sannolikt hade dessa rövartyper förföljt dem dit. Vi förhörde rödmanteln och hans mannar. Av mannarna fick vi fram att de rekryterats av herremannen i ett fängelse i Yndaros, och att han uppenbart var högt uppsatt i Yndaros maktskikt. Herren själv berättade övertygande att han arbetade för häxan i Karvosti, men hans historia passade inte in och vi misstänkte att han nog snarare arbetade för en Yndarisk fraktion. En av rövarna sa också att han kände till namnet Ragama, som någon trashankarna talade om i Svartheden. Möjligtvis är Ragama en sektledare?

Gubben Alamei berättade envidare att profetian befunnit sig i Tistla Fäste under det att klockan ringde och raset skedde, och att den togs till honom två dagar senare. Kan den vara det som klockan varnade för?

Lothar och jag gjorde ett försök att skriva av profetian, men ertappades av Alameis dräng. Tur nog kom de två riddarna ridande och vi kunde av dem få tillåtelse att göra en egen avskrift, samt att de skulle visa profetian för Lasifor Nattbräcka.

Vi plundrade herremannen och rövarpacket på deras utrustning, där herremannen hade en del alkemiska sporbomber och annat han med. Vi red sedan tillbaka till Tistla Fäste och sålde sakerna i den nattöppna bazaaren, för 21 daler per skalle.

Nu får vi tala med Lysindra, och se om hon kan leda oss till dessa Tårarnas Salar som Anadea avbildade på sina teckningar. Kanske finns hennes allierade där, som kan berätta vilken fara det egentligen är som hotar Tistla Fäste? Och trots vårt löfte till tempelriddarna, bör vi inte också söka någon med stor lärdom som kan tolka profetians gammelsymbariska tecken åt oss? Och det uppdrag vi lovade den högste tempeldamen – att skydda gatupredikanten undan sammansväjningen mot hans liv – kan vi nå att tala med någon av de utpekade konspiratörerna, och kan de ha något med detta att göra?

Frågorna är många, svaren är få – men i vart fall är min yxa och båge välslipade och redo…

Tjugofemte brevet

Väl tillbaka i vår väl tilltagna lägenhet vid drottningtorget drack vi varmt vin och vilade upp oss under kvällen, medan vi diskuterade vårt nästa drag. Arthur, vår svartalfstjänare, fick en bonus på lönen för sitt gott utförda arbete.

Nästföljande morgon begav vi oss till Lysindra, som föreslog att vi skulle bege oss till Tårarnas salar nästföljande morgon. Med oss skulle vi ha en skattletarlicens, ett djur och ett bra koppel.

Vi begav oss till Lasifor, vilken tog emot oss och försåg oss med en skattletarlicens med extra allt. Han berättade även om vad han sett i Sarkovalds profetia:

… där natt och dag saknar mening, där
mörker glimmar och ljuset samlas i skuggorna, där står tronen som åter
ska bära, en härskarinna, en regent, en gudars näste …

Vi spekulerade i om detta kunde syfta på Halobans dotter? Eller drottning Korinthia? Lasifor berättade också om Törnetronen, den plats i Symbar varifrån den Symbariske kejsaren styrt riket.

Ett koppel köpte vi från en svartalf som arbetade i Styggodromen, vilken även han fick en extra örtugg för sin tjänstvillighet. Vi begav oss även till barbarerna utanför - Gadramon och Efedreia. De berättade att profetior kan vara självuppfyllande, då många kan försöka besanna saker från texten. De sa också att anledningen till skogens korruption ofta var Ambrier som bryter tabun. Vi pratade också om häxan Yeletas dröm om plundrarnas stad, som skulle sjunka djupt ner i ovärldens mörker. Var det Tistla Fäste?

Mot kvällningen köpte vi sex långfärdsbröd, varefter vi gick hem och åt en furstlig middag tillagad av Riflindir. Vi pysslade också med maran, vilken vi funnit i Anadeas förråd. Det blev en del vin, och vi sjöng sånger innan vi somnade.

Nästa morgon anlände vi beridna och utrustade till Lysindra. Maran var med i en bur under en filt. Vi red ut i skogen, varpå Lysindra matade maran med en röd tryffel som liknade den vi funnit i Anadeas förråd. Maran drog omedelbart i kopplet och vi följde efter. Enligt Lysindra skulle djuret nu leda oss till Tårarnas salar.

Vi gick under en hel dag. Lysindra berättade att hon sökte hjälpa Järnpakten och sympatiserade med dess mål, men rådde mig att dölja min paktring så länge vi riskerade att stöta på Ambrier. Under natten såg Soltgard en liten våralv försöka smyga sig fram, sannolikt för att befria maran, men den skrämdes och flydde när han ropade ut.

Under den andra dagen stötte vi på en jägarpatrull ledd av den nitiska kapten Serela. Till slut fann hon dock våra papper vara i ordning, men varnade oss för ett ärketroll som setts röra sig i området. En stund senare stötte vi på en liten pojke i skogen, och inte vilken pojke som helst - det var Aluin, fader Sarvolas hjälpreda. Pojken hälsade märkligt obrydd på oss, och då vi uttryckte oro sa han att han skulle hem till Sarvola, och försvann på något märkligt sätt i tomma intet! På kvällen kom vi in i täta törnesnår, och såg en besynnerlig syn - en rese som föddes ur en illaluktande kokong mitt i snåret!

Resen tycktes först aggressiv, men kunde lätt lugnas med mat. Flera dagsransoner bär och ett helt långfärdsbröd klämde den i sig. Den var helt nyckläckt, och kunde ingenting. Vi beslöt att ta den med oss så att den skulle få en chans till ett fredligt liv. Trots sin okunskap var den läraktig, och det sätts ju också i perspektiv av att vår lärde magikunnige rese endast kläcktes för fem år sedan!

Under den tredje dagen stannade maran upp i en glänta och jamade högt, och snart uppenbarade sig en portal av grenar och uppvirvlande löv. Vi skyndade in innan den skulle stängas, och kom in i en märklig gång med märkliga självlysande alger.

Vi trädde in i en kammare där en uråldrig väldig alv iakttog oss, flankerad av två människostora alver. Vi frågade efter Teara-Teana från Anadeas brev, och en av dem gick för att hämta henne. Det var en mäktig stund i denna uråldriga varelses närhet!

Vi tittade lite på mosaiker under tiden, och den andra alven förklarade för oss att de föreställde alvernas strid mot Symbar, respektive Järnpaktens rådslag där tio människohövdingar och tre alver enades om att människor inte skulle störa skogens inre. Den störste alven var alvfursten Emialo, och en av människorna torde vara Argalo - drottning Korinthias anfader.

Alverna bar också på skålar som fångade upp deras tårar, och dessa tårar skulle därefter tömmas i Tårarnas källa.

När Teara-Teana till slut kom in for hon och Lysindra i luven på varandra, och den senare kördes på porten. Vi tackade henne för hennes hjälp och lovade söka upp henne i Fästet senare. Alvkvinnan förklarade att Lysindras läromästare Meauriel hörde till en mycket mer militant falang som gärna såg alla människors död, men att hon och sannolikt min läromästare Gorion, hör till mer moderata falanger.

Efter dessa inledande artigheter tog Teara-Teana till orda, för att berätta för oss om Anadeas farhågor.

Tjugosjätte brevet

Teara-Teana berättade för oss om en livgivande skogsgud i tjurform, Eoks, som dräpts av skattletare från Tistla Fäste, bara kort tid innan vårt möte med Anadea. Teara hade funnit Eoks halshuggna kropp, men förstod att huvudet var vid liv. Anadea hade därefter funnit spår som ledde mot det övergivna garveriet i Tistla Fäste, där Erlaber Ambriagus - en mäktig kultledare - planerade att offra huvudet i någon vidrig svartkonstritual som skulle ge fruktansvärda konsekvenser. Huvudet hade uppenbarligen befunnit sig i Tistla Fäste i ett par dagar när klockan ringde, så frågan är vad för korruption som utlöste den?

Vi mindes också att vi hört om detta när vi följde upp spåren från den märklige fånge som Ljusbärerskan visat oss i Priors tempel, han tycks ha varit en del i expeditionen. Vidare drog sig Riflindir till minnes att vi mött en man som presenterat sig som Ambriagos under de kaotiska timmar efter att klockan ringt och stadsdelen rasat ner i djupet. Vi hade räddad en handelsman undan rovklanens medlemmar, och denne hade sagt att han var antikhandlare och att vi skulle få bra priser i hans affär. Kunde det vara samma Ambriagos? Oavsett, att finna detta heliga tjurhuvud var av yttersta vikt!

Vi hade ingen tid att förlora, och bad alverna öppna en portal nära Fästet så att vi snabbt skulle ta oss tillbaka. Den väldige alven i rummet var portalmästaren fick vi veta, och snart trädde vi ut i skogarna nära Fästet. Vi såg snart Tistla Fästes fyrtorn, och stannade bara till kort för att fråga Marvello om det gamla garveriets position. Vi lämnade resen, som Vresalm döpt till Lennart, hos Ordo Magica som lovade ta sig an honom. Därefter smög vi till garveriet.

Lothar kröp skickligt runt på taken och undersökte. Uppenbarligen fanns där en hel del folk, och vakter utanför dörrarna, så vi beslöt att hämta förstärkningar i form av Marvello och sex handplockade karlar. Vi sprang på de två vakterna vid sidodörren, och stadsvakten sprang runt för att ta sig an huvuddörren.

Inne i det gamla garveriet utbröt en blodig strid där min elementarflammande yxa, Lothars dolkar, Vresalms svavelkaskader och pilarna från hans animerade järnvarelse plöjde sig fram i en blodig bana mot garveriets inre. Jag klöv säkert ett halvdussin råskinn själv, och Vresalm sköt en mäktig kaskad mot en som lagt en häxruna över honom så att kultisten flög ner i ett eldmoln i striden vid porten. Lothars knivar åkte in och ut som knapparna på en klarinett i ett blodigt moln. Riflindir tycktes som styrd av en annan hand, han var kall och hans pilar träffade gång på gång mitt i prick, till skillnad från annars då bortbytingen har en sällan skådad otur med sitt bågskytte. En spektakulär träff mot en kultist uppe på en balustrad ledde till att mannen föll rakt ner i ett kar med lut i ett mäktigt plask. Mot slutet kom en färgglatt klädd man i magikerkåpor fram, och jag sårades av en av hans livvakter och puttades nästan ner i ett kar med frätande syra, men Riflindirs pilar täckte upp och jag kom på fötter nog för att klubba magikern medvetslös. Samtidigt som Lothar stack ner den siste kultisten fick stadsvakterna kontroll över situationen och lugnet sänkte sig över garveriet.

Vi gick ner för ett par källartrappor och fann en ritualkammare med ett altare. Altaret var täckt med en röd rosendoftande vätska, och vi fick onda aningar. Hade tjurhuvdet varit här men blivit flyttat? En lönnlucka framför altaret knarrade till, och Lothar fick upp den. Inuti satt en naken ung man som gormade om att han ingenting skulle berätta och att vi ändå var för sent ute. Jag slog honom, varpå han ändrade uppfattning helt och berättade att han hette Gardai, och att hans mästare var Elagos Ambriagos. Resten av kultisterna hade begett sig till kristallklippan nere i grottan under raset för att slutföra ritualen. Fasa sköljde över oss då vi mindes detta näste av korruption. Nu var hast verkligen av nöden!

Jag var sårad, vi var trötta och blodiga. Svetten rann lortig ner för våra ansikten. Men nu gäller det. Vi måste samla alla våra allierade, från Ordo Magica, från Svartkapporna, från löskefolket som hjälpt oss, och från Marvello och hans tappra mannar. Hela Tistla Fästes öde står på spel!

Slutstriden

Saknas?

Väktarens Vrede: Epilog

Några dagar efter slutstriden i slukhålet anländer en grupp svartkappor från Skymningsklostret i Titanerna och inspekterar kristallklippan och förhör er. Hur mycket ni vill berätta är upp till er.

Boken som Erlaber hade verkar vara någon urgammal ritual för ”upphöjelse”. Ni tror att ni kan få uppemot 500 daler för den på den väldigt svarta marknaden men om svartkapporna får reda på att den finns kräver de att få den.

Vresalm lyckas analysera kniven som Erlaber hade och kommer fram till till följande:

Dolken Svartegg
Den krökta dolken Svartegg omtalas i legenderna som tillhörande förrädaren Arbusal, en häxa som lät sig korrumperas och skapade vapnet i syfte att lönnmörda sin härskare – storhövdingen Maiesticar. Mordförsöket misslyckades och Arbusal begravdes med vapnet kört genom sitt hjärta.

Utmatta: Den som har bundit dolken till sig kan använda den för att försvaga sina motståndare. När vapnet ger skada kan bäraren aktivera en effekt som gör att offret inte får använda några av sina förmågor under innevarande och följande runda.
Handling: Reaktiv
Korruption: 1T4

Paralysera: Som Utmatta men offret blir istället helt handlingsförlamat under innevarande och följande runda.
Handling: Reaktiv
Korruption: 1T6

Svartkonstnären som ledde gruppen ni slogs mot i garveriet förs till templet där han fängslas. Han är först förtegen men visar sig vara en fåfäng och skrytsam typ som så småningom berättar sin historia.

Han kallar sig Erok Mörke och var en framgångsrik skattletare som insåg att Davokars verkliga rikedomar är den makt som finns i korruptionens krafter. Han sa att han strax efter slukhålet öppnat sig fick han ett brev med era namn och beskrivningar och det stod att ni var mäkta häxjägare som behövde dödas. Sedan dess har han hållit ett öga på er men fick inget bra tillfälle att slå till. Brevet var undertecknat Fursten.

Fursten är enligt rykten i svartkonstkretsar en mycket mäktig svartkonstnär som man gör bäst i att inte göra sig ovän med. Fursten sägs söka efter var Symbar är beläget, men det är ju många lycksökares dröm att hitta Symbar. Erok säger sig inte veta vem Fursten är och han är faktiskt tveksam till om han finns eller bara är en skröna.

Någon dag efter er strid på Det Bevingade Stopet blev Erok kontaktad av Erlaber som sade sig arbeta för Fursten och hade något stort i görningen men behövde hjälp. Erok hade till skillnad från Erlaber lyckats knyta till sig en stor mängd anhängare och accepterade av ren nyfikenhet. Han sattes på att vakta garveriet tills ni dök upp.

Den unge mannen ni hittade i garveriets källare heter Gardai och var anhängare till Erlaber. Enligt honom skulle Erlaber upphöjas till en gud som skulle få hela Ambria på knä. Men han verkar inte veta så mycket av värde.

Efter svartkappornas undersökningar påbörjas arbetet med att fylla igen slukhålet. Arbetet kommer att ge jobb åt många trashankar såväl som hantverkare i många månader framöver. Svartheden växer och Albrias armé ökar säkerheten kring Tistla Fäste. Legationen är också restriktiv med att bevilja skattletarlicenser fram till dess att slukhålet är tilltäppt, vilket gör att fästet skiftar lite från lycksökarstad till grovarbetarstad. Åtminstone temporärt.

Hur känt det blir vad som verkligen hände och vad som var på väg att hända, samt er inblandning är lite upp till er. Lasifor Nattbäcka, Ordo Magica, Kyrkan och Järnpakten vet naturligtvis om er inblandning men om ni skryter om det på stadens tavernor vet snart alla om det, annars inte. Nattbäcka ser gärna en låg profil för att inte oroa folk i onödan om vad som kunnat ske, och att en farlig kult lyckats härja fritt framför näsan på honom, men han är inte stenhård på den fronten.