Detta har hänt...

Prolog

De tre kvinnorna Alani, Dorinda och Signi hade alla av olika anledningar sökt sig till skeppet Den odöpta båten i Isakras hamn på nordvästra Trinsmyra. Det var tidig sommar och alla konvojer hade redan slutat att trafikera rutten till Marjura, eftersom att årets varmaste månader alltid förde med sig ett pärlband av åskstormar och cykloner upp över Norra ishavet. Men kapten Mulli var säker på att klara överfarten och accepterade passagerare mot betalning.

Alani var en musklig vargkvinna från Trinsmyra som på kapten Mullis fråga sade sig vilja besöka Marjura för att vandra och njuta av den friska luften, vilket lät som en anledning så god som någon, så vitt kaptenen var anbelangad. Halvalven Dorinda bar svarta kläder, ett tjusigt rödglimrande örhänge och ett ansenligt antal mycket vassa knivar. Hennes ärende till Marjura handlade om någon förlorad släkting, och det kunde ju vara som det ville med den saken, tänkte Mulli. Signi var till skillnad från de andra passagerarna på väg hem, och det var Mulli faktiskt benägen att tro på. Hon bar med sig en kista med reliker från Etemenankitemplet i Isakra som hon snarast ville återbörda till sin druidorder på Marjura. Mulli visste dock redan att kistan bara innehöll några gulnade ben, eftersom han hade öppnat kistan så snart flickan släppt den med blicken.

Kaptenen själv var en halvlängdsman i sina bästa år och han introducerade sig kort och gott som Mulli. Till sina passagerare berättade han bara att han hade en viktig last att skeppa till Marjura. Hans skepp Den odöpta båten var litet och flatbottnat, väl lämpat att navigera grunda floder och undanskymda vikar där varor kan lastas och lossas bortom tullars och fogdars vetskap. Till sin hjälp ombord hade Mulli sin betrodda styrman, Niels, men för längre seglatser brukade han, liksom den här gången, ta ombord utvalda passagerare som såg ut att kunna hugga i när det behövdes.

Och så kom det sig att våra hjältar tillsammans styrde ut på Norra ishavets stormpiskade böljor, med kurs norrut mot Marjura…

Ett första äventyr

Våra tappra hjältar angjorde den svavelstinkande hamnstaden Arhem på polarön Marjuras sydvästra kust förmiddagen den 6 juni år 610 efter Odo. De begav sig först till värdshuset Junker Hildurs och beställde in dagens lunch: fågelgryta.

Mulli ville så fort som möjligt avsluta affärerna han kommit dit för. Av värdshusvärdens son, Rurik Ornetand, fick dock Mulli veta att mottagaren av lasten, Guzier da Ollach, blivit häktad av trakorierna på ön och dömts till straffarbete i svavelträsken. Snart stod det klart för Mulli att både Rurik och Guzier var medlemmar av den lokala motståndsrörelsen som motsatte sig Trakoriens ockupation av Marjura. I Guziers frånvaro var Rurik mycket intresserad av att själv ta hand om Mullis last med smugglade vapen, men Rurik hade tyvärr inte tillgång till de 100 guldmynt som Mulli blivit lovad.

Dorinda träffade på värdshuset dvärgen Gwellmyn, som hade ett affärsförslag till henne. Gwellmyn ville att Dorinda och hennes vänner skulle hämta kvicksilvret som fanns kvar i deras övergivna gruva, Khazad Kvur. För det besväret utlovades 5 guldmynt per transporterad tunna och varsitt smidesverk från dvärgarnas smedja till alla som hjälpte till. Dvärgen sade sig också sitta inne på information om det mystiska Järntornet, som han lovade att dela med sig av till Dorinda om uppdraget genomfördes. På de villkoren accepterade Dorinda dvärgens förslag. Gwellmyn fortsatte då med att förklara att det fanns en hemlig ingång till gruvan, som gick från tornet bredvid gruvans vanliga ingång. ”Den som tar den vägen måste gå i hetta, gå i mörker,” sade Gwellmyn kryptiskt. Gruvans vanliga ingång var numera bostad åt draken Blatifagus, och måste därför undvikas. ”Draken får inte retas,” förmanade dvärgen.

Signi begav sig av ut i Arhem för att besöka sin ordens helgedom i staden. På vägen blev hon trakasserad av några slavdrivare från svavelträsken, men Signi höll sig kall och skrämde bort dem med sin ismagi. Helgedomen visade sig vara öde, och bar spår av tumult. Efterfrågningar avslöjade att en isdruid brukade befinna sig i helgedomen, men att den nu varit stängd ett par dagar. Ingen verkade veta vad som hänt med druiden. Hildur Ornetand berättade dock att den lokala skummisen Shulaban Ormtunga haft misstänkt gott om pengar de senaste dagarna, kanske hänger det ihop?

Senare på kvällen befann sig våra tappra hjältar åter på värdshuset. Där sålde Mulli en av de tio tunnorna med vapen till Rurik för, ”fem guld nu, fem guld senare.” Mulli avböjde dock artigt Ruriks förslag att hjälpa till i den kommande fritagningen av Guzier da Ollach. Dorinda startade bandet ”Dunkan och Dorinda” med den lokala barden, Dunkan. (Dunkan som på något vis var släkt med hustrun till den trakoriske fogden i Arhem, oklart exakt hur.) Alani avslöjade att hon inte kommit till Marjura för att bergsvandra, som hon tidigare sagt, utan för att hitta en grav som hon hade en karta till. Signi verkade inte uppskatta idén att plundra lokala gravar, men Alani kunde tala om för Signi att hon faktiskt fått kartan av ättlingar till den begravda stormannen och därmed hade rätt till allt de kunde hitta där.

Våra hjältar diskuterade nu vad de skulle göra härnäst. Alani var ivrig att hitta sin skatt. Signi var orolig för vad som hade hänt med isdruiden i helgedomen, och för hur det stod till vid isdruidernnas stora helgedom på berget Biletand. Dorinda ville hämta kvicksilvret åt dvärgen Gwellmyn för att få reda på mer om Järntornet. Och Mulli var beredd att greppa efter alla strån han kunde för att rädda resan från affärsmässig katastrof. Eftersom Alanis gravplats verkade ligga nära dvärgarnas gruva så bestämde sig de fyra äventyrarna för att börja i den änden.

Nästa morgon seglade Mulli sällskapet söderut till Amygdalafjordens mynning, och Signi ledde vägen upp från kusten och genom landet till gravkumlet på Alanis karta. Där utkämpade de tappra hjältarna sin första strid mot ett uppretat troll som de oförhappandes lyckades väcka ur dess middagslur nere i kryptans mörker. Alani visade god form och bankade på med både stridsgissel och dansk vargaskalle, fram till att hon blev nedspydd av trollträck och var tvungen att räddas av Signis helande magi. Dorinda kunde då sno åt sig äran av att fälla besten med en välriktad kastkniv i dess vänstra ögonglob. Mulli väntade utanför.

När trollet hade nedgjorts kunde våra hjältar i lugn och ro genomsöka kryptan. Lyckan blev stor när locket på den sista stenkistan krossades mot kryptans golv, och skenet av guld mot benknotor mötte äventyrarnas förväntasfulla ansikten. Skelettet av stormannen Gormund borstades raskt undan när den dödes käraste ägodelar lyftes upp från hans sista viloplats: en välgjord men uttorkad rustning av härdat läder, en mäktig men rostig tvåhandshammare, samt en vackert ornamenterad järnkrona. Till äventyrarnas besvikelse kunde Signi rapportera att inget av föremålen bar någon magisk kraft. Mynten räknades nogrannt ihop av Mulli till en summa av 150 guldmynt och 70 silvermynt. Inte illa för ett första äventyr!

Kvicksilver och smickelbräde

Efter sin framgångsrika gravplundring begav sig våra hjältar av mot den närliggande kvicksilvergruvan, Khazad Kvur. Av dvärgen Gwellmyn hade Dorinda fått veta att det förvisso bodde en drake i ingången till gruvan, men att det inte var något problem eftersom det fanns en annan, hemlig ingång till gruvan inuti ett torn som stod strax bredvid. Dessvärre stod både tornet och gruvan under uppsikt av en liten postering trakoriska soldater som såg till att ingen kunde komma dit och störa draken. De fyra äventyrarna var alltså tvungna att ta sig in i tornet utan att upptäckas av soldaterna.

Signi ledde således sällskapet i en kringgående manöver runt berget för att smyga upp bakom tornet, utom synhåll för trakorierna. Ett par timmar och en död pälsödla senare kom de fram. Mulli använde sedan sin magi för att lägga en dimma runt tornet, vilket gav äventyrarna lite tid att undersöka det närmare. Alla försök att dyrka upp den bastanta dörren eller rycka loss det rostiga gallerfönstret var dock förgäves, och dimman lättade med våra hjältar kvar på utsidan av det gäckande tornet. Till slut kunde dock Dorinda klättra upp på taket, och lyckades där med Alanis hjälp skjuta en av de tunga takplattorna av skiffersten åt sidan – de var inne!

Tornets övervåning bestod av en sovsal med våningssängar lika breda som långa. Mellanvåningen med sin fönsterglugg var nästan helt utbränd, väggarna var svarta av sot och golvet var täckt av aska och förkolnade dvärgskelett. Mulli hittade en liten silverring på ett av liken och ett oskadat manuskript med titeln ”Mäster Misokz besvärjelseteknik”, båda åkte ner i halvlängdsmannens packning. Signi plockade på sig en lunta osammanhängande anteckningar av den mystiska signaturen ”Bedlum”.

På källarvåningen stod två statyer med sina armar sträckta upp till taket. Statyerna verkade vara gjutna av två olika metaller och stod i en eldstad med utbrunna kolbitar runt fötterna. Ledda av dvärgen Gwellmyns ledtråd, "gå i hetta", började Alani värma statyerna med sin fackla. Något verkade hända i metallen, men här behövdes en större eld. Sällskapet byggde upp en rejäl brasa av inredningsdetaljer som ännu inte brunnit i tornet, och tände på. Svettandes i rummets stigande temperatur observerade våra hjältar hur statyerna långsamt, långsamt började reagera. Den ena statyn krympte ihop, medan den andra expanderade och tryckte golvet på sin sida av rummet neråt. Med ryckiga rörelser började hela golvet att luta som en vippbräda, och blottade en dold gång i rummets borte vägg.

Den hemliga tunneln ledde våra hjältar nedåt genom berget. Vägledda av den andra strofen i Gwellmyns råd, "gå i mörker", tog de sig famlande och med stängda ögon fram genom ett tunnelparti som fylldes av ett osunt rosa sken. Vid tunnelns slut fann de sig stående i ett stort rektangulärt rum med vad som verkade vara förslutna gravar inhuggna i väggen, där en av gravarna i själva verket dolde tunneln de kommit genom.

Äventyrarna började nu utforska de stora gruvhallarna. Ett schakt med en trappa huggen i bergsväggen löpte uppåt och neråt i gruvan. Uppifrån kunde de höra raspanden och en mullrande röst muttra på något språk ingen av dem kände igen. Nerifrån var allt tyst. I mitten av den stora salen stod ett stenblock med blandat krimskrams på. När äventyrarna närmade sig stenblocket for det upp en svartalf som legat gömd bakom stenblocket. Den lilla gynnaren flydde med gälla pip, men blev snabbt uppfångad av våra snabbfotade hjältar.

Med sin nya fånge bunden till händer och fötter begav sig sällskapet neråt i det mörka schaktet och möttes där av en översvämmad grottsal. Ståendes på det sista trappsteget lät de ljuset från sina facklor spegla ut över det stilla, svarta vattnet. I mitten av sjön kunde de se en samling tunn-liknande former flyta i vattnet. Alani var först ner i plurret, men upptäckte snabbt att det var iskallt! Huttrande vände hon tillbaka för att skaka pälsen torr. Mulli, som med sin magi var bättre vän med elementen, verkade dock klara simturen fint. Men plötsligt började ev av tunnorna röra på sig och spottade ut en projektil mot vår halvlängdsmagiker!

Upp ur vattnet höjde sig nu ett amöbaliknande monstrum som grabbade tag i Mulli med sina tentakler, medan hans vänner på stranden förfärat tittade på. Signi fann sig dock snabbt i situationen och kastade besvärjelsen Köldknäpp för att frysa fast monstret i vattnet. Det gav Alani möjlighet att rusa fram över isen och gå loss på jätteamöban med sin nya hammare. Monstret blev snabbt till slafs, men Mulli låg medvetslös på isen. Signi kunde dock väcka honom med en helande besvärjelse. (Vi glömde slå en kritisk skada för Mulli – tur där!)

Äventyrarna fortsatte nu att utforska grottsjön och hittade snart en tunnel som slutade i ett förråd fyllt med tunnor – kvicksilvret var lokaliserat! Nu gällde det bara att få ut det, något som skulle visa sig bli ett styvt arbete eftersom att varje tunna vägde lika mycket som hela äventyrargruppen tillsammans.

Under tumultet med amöban hade dock den bundna svartalfen lyckats smita iväg, och gruppen begav sig nu tillbaka upp en våning för att gå på svartalfsjakt. Bättre att förekomma än att förekommas, verkade våra hjältar tänka. Dorinda skickades fram som spejare för att ta reda på mer om fiendens positioner och numerär, men blev dessvärre upptäckt av de spetsörade små varelserna. En stor mängd uppretade svartalfer beväpnade med pilbågar och vässade pinnar förföljde nu Dorinda tillbaka genom grottan, och deras stridsrop studsade mellan klippväggarna. Olyckligt nog registrerades uppståndelsen av gruvans huvudsakliga innehavare, som just då tog sin middagslur på våningen ovanför. Genom schaktet från våningen ovanför dök det upp ett gigantiskt drakhuvud som med dånande stämma undrade vad som försigick!

"MEN VAD ÄR DET HÄR!? GÄSTER I MIN BONING!?" Drakens uppenbarelse fick svartalferna att vända på klacken och fly tjattrande tillbaka till sina grottgångar. Dorinda befann sig dock mitt i den stora grottsalen som draken tittade ner i, och hon hade långt kvar till säkerheten i gravkammaren där hennes vänner gömde sig. Signi kikade då modigt fram och adresserade draken för att köpa sin vän lite tid. "Öh… Ja! Vem är du?" Tricket verkade fungera och drakens uppmärksamhet riktades för ett ögonblick mot Signi. "JAG ÄR BLATIFAGUS FÖRSTÅS!"

"V-v-varför tillåter du svartalfer och tentakelmonster i din boning?" Signi stammade fram den första frågan hon kunde komma på.

"HAH! SVARTALFERNA UNDERHÅLLER MIG. DE DYRKAR MIG!"

"Och dvärgarna som bott här tidigare? Dyrkade de inte dig tillräckligt?"

"DVÄRGAR? HAH! JAG HAR DEM SOM PJÄSER HÄR PÅ MITT SMICKELBRÄDE. VILL DU SPELA ETT PARTI?"

Dorinda sladdade nu in i kammarens skydd, utom synhåll för draken.

"Jag skulle nog inte vara någon vidare match för dig," svarade Signi undvikande.

"SE SÅ, DET SKULLE VARA GOD UNDERHÅLLNING FÖR OSS BÅDA. OCH OM DU VINNER SKA JAG GE DIG EN DEL AV MIN SKATT."

"Och-och om jag inte vinner?"

"JA DÅ KRÄVS JU NÅGON UPPOFFRING, FÖRSTÅS…"

Signi tvekade, men svarade överaskande, "Jag accepterar!"

"UTMÄRKT! KOM! KOM!"

Vännerna tittade nu alla frågande på Signi, men trots sina tvivel slöt var och en av dem upp med sin kamrat och gick draken till mötes. I schaktet fick draken hjälpa sällskapet upp för en bit av trappan som hade rasat, vilket de mer framsynta av äventyrarna noterade som ett potentiellt problem i relativ närtid.

På gruvans översta plan hade Blatifagus krupit ihop med sin enorma kopparfärgade kroppshydda bakom ett smickelbräde befolkat med döda dvärgar, människor, får och getter samt fyra utedass som torn. "JAG HAR BETT OM RIKTIGA SPRINGARE, MEN DET FINNS TYDLIGEN INTE EN ENDASTE HÄSTKRAKE ATT UPPBÅDA PÅ DEN HÄR FÖRBANNADE ÖN," förklarade draken vresigt, och fortsatte, "OCH MIN VITA DROTTNING ÄR I ETT ELÄNDIGT SKICK.” Draken ögnade Signi från fot till hjässa. "DU SER UT ATT VARA AV KORREKT LÄNGD."

Med insatserna således förtydligade rådgjorde äventyrarna sinsemellan och kom fram till att Mulli var den med störst erfarenhet av att spela smickelbräde, och därför var det han som tog plats på motsatt sida av brädet mot Blatifagus. Signi och Dorinda agerade rådgivare och Alani ansvarade som pjäsfösare. Spelet kunde börja!

Våra orädda hjältar spelade tålmodigt och klokt, vilket irriterade draken som blev allt argare när spelet inte gick hans väg. När drakens positioner på brädet till slut såg helt ohållbara ut slog han plötsligt undan alla pjäserna med en hastig svansrörelse. "NEJ MEN OJ! VAD SYND! NU FÅR VI BÖRJA OM…"

Sammanbitet började våra hjältar om på ett andra parti med draken. Mulli visade sig dock vara en verkligt briljant smickelspelare och radade upp en oslagbar kombination av drag, med ett två-på-tre-hopp till en moskorisk nödlösning som ofelaktigt lurade Blatifagus i en paratornsk fälla. Rasande höjde sig den besegrade draken över våra vänner, och Signi skyndade att försöka lugna ner honom. "Vi vill inte ha något av din skatt. Vi vill bara få gå runt lite nere i din gruva."

"FUSKSPELARE! TASKSPELARE! NI SKA INTE HA NÅGONTING AV MIG! FÖRSVINN HÄRIFRÅN!" Draken slog runt med sin svans, men avhöll sig ofattbart nog från att grilla våra vänner levande.

Snabbt skyndade sig sällskapet ner i schaktet igen, men kom förstås inte längre än till den rasade delen av trappan. Tre av äventyrarna klarade språnget över klyftan, men Signi slant och föll flaxande ut i schaktet. Som tur var fick hon tag på kedjan som löpte genom mitten av schaktet och kunde rädda sig själv från ett väldigt långt fall.

Nu började det riktiga arbetet med att få upp kvicksilvret, utan att störa draken igen. En gammal gruvvagn rustades upp för att lättare transportera tunnorna. Dorinda skickades tillbaka för att mata elden som höll lönngången öppen. Ett par svartalfer som var på fel plats fick ett blodigt slut. Och våra hjältar lyfte, rullade och körde fyra astunga tunnor tillbaka till tornets källare, där de kollapsade, utmattade av ansträngningarna.

Ett väl utfört arbete

Nästa morgon började äventyrarna smida planer för hur de skulle kunna transportera tunnorna vidare in till Arhem, utan att upptäckas av draken eller den trakoriska posteringen med soldater. Mulli, som verkade ha viss vana av liknande situationer, föreslog återigen att allt brukar lösa sig med lite dimma. Och mycket riktigt verkade ingen lägga märke till de magiska slöjorna som för andra dagen i rad omslöt det gamla tornet. Äventyrarna kunde därför utan bekymmer kånka sina fyra tunnor med kvicksilver bort från gruvan. Däremot hörde de under operationen att draken verkade prata med någon inne i gruvan. Detaljerna i samtalet gick inte att höra, men draken var uppenbart upprörd över några ”taskspelande äventyrare” som besökt honom!

Så våra vänners närvaro hade kanske inte gått helt obemärkt förbi ändå. Och värre skulle det bli när vaktposteringen fattade misstanke för Mullis skepp, som styrmannen Niels kom seglande med tätt intill kusten efter att Mulli skickat bud till honom med en Vindviskning. Patrullen som skickades ut för att undersöka saken fick snart syn på de tunnrullande äventyrarna och började ropa efter dem, "Stopp i det trakoriska rikets namn!" Det var dock inget våra vänner lystrade märkbart till medan de snabbt hoppade ombord på skeppet som Niels seglat in till stranden.

Mer oroade verkade äventyrarna vara över att en av soldaterna i patrullen började jogga i riktning mot Arhem, åt samma håll som de seglade. Kisande kunde de avgöra att det bara var en ensam löpare som fått uppdraget, och att de andra soldaterna måste ha återvänt till sin postering. Med rörande samstämmighet konstaterade våra hjältar att det skulle komplicera situationen i Arhem för dem avsevärt om soldaten fick leverera sitt bud till garnisonen där, och att den bästa lösningen därför var att lägga sig i bakhåll för den intet ont anande löparen.

Sagt och gjort så styrde de sitt skepp mot stranden, och med den goda föresatsen att bara oskadliggöra, och inte döda soldaten, lade sig Alani, Signi och Dorinda i försåt bakom en klippa brevid vägen. När soldaten kom nära deras gömställe reste sig Dorinda och avlossade en kastkniv med mördande precision mot den stackars mannen, som knappt hann uppfatta vad som hänt innan hans hjärta genomborrats av hennes vapen. Mannen dog på fläcken.

Lätt skärrade började våra hjältar städa upp på brottsplatsen. Blodet borstades åt sidan från den dammiga landsvägen och kroppen bars ner till skeppet och sänktes så småningom i Amygdalafjordens djup.

Senare inne i Arhem hade äventyrarna hunnit samla sig tillräckligt för att kunna tala hamnfogden tillrätta över den missade hamnavgiften vid förra besöket, men hans många frågor oroade Mulli, som anade att fler besök av ordningsmakten var att vänta. Sällskapet skyndade sig därför med att låna en obevakad kärra i hamnen och forslade med hast kvicksilvertunnorna till dvärgarnas smedja.

Gwellmyn verkade inledningsvis mycket nöjd med äventyrarnas arbete och de levererade varorna. Tjugo guldmynt överlämnades som överenskommet och smidesverk erbjöds som extra belöning. Mulli valde en flott kroksabel och Dorinda försåg sig med tre stycken nya knivar. Alani ville få sin stridshammare reparerad och Signi beställde ett armborst som måste tillverkas först, dvärgen nickade och bad dem återkomma om tre dagar.

Dessutom berättade Gwellmyn för Dorinda om shaguliternas högkvarter, det mystiska Järntornet. "Järntornet ligger i kratern på en vulkan i de nordöstra delarna av Dymramassivet," sade dvärgen. "Om man vandrar över glaciären mot bergens södra sluttningar ska man hålla utkik efter pass som ser ut som ett par horn, Bockhornspasset, och om man passerar genom det passet så ser man snart kratern med Järntornet."

Dvärgarna som byggde Järntornet hade också varit misstänksamma mot sina byggherrar och konstruerat en självförstörelsemekanism inuti tornet. I tornets källare ska det finnas ett städ, och om man spelar en ton som är tillräckligt ren och hög mot det städet så ska klippan som tornet står på sättas i sådana svängningar att hela byggnaden faller samman!

Därefter råkade Mulli nämna för Gwellmyn att de pratat lite med draken Blatifagus under sitt besök i gruvan, och dessutom slagit honom i smickelspel. Dvärgen blev mycket arg över detta och påpekade att arbetet inte hade utförts så som han hade instruerat. Sällskapet blev efter detta raskt körda på porten.

Efter besöket i smedjan gick våra vänner vidare till Junker Hildurs för ett mål varm mat. Sällskapet hade dock knappt hunnit sätta sig innan den lokala skummisen Shulaban Ormtunga kom fram till deras bord för att ge främlingarna ett hjärtligt välkomnande till Marjura, "och kanske spela ett parti tärning?" Signi kände dock genast igen Shulaban efter att hon hört tips om att mannen kunde vara inblandad i affären med den försvunna isdruiden i staden, och hon fick honom snabbt att börja svettas över mer än tärningsspelet. "Joruvetasså, du borde kolla upp han Malek Mangus, vad? Han ligger bakom mycket här i staden, vet du," avslöjade Shulaban under pressen av Signis frågor.

Mannen försvann sedan kvickt ut ur värdshuset och lämnade Signi med en gnagnade känsla att hon kanske inte skulle ha berättat att hon själv var en av isdruiderna…

Mulli kontaktade under tiden sin vän i rebellrörelsen, värdshusvärdens son Rurik Ornetand, för tips på bra gömställen till sitt svårsålda smuggelgods. Rurik var dock inte till mycket hjälp på den fronten eftersom han just nu måste ligga lågt efter att någon hade läckt rörelsens planer på att frita ledaren Guzier da Ollach från svavelträsken. Mulli gav yngligen några goda råd i hur man bäst avslöjar en mullvad och tackade för sig.

Natten tillbringade sällskapet i en undandskymd vik någon timmes seglats utanför Arhem, eftersom att de inte längre kände sig trygga i staden. Signi var nu rejält oroad över hur det stod till vid isdruidernas tempel vid berget Biletand, och ville redan nästa dag påbörja färden dit. Alla vännerna lovade att följa med Signi på färden och möta vad som än stod att finna vid templet. (Förutom Mullis styrman Niels, han lämnades som vanligt kvar för att vakta skeppet.)

Våra hjältar hade god tur med vädret och dagen bjöd på de allra bästa förutsättningarna för deras vandring upp på glaciären Kmorda. Himlen var klar och solen värmde när vännerna klättrade högre och högre upp på isvidderna. Signi som varit borta från Marjura en längre tid levde upp och gladdes åt att återse de bekanta vyerna, och när solen försvann ner i havet formade hon en Snögrotta för vännerna att ta skydd i under natten.

Vädret försämrades under natten och vindarna blåste friskt när äventyrarna nästa morgon bröt sitt nattläger för att slutföra den sista etappen upp mot Biletand. När de närmade sig den slingrande stigen som ledde upp mot klippavsatsen där templet låg kunde Signi se att något inte stod rätt till. Statyn som uppförts vid stigens slut för att välkomna vandrare till templets hägn hade fått sitt huvud avhugget. När de kom upp till klippavsatsens platå kunde de se att en hög med översnöade kroppar låg slängda framför templet, och på högen stod två lomurer och morrade mot dem.

Synen av de stora kattdjuren med sina käftar kladdiga av de dödas blod väckte mörka, hemska minnen hos Alani, och vargkvinnan backade panikartat mot vakttornet vid platåns kant. Signi däremot fylldes av ett kallt hat mot dessa djur som festade på hennes döda bröder och systrar, för hon kunde redan se att det var liken av isdruider som låg där.

Mulli backade upp Signi, medan Dorinda försökte lugna ner Alani. Striden med lomurerna blev kort men intensiv. Signi blev hårt biten av lomurerna, men med Mullis blixtrande magi kunde bestarna besegras.

Framför äventyrarna väntade nu isdruidernas tempel på dem, tillsynes dött och tyst…

Kmordatemplet

Signis värsta farhågor besannades för henne när hon förfärad började söka igenom det övergivna Kmordatemplet. Någon hade anfallit templet och slaktat isdruiderna till sista syster och broder. Överallt fanns spår av blod från kroppar som huggits ner och släpats ut på tempelgården. I den stora hallen med Domonas källa fann Signi sin tempelsyster Girinda död vid vattenbrynet, men när hon kastade sig ner för att omfamna liket ekade plötsligt Girindas röst i rummet. Ljudet verkade komma från källan snarare än från Girinda själv, men rösten var tydligt systerns.

"Syster! Du har återvänt! Har du med dig benen? Ezers ben! Du måste återförena huvudet med benen. Finn Ezers huvud! Följ Domonas ström, från kryptan till drakens mun. Där tvenne solkors måste vridas."

Signi nickade snyftande. "Men vad är det som har hänt!? Vilka är de som gjort detta!?"

"De kom från norr. De gröna männen. De tog oss med överaskning. De visste att vi var svaga. Våra reliker, de sökte efter dem men kunde inte hitta dem. De kommer att söka efter dem igen. Du måste föra Ezers huvud i säkerhet!"

"Var är alla? Var är Perrima!?"

"De tog henne med sig. De tog min syster, och två av de äldste. De tog dem till Järntornet."

"Jag ska rädda dem."

Signis löfte var inte mer än en viskning, och saknade all övertygelse. Endast vattnets porlande kunde höras när rösten från Domonas källa tystnade.

Mulli och Dorinda stod under tiden andaktsfullt i dörröppningen till templets matsal och iakttog händelserna vid källan, medan Alani förstrött använde tiden till att dra ut spikarna som naglade fast en död isdruid på matbordet.

Just när tystnaden verkade bestå slog Girinda upp sina döda ögon och utstötte, "De är tillbaka! De är här!"

Mulli rusade fram till matsalens fönster och kisade ut på tempelgården. Där såg han en man iklädd en benvit mask och en lilafärgad kåpa. Vad som dock skrämde honom mest var det monstrum som satt ihopkrupet bredvid mannen; en varelse stor som en droska och som mest liknande en blandning mellan en fluga och en fladdermus, med vingar, horn och tredelad mun. Den kåpklädda mannen var i full färd med att och mässa någon mörk magi vid de döda kropparna, men det verkade inte gå något vidare med hans besvärjande. (Ingen sexa på 18 tärningar, SLs anm.)

Hjältarna samlade sig snabbt inför detta nya hot och var på ett-tu-tre ute på tempelgården och gick på med sina stridsgissel, kastknivar och formelböcker, tills fienderna låg som pölar på den istäckta marken.

Signi kunde identifiera den maskerade magikern som Malek Mangus, shaguliten från Arhem, eller åtminstone någon som använde samma heltäckande klädnad som honom. Bakom masken doldes ett förvridet ansikte med grön, skrovlig hud. Dorinda la beslag på hans mask och kåpa och Mulli kastade hans rökelsekärl ner i stupet från tempelgården, efter att ha konstaterat att det innehöll brända benbitar.

Våra hjältar började nu se sig om på tempelområdet, på jakt efter den omtalade artefakten Ezers huvud, och annat som kunde vara användbart. I toppen av det fristående torn som stod på tempelgården fann de fyra väggmålningar, en i vardera kompassriktining. Mot norr var ett torn i en krater avbildat. I öster syntes en gård med jättar som vallade mammutar. Söderut syntes Biletand och Kmordatemplet självt, men på målningen syntes även en nedgång på tempelgården som inte syntes nu, för all snö och is som låg där. Åt väster tornade en obelisk mot skyn och röken från en vulkan i fjärran. Vännerna förstod att nedgången som var målad på tempelgården måste vara ingången till kryptan där Ezers huvud skulle finnas, och de började snart att gräva undan snö och is för att hitta den.

Mulli ursäktade sig dock grävandet och fortsatte istället att utforska inuti i templet. Skafferiet visade sig dock vara plundrat, tråkigt nog. Vid Domonas källa kunde Mulli prova och förundras över det iskalla vattnets helande egenskaper, och han fyllde raskt upp ett par av läderflaskorna han fann där med det porlande vattnet. I skriptoriet hittade den snokande halvlängdsmannen diverse brev och pergamentrullar, och ett av namnen i korrespondensen kände han igen, Sambarsynd Coria, en mycket skicklig animist och en av ledarna i Abzulvans råd på Mereld, som Mulli haft en del att göra med under sina resor. En tjock lunta som verkade innehålla historia och visdom kring Kmordakulten överlämnade Mulli till Signi för vidare studier.

Till slut hade de tre kvinnorna lyckats gräva fram en järnskodd lucka ute på tempelgården, och äventyrarna gjorde sig redo att gå ner i kryptan. En trappa ledde först ner till en vitkalkad kammare där balsamerade kroppar hängde på väggarna, som Signi förstod var tidigare ordensmästare. Sedan fortsatte gången med svag lutning neråt, upplyst av självlysande blå stenar på väggarna. Ur den vänstra väggen porlade en vattenkälla som samlades upp i ett dike i golvet och rann vidare i gångens riktning, tills vattnet försvann ner i en brunn och gången tog abrupt slut. Ett tungt stengaller låg över brunnen, men detta lyftes raskt åt sidan och Dorinda började klättra ner genom brunnen.

Brunnens väggar hade uthuggna hål som gav grepp åt händer och fötter och gjorde klättringen enkel. När Dorinda klättrat ner ett tiotal meter öppnade sig ett grottrum bakom henne, på andra sidan schaktet. I facklans sken kikade Dorinda över axeln och såg rakt in i ett fasansfullt drakhuvud som stirrade tillbaka mot henne! Men Dorinda höll huvudet kallt och såg snabbt att huvudet inte tillhörde någon riktig drake, utan bara var hugget i sten.

Dorinda ropade till de andra att hon nog funnit drakens mun, och de andra anslöt snart i det lilla grotrummet. Grottan bestod inte av mycket mer än just det stora drakhuvudet i sten som stack ut ur grottans bortre vägg. Ur drakens käftar stack en ensam skeletthand ut, som om någon försökt ta sig ut men krossats av käftarna i sten.

Efter lite letande hittade vännerna en rund stenplatta med ett kors på under den svarta sanden som täckte grottans golv, som de vred på. Varm ånga började pysa ut mellan drakens käftar, innan de darrande öppnade sig. Med käftarna öppna kunde äventyrarna dra ut skelettet och plocka på sig den döde tjuvens utrustning: trasiga läderkläder av alviskt snitt, en silverskimrande dolk med alvskrift, samt ett välbevarat rep som kändes starkt för sin ringa vikt.

Med skelettet undanröjt kunde äventyrarna se en trång passage som ledde djupare in i berget genom drakens hals. Alani, Dorinda och Signi kröp på alla fyra in i gången, medan Mulli stannade kvar utanför för att vakta reträtten. De tre kvinnorna kom efter några meter ut i en avlång krypta med vitkalkade vägger och golvet var täckt av samma svarta sand som i grottan utanför. I kryptan fanns två statyer och en kista i vit marmor. Väggarna pryddes av två stora reliefansikten med vidöppna munnar på var sida om kistan. Våra vänner gick metodiskt till väga och hade inte glömt Girindas förmaning om att tvenne solkors måste vridas – ännu hade de ju bara vridit på ett kors! Mycket riktigt fann de även inne i kryptan ett likadant solkors dolt under sanden. De vred även på det korset, och drakens käftar började åter slutas bakom dem. Äventyrarna väntade på helspänn, men kryptan låg tyst igen. Försiktigt smög de sig fram till marmorkistan, och med gemsanmma ansträngningar kunde de ställa upp det bastanta locket som öppnades på kraftiga gångjärn av sten.

Inuti kistan fanns endast tre ting. En dödskalle av fossiliserat ben som de alla antog måste vara den berömda Ezers huvud. Alani menade att huvudet sjöng på en melodi men det kunde de andra inte höra. I kistan fanns också en liten drakstatyett av guld med ögon av rubiner. Och sist fanns där ett svart etui som innehöll en snöflinga av nattsvart kristall, som såg mycket vass ut. I etuiets lock stod skrivet med ålderdomliga rungliska runor: "Flyg, svartfågel, skönt din ban till hjärtat sköra. Viska gällt din sång om död i utvalt öra." Därefter vred de återigen på solkorset i kryptan, och voilà, drakkäftarna öppnades igen så att de kunde krypa ut.

Signi provade nu att göra som hon blivit tillsagd, nämligen att sammanföra Ezers huvud med benen som hon fört med sig från Etemenankitemplet i Isakra. Alani nickade ivrigt att ja, huvudets sång blev kraftigare av att återse sina ben! De andra kunde till och med ana ett svagt susande från huvudet, men hade fortfarande svårt att höra melodin ordentligt.

Här hade våra vänner kunnat nöja sig. De hade fått med sig skatten ut och allt var frid och fröjd. Men Mulli ville gärna kolla in kryptan själv, och Signi och Dorinda följde med honom in igen. Alani kunde inte förstå att de andra inte kunde höra sången från Ezers huvud, och ropade efter dem att sången kanske skulle bli ännu starkare om de la tillbaka huvudet i kistan? Signi var tveksam till idéen, men ryckte på axlarna. "Det skadar ju inte att testa."

När Signi och Dorinda gick fram för att lyfta på kistlocket – som hade krävt en stor kraftansträngning förra gången, när de hade vridit på det andra solkorset först – så flög det den här gången upp med lätthet så fort de började lyfta! Signi förstod genast att något var fel. Det mullrade i väggarna runt kryptan, och Signi tog ett par snabba steg bakåt. Dorinda lyckades kasta sig undan i sista stund när ett stort stenklot sköts ut mot dem med stor kraft ur den ena ansiktsreliefen. Efter stenklotet följde en stråle av kokande vatten som sköljde över stenkistan och ner på kryptans golv. Dorinda var snabbast och ålade kvickt som en vessla ut genom drakhuvudet, som nu åter började stängas! Signi och Mulli krockade på väg in i tunneln men Signi föste in Mulli först. Alani kunde dra ut Mulli ur tunneln precis innan drakens käftar slogs ihop.

Signi, däremot, hann inte ut och var fast inuti kryptan som började fyllas med kokande vatten. Signi försökte kontrollera vattenmassorna med sin ismagi, men lyckades inte hålla nerverna i styr när det väl gällde. Hon försökte desperat klättra upp på en av statyerna, och efter att ha fått ena foten skållad lyckades hon till slut klänga sig fast i tillfällig säkerhet. Under tiden hade vännerna utanför fattat det goda beslutet att återigen vrida på solkorset där, vilket öppnade drakens mun så att vattnet kunde rinna ut ur kryptan istället för att nå upp till Signi, som till slut kunde återförenas med de andra när vattnet ebbade av.

Bland kvurer och jättar

Signi sov den natten i sin gamla cell som hon sovit i så många nätter förut. Men sömnen var fylld av hennes döda bröders och systrars ansikten, och hon vaknade rödögd och orolig. Än mer bekymrade blev vännerna när de upptäckte att kroppen efter den besegrade shaguliten hade försvunnit under natten (resterna av den besegrade flygdemonen låg dock kvar). Ett svagt släpspår med rester av grönt slem kunde följas fram till klippavsatsen, men där tog spåren slut.

Under frukosten diskuterade de fyra vännerna vad de skulle ta sig till härnäst. Både Signi och Dorinda hade nu ouppklarade affärer med shaguliterna i norr, men de bedömde att det antagligen var ett farligt uppdrag för dem att ta sig an Järntornet på egen hand. Mulli och Alani lovade dock att stå dem bi även på det äventyret, och Signi föreslog att de kanske kunde fråga isjättarna vid Baletind om hjälp också. Alani ville dock först av allt återvända till Arhem för att hämta sin reparerade stridshammare. Därför bestämde sig äventyrarna för att dela på sig. Signi och Dorinda skulle gå nordost mot Baletind, och Mulli och Alani skulle bege sig åt sydväst mot Arhem.

Mulli och Alani kunde fort ta sig ner för glaciären på en lånad släde och närmade sig Arhem redan på kvällen samma dag. Inne i staden gick de raka vägen till smedjan och väckte dvärgen Gwellmyn i hans bostad på andra våningen. Gwellmyn var mån om att snabbt få affärerna överstökade och gjorde klart för Mulli och Alani att han inte ville ha något vidare samröre med dem, eller deras vänner. Pressad avslöjade dvärgen att han hört en patrull ur stadsvakten fråga runt efter ett sällskap med deras signalement.

De två äventyrarna förstod nu att de behövde hålla huvudet lågt i Arhem, och de bestämde sig för att tillbringa natten utanför staden. För att lämna staden så diskret som möjligt så styrde de sina steg mot den norra sidan av floden Loberan, där den trakoriska närvaron var mindre. När de passerade en lokal lönnkrog kunde Mulli dock inte låta bli att smita in för att köpa med sig lite sälkorv som extra proviant. Gästerna därinne skrattade åt den korta halvlängdsmannen, men ingen stoppade eller utmanade honom i hans ärende. Ett par iakttagande gröna ögon följde dock det omaka paret genom gränden när de gick därifrån…

Uppe på Kmorda vandrade Signi och Dorinda mot berget Baletind för att söka isjättarnas hjälp. De hann dock inte färdas långt förrän de mötte en grupp kvurerjägare som föll på knä inför dem och bjöd dem följa med till deras läger. Snart förstod de att kvurerna hade bevittnat deras strid mot shaguliten och ville hedra deras mod och gärning. I kvurernas läger fick Signi och Dorinda träffa resten av flocken samt deras äldste, Uxu. Kvurerna ställde till med en rejäl fest för sina gäster och bjöd Signi och Dorinda på delikatesser som förtuggad säl och surjäst mammutmjölk. Signi berättade om striden mot demonen och den gröna mannen och Dorinda dansade med hänförda kvurerjägare. Vid kvällens slut förklarade Uxu högtidligt att kvurerna ville hjälpa äventyrarna mot de gröna männen i norr. Uxu överräckte en meterhög bronsstaty föreställande en upprättstående minotaur, och förklarade att statyn var nyckeln till mäktiga vapen ämnade för hjältar. Signi och Dorinda lovade att komma tillbaka efter besöket hos isjättarna för att bli visade till dessa vapen.

Nedanför glaciären vaknade Mulli och Alani efter att ha tillbringat natten under en vindpinad björk med utsikt över Arhem. Därifrån kunde de med viss oro observera hur en patrull med fyra vargmän från den trakoriska garnisonen rörde sig på stigen upp mot glaciären. Alani kände till att vargmän ofta tog värvning i den trakoriska armén som spårare, och dessa fyra var tydligt ute på uppdrag. Mulli och Alani höll sig dock kyliga och följde efter patrullen på avstånd för att se vad de var ute efter, vilket stod klart när patrullen nådde fram till glaciärkanten och under ivriga gläfsanden fann släden som Mulli och Alani hade lämnat efter sig.

Hela dagen följde vargmännen äventyrarnas slädspår i motsatt riktning mot berget Biletand, och Mulli och Alani följde efter dem på avstånd. Under dagen började det blåsa friskt över glaciären och mot kvällen använde Mulli sin magi för att mana på vindarna till full storm, som blåste bort alla spår efter gårdagens slädfärd. Alani kämpade i stormen med att gräva en bivack som skydd under natten, vilket till slut lyckades och de båda äventyrarna fick några timmars välbehövlig sömn. Morgonen efter gav vargpatrullen upp spårandet och återvände tillbaka mot Arhem, medan Mulli och Alani kunde fortsätta upp mot Kmordatemplet för att återförenas med sina vänner.

Samtidigt hade Signi och Dorinda blivit väl mottagna av isjättarna vid Baletind. Isjätten Stor-Thule och hans son Baskimor lovade att hjälpa äventyrarna så långt deras förmåga räckte. Vännerna tillbringade en stormig natt på gården och dagen efter bar de av med jättesteg över glaciären. Först återvände de till kvurernas läger där sällskapet utökades med jägaren Uppo som skulle visa dem vägen till de utlovade vapnen. Sedan stegade de vidare mot Biletand där Mulli och Alani väntade på dem.

Nästa dag reste hela sällskapet nerpackade i två slädar som Stor-Thule och Baskimor drog med god fart nerför glaciären. Deras kvurerguide visade riktningen mot ödelandet Cruri. Under andra dagen av deras resa fick äventyrarna span på en liten grupp trakorier som var upptagna med att gräva ut ett stenröse. Mulli och Dorinda närmade sig sällskapet och kände igen två av dem från Junker Hildurs: den musklige Gistacki och den mer spensliga Robur. Tillsammans med dem stod också en tatuerad kvinna och bakom dem satt en krum gråhårig man som inte ägnade besökarna något intresse.

"Vi var här först. Ni får hitta era egna ruiner," förklarade Robur efter de initiala hälsningsfraserna.

"Jaha, nej, vi vill ju inte störa," ursäktade sig Mulli.

"Bra. Men vart ska ni då? Har ni nåt uppslag eller? Är ni bara två behöver ni ju hjälp." Robur plirade frågande mot de två vännerna.

"Ja, eh, norrut…" började Mulli.

"Vi är här för att klättra i bergen," sköt Dorinda in smidigt.

"Ja! Här finns många fina berg. Våra vänner väntar på oss där borta," sade Mulli och vinkade farväl.

Efter ytterligare några timmars vandring efter mötet stannade till slut Uppo och pekade ner i en ravin. "Stenfingerskrevan! Taboo. Uppo nej. Hjältar gå. Vapen." Varefter kvurerjägaren helt sonika satte sig på marken och väntade.

Våra fyra hjältar fortsatte in i ravinen och hittade längst in en grottöppning dold bakom den vitmosseliknande buskskogen. När de undersökte grottan fann de att den fortsatte som en gång, djupare och djupare in i berget. Till slut tog gången slut och vännerna fann sig stående i en dimmig dalgång med höga berg på alla sidor. Dalen var fylld av pyramidformade högar överväxta av mossa och ljung. Efter att ha vandrat omkring ett tag fann vännerna fem stenpelare placerade runt en av de större högarna. Mulli klättrade upp på den lägsta av pelarna och fann en hålighet på toppen som verkade passa perfekt med basen på kvurernas bronsstaty. När statyn sänktes ner klickade det till, marken började vibrera och alla fem stenpelarna snurrade ett halvt varv. Därefter hände ingenting.

Tiden gick och äventyrarna började söka runt i området. Alani började gräva och slita bort mossa och ljung från den stora högen. Någon halvmeter ner mötte hon huggna stenblock och en trög rödflytande vätska som pressades ut mellan skarvarna. Alani smakade en droppe av vätskan som smakade jord och salt och sött på samma gång. Hon slogs av tanken att om världen själv kunde blöda så skulle det nog smaka så här.

Signi hade stått och iakttagit scenen på lite avstånd och noterade att statyn som stod kvar på sin pelare nu pekade med sin ena hand rakt mot ena sidan av den stora högen. På en ingivelse började hon gräva på just den platsen och fick snart hjälp av Alani. Här möttes inte äventyrarna av sten utan av en gammal murken dörr av trä som raskt sparkades in och blottade en öppning in i ruinens mörka innanmäte…

Kung Ottars grav

De tappra hjältarna äntrade försiktigt den blottade gången som ledde in i den övervuxna pyramidens inre. På ett ställe hade gången delvis rasat in och krävde extra aktsamhet av äventyrarna. Gången ledde fram till en rektangulär sal med en bastant stenpelare i dess mitt. Salen var 10 x 10 meter stor och golvet var täckt av blankt buteljgrönt glas som skimrade i skenet av äventyrarnas facklor… men precis innan Alani satte ner foten på golvet slog det henne att golvet var lite för blankt. Mycket riktigt kunde äventyrarna då konstatera att golvet inte alls var något golv utan en sirapstjock grön vätska, som visade sig vara starkt frätande på både metall och organiska material.

Begåvade med inte mindre än två köldmagiker kunde gruppen dock snabbt frysa den frätande vätskan till is och sedan beträda den utan risk. Från centralhallen kunde äventyrarna utforska tre andra rum i pyramiden. Till höger låg en sal där Mulli och Dorinda möttes av ett brinnande dike, och på andra sidan diket låg flera döda skelett på marken och mot väggen stod en minotaurstaty med guldskatter i händerna. Rakt fram ledde en trappa neråt som Signi och Alani följde till ett naturligt grottrum med en verklighetstrogen tjurstaty i brons som blödde ur ett stort sår i halsen, men blodet var inget riktigt blod utan samma trögflytande brunröda substans som äventyrarna funnit när de grävde i jorden tidigare. Till vänster fann äventyrarna en mörk och öde tronsal med flera mumifierade individer på och omkring den stora tronen.

Mulli och Dorinda tog sig enkelt över det brinnande diket och upptäckte att statyn i andra änden av rummet balanserade på en axel som gick in i väggen. Guldskatterna som statyn höll i sina utsträckta händer, en urna i ena handen och en dödskalle i andra, skulle säkert rubba balansen om någon av dem avlägsnades. Mulli och Dorinda lyckades dock ta varsitt av de två föremålen precis samtidigt så att balansen förblev orubbad, och kunde sedan snabbt skutta ut ur rummet igen.

Alani och Signi undersökte bronsstatyn de funnit i grottan djupt under marken, men kunde inte avgöra särskilt mycket annat än att vätskan var den samma som de sett läcka fram ur marken.

I tronsalen fann äventyrarna en storvuxen mumifierad man på tronen med ett stort tvåhandssvärd i sitt knä och en imponerande krona på huvudet. Vid hans fötter satt en krum liten gumma med en silverskimrande spegel i händerna. På varsin sida om tronen satt två andra män med varsina vapen: den ena bar en smäcker kroksabel och den andre ett svart spjut som inte reflekterade något ljus.

Mulli kastade besvärjelsen Känna magi och kunde se att stark magi var vävd kring flera av föremålen. Dorinda intresserade sig särskilt för gummans spegel, eftersom hon kände igen tecknen som stod skrivna på dess ram som alvskrift:

Kropp är tung och fötter tröga. Slav i spegel, bär mitt öga!
Trött blir ögat av att rida. Spegelslav låt blicken bida!

När Dorinda läste upp spegelns första rad på bruten alviska sögs hennes blick plötsligt in i spegeln och en vision började spelas upp för hennes ögon. Dorinda såg samma tronsal som de stod i nu men med en levande kung på dess tron och med bugande undersåtar inför honom. Bland människorna rörde sig också kortare och lite krumma individer som påminde Dorinda om Uppo och kvurerna hon träffat. Samtidigt som Dorinda såg allt det här kände hon också hur spegeln sög kraft ur henne och efter bara en sekund byttes visionen igen. Spegeln visade då ett folk som anlände till dalgången och började uppföra sina pyramidliknande byggnader. Nu började Dorinda få panik för hon kunde inte slita blicken från spegeln och visionerna bara fortsatte. Som tur var stod Mulli påpassligt bredvid och kunde hålla för Dorindas ögon och bryta förtrollningen.

Äventyrarna gjorde nu upp om vilka föremål de skulle ta på given signal, för den händelse att de förtorkade kropparna då skulle vakna till liv. Äventyrarnas farhågor kom dock på skam när det enda som vaknade till liv var dolken som Dorinda drog från kungens sida! Dolkens skaft var snidat till formen av en gammal man med skägg och nu hade den börjat vifta med sina armar och den pep på ett språk som ingen av de fyra vännerna hade hört förut. Efter ett tag bytte dolken dock språk till en ålderdomlig dialekt av Jori, som äventyrarna förstod. Det visade sig att dolkens namn var Demens och att han varit en av Cruris största besvärjare på sin tid. Ett magiskt missöde när han skulle besvärja en dolk åt kung Ottar hade dock bundit hans egen själ till dolken, och efter det hade han istället tjänat som rådgivare och tandpetare åt konungen.

Lastade med så mycket vapen, skatter och artefakter som de orkade bära lämnade äventyrarna kung Ottars grav åt sitt öde och började vandra tillbaka mot platsen där Uppo och Stor-Thule och Baskimor väntade på dem. Men innan de kommit ut ur den gömda dalen möttes de av sällskapet från utgrävningen de stött på dagen innan: Robur och Gistacki som de kände sedan tidigare samt den tatuerade kvinnan som de sett vid utgrävningen. Den gamle mannen från utgrävningen syntes dock inte till. Robur hälsade glatt men blev snabbt väldigt nyfiken på vad vännerna hade hittat.

"Hallå där! Hittat nåt eller!?

Dorinda svarade svävande. "Näe egentligen inte. Vi klättrar i bergen bara…"

"De här kullarna, asså. Det är ruiner, vettu. Mer ruiner än jag har sett nånstans, faktiskt. Så jag tror ni har hittat nåt."

"Jaså… Jaha… Nej det visste inte vi. Vadå för ruiner?" Dorinda flackade med blicken och såg sina vänner långsamt röra sig mot bättre stridspositioner bakom henne.

"De du står på. Asså, ska vi slutta jiddra eller?"

Jiddrandet fortsatte dock en stund till och de andra vännerna blandade sig också i samtalet. När Signi nämnde att det fanns "guld" kvar till alla fladdrade Roburs näsvingar till, och när Mulli påpekade att övertaget var deras med fyra mot tre hade Robur redan slutat lyssna.

Robur attackerade blixtsnabbt och högg mot Dorinda med sitt svärd, och så var striden i gång! Alani gick i klinch med brottaren Gistacki, Mulli skickade en hoppande blixt mot Gistacki och den tatuerande kvinnan och Signi avlossade sitt armborst mot brottaren och drog sedan sitt spjut. När dammet hade lagt sig stod de fyra vännerna segrande och de tre gravplundrarna låg och kved med varierande ben- och fotskador. Allvarligast däran var den tatuerade kvinnan som hade fått ena benet kapat utmed fotknölen, men Mulli var barmhärtig och lyckades stabilisera kvinnans skada innan vännerna lämnade de tre utmanarna liggande bland Cruris kullar.

Efter striden kunde våra hjältar ta sig tillbaka till lägret där deras allierade Uppo och Stor-Thule och Baskimor väntade på dem. Natten förflöt lugnt och nästa morgon tog de farväl av Uppo som skulle få återvända till sin flock efter fullgjort uppdrag. Tillsammans med Stor-Thule och Baskimor styrde vännerna nu kursen åt nordost, mot Dymramassivet och Järntornet…

Mot Järntornet

Färden mot Järntornet gick snabbt tack vare gruppens allierade, de två isjättarna Stor-Thule och Baskimor. Väl uppe på glaciären kunde äventyrarna bädda ner sig under tjocka fällar i kälkarna som jättarna drog efter sig. Redan samma kväll närmade sig sällskapet Dymramassivets östra utlöpare. Där beslutade vännerna att ta sig upp genom Bockhornspasset i skydd av nattens mörker.

Dorinda smög först upp mot Bockhornspassets krön, där hon såg ett fyrfat brinna i mörkret och en blåhudad orch som stod på vakt bredvid elden. Efter att ha skurit halsen av vaktposten kunde Dorinda vinka fram sina vänner. Vid elden låg tre andra orcher och sov under solkiga sälskinn. Dorinda, Signi och Alani gjorde sig redo att likvidera även dessa fiender, men Alani drog sig för att anfalla en intet ont anande motståndare och missade sitt hugg!

Den överlevande orchen for upp och försökte fly undan gruppens anfall, men till slut lyckades Alani få fatt i honom med ett riktigt brottargrepp. Fasthållen började orchen jämra och tjattra obegripligt. Dorinda tog då upp dolken Demens som efter övertalning gick med på att agera tolk. Med Demens hjälp kunde vännerna få ut lite information ur orchen: ytterligare åtta orcher hade sin bas nere i kratern, och i själva Järntornet fanns ett tiotal shaguliter och flera andra monstrum som orchen saknade ord för. Mulli lyckades sedan övertyga orchen att han och hans artfränder omedelbart skulle överge sina poster och sina uppdragsgivare shaguliterna, i utbyte mot en stor mängd klirrande guldmynt och fri lejd förbi de bistra isjättarna som nu vaktade Bockhornspasset.

Med vaktstyrkan borta kunde vännerna utan problem ta sig ner i kratern. (Naturligtvis i skydd av den numer patenterade dimman.) Nere vid den övergivna vaktbaracken möttes gruppen av en sliten ung man klädd i kmordadruidernas röda kåpa. Signi kände igen mannen som Melobin, en ganska ny novis i druidordern. Melobin verkade förvirrad och svarade stapplande på Signis påträngande frågor. Människokännaren Mulli blev dock snart misstänksam mot den unge mannen, och frågade Signi om hon verkligen litade på denne Melobin?

För att ta reda på sanningshalten i Melobins berättelse tog Dorinda fram spegeln från gravkumlet i Cruri, som tidigare givit henne visioner av det förflutna. Dorinda fokuserade hårt och spegeln sög återigen in hennes blick. Bilderna i spegeln visade hur shaguliterna återvände till Järntornet med tillfångatagna kmordadruider. Men druiden Melobin gick inte kedjad som de andra, utan gick istället fri tillsammans med shaguliterna.

Ställd inför sådana anklagelser bröt Melobin samman och erkände att han varit shaguliternas spion i druidordern. Han hade blivit lovad mycket guld av Malek Mangus i Arhem, tillräcklig mycket för att kunna återvända till Tricilve och betala sina skulder. Signi hade vid det här laget hört tillräckligt och nickade mot gruppens designerade bödel, Dorinda.

Med Melobin avrättad började hjältarna fundera på sitt nästa drag för att störta Järntornet och den mystiske Shagul…

Järntornet

Dorinda tog täten när de fyra vännerna skyndade sig över den långa smala bron som ledde från orchernas enkla byggnad vid kraterns strand, över till Järntornet i dess mitt. Tio meter under dem ångade det från den tunna jordskorpan. De visste att marken där nere var opålitlig, och hade sett hur den på sina ställen kunde explodera i puffar av svart rök och pysande röd lava.

Bron slutade framför en hög grind av svart järn som blockerade vägen fram till själva Järntornet. Den var låst. Med ett litet leende fiskade Mulli upp en dyrk ur sin innerficka och började arbeta med låsmekanismen. Efter en liten stund klickade det till och grinden gled upp.

Äventyrarna stod nu framför Järntornet. Inga levande varelser syntes till, men utdragna skrik och plågade läten hördes med jämna mellanrum inifrån tornet. Porten in till tornet var även den låst, men Mulli kunde återigen bemästra mekanismen med sin dyrk, och vännerna klev in i tornets stora hall.

Inne i hallen möttes sällskapet av ett animerat skelett med hatt och livré. Skelettet kom gående mot dem med klapprande tänder. Förbluffade av synen ifrågasatte äventyrarna inte den oväntade tjänaren när denne öppnade dörren till ett vackert möblerat sidorum och med en benig hand gestikulerade åt dem att gå in. Med alla inne i rummet stängdes dörren bakom dem och låset klickade till när den odöde betjänten vred om nycklen.

Plötsligt medveten om sitt ärende igen började Dorinda rycka i dörren för att komma ut, men utan framgång. Efter en kort överläggning gick Alani loss på dörren med sin hammare. Slagen dånade genom Järntornet när dörren successivt gav efter under vargkvinnans frenesi. Äventyrarnas ankomst till Järntornet var nu annonserad till alla som kunde höra!

Ute i hallen igen möttes Dorinda och hennes vänner av tre shaguliter i sina karakteristiska masker och kåpor. De tre kultisterna flankerades av flertalet skelett och zombier, och uppe på den högra av de två sidogångarna som vette ut mot hallen från andra våningen rörde sig två horndemoner. Striden var oundviklig!

Fajten blev hård men gick äventyrarnas väg. Medan vännerna högg ner de sista odöda krigarna flydde den kvarvarande shaguliten djupare in i tornet. Sällskapet började nu snabbt att undersöka alla rummen som låg runt den stora hallen. Mulli gjorde en mental notering om att försöka återvända till det välfyllda biblioteket innan de lämnade tornet för sista gången, men skyndade sedan efter de andra nerför en trappa mot Järntornets källarvåningar.

Under den knappa timmen som våra hjältar befann sig i Järntornet fick de bevittna oräkneliga bevis för shaguliternas grymheter, syner som säkerligen kommer att leva vidare i deras mardrömmar länge framöver. Allt eftersom Järntornets innandöme undersöktes framgick det hur shaguliterna hängav sig åt tortyliknande experiment med både levande och döda fångar, i sin jakt efter kunskap och evigt liv. Fångarnas kroppar användes som testsubjekt till nya algsymbioser som shaguliterna sedan planterade in i sig själva, eller så blev de värdar i shaguliternas klonodlingar av nya livsformer. Fångarnas psyken testades också i hårresande experiment som syftade till att öka shaguliternas insikter om smärttålighet och självkontroll, eller så användes de brutnas själar som bete i shaguliternas fiskande efter utomvärdsliga demonvarelser.

Äventyrarna stålsatte sig inför dessa fasor och tog sig genom Järntornet, rum för rum, korridor för korridor. Till slut fanns inga shaguliter kvar, och ett tiotal smutsiga men tacksamma fångar hade blivit räddade. Bland fångarna fanns två av Signis vänner från Kmordadruiderna kvar i livet: syster Perrima och fader Ethenaser. En trakorisk officer vid namn Kabristo da Morgerac verkade ha klarat sin tid som fånge relativt bra, och var ivrig att rapportera sanningen om shaguliterna för fogden i Arhem. Rufat Zeed var en skallig man med könlösa drag som äventyrarna valde att skona, trots att han hade arbetat åt shaguliterna som deras balsamerare, och nu gjorde han sitt bästa för att inte stöta sig med de frigivna fångarna.

Medan Mulli och Signi ledde de fritagna fångarna tillbaka över bron begav sig Alani och Dorinda ner till silverstädet som de funnit i Järntornets källare. Enligt dvärgen Gwellmyn skulle Järntornet kunna störtas om en ihållande ton fick städet i svängning. Med hjälp av en liten hammare lyckades de skapa en ton mot städet som spred sig neråt och satte själva berggrunden i skälvning. Tiden var nu knapp om de skulle hinna ut igen innan Järntornet kollapsade! På vägen ut sprang de dock på den lilla flickan som de mött tidigare och som verkade vandra fritt genom Järtornets nedre regioner. Flickan levde i sin egen påhittade värld av solsken och nyskördad majs, men valde ändå att följa efter de flyende hjältarna på deras väg ut ur tornet.

Vid kraterns strand väntade resten av sällskapet på Alani och Dorinda, som kom springande över bron med den lilla flickan efter sig, samtidigt som Järntornet sjönk allt djupare ner i den bubblande lavan bakom dem. Vännerna samlade sig ett ögonblick för att pusta ut. De hade gjort det, de hade störtat Järntornet! Men vid kraterväggen stod nu den stora stenporten öppen, den som tidigare varit stängd och omöjlig att öppna. En horndemon som cirklat högt över kratern sänkte sig med flaxande vingar till vila på klippkanten ovanför porten. I Dorindas huvud viskade rösten nu starkare än någonsin tidigare, "DRÄP HONOM… DRÄÄÄP SHAAAGUL!"

Horndemonen gjorde inga ansatser till anfall, så vännerna instruerade hastigt kapten Kabristo att leda de fritagna fångarna upp till Bockhornspasset och vänta på dem där. Sedan rörde sig de fyra äventyrarna försiktigt mot den öpnna porten. Signi tänkte dock inte ta några chanser med horndemonen. Hon tog fram den svarta kaststjärnan som de hade hittat i kryptan under kmordatemplet, och viskade versen som stod skrivet på den samtidigt som hon kastade iväg den mot den intet ont anande demonvarelsen.

Flyg, svartfågel, skönt din ban till hjärtat sköra.
Viska gällt din sång om död i utvalt öra.

Horndemonen hann inte få ut sina vingar för att undvika kaststjärnan som träffade den rakt i bröstet, varpå demonen upplöstes i en explosion av rent mörker. Inga rester fanns kvar av demonen och våra vänner smög fram mot grottöppningen. Kammaren som låg direkt innanför bergsporten var tyst och öde. Dammiga mattor och gobelänger prydde rummets golv och väggar. En dörr ledde vidare in till ytterligare en kammare, där en utmärglad alvkvinna låg utbredd på en vackert ornamenterad säng. Kvinnan sträckte en darrande hand mot Dorinda och väste med svag röst, "Mitt barn, mitt barn…"

Dorinda skyndade fram till kvinnan och noterade att hon bar ett likadant örhänge som hon själv. Kvinnan verkade mycket gammal och svag. Hennes hud liknade tunnt papper, och hennes meterlånga hår var lätt som spindelväv.

"Dräp honom, för mig, mitt barn. Dräp honom!" Kvinnan pekade mot en sal djupare in i grottan.

"Vem, vem är du?" frågade Dorinda, fast hon i sitt hjärta nog redan visste vem hon funnit.

"Jag är din mormor, Elmesum."

"Hur hamnade du här!?"

"Shagul… Han fängslade mig här och har sugit ut mitt liv, för att förlänga sitt eget."

"Jag ska hämnas dig, mormor!"

Dorinda gick beslutsamt mot kammarens inre dörr, som mormodern pekat mot. Sällskapet klev in i en lång, dunkelt upplyst sal med ett långbord som stod dukat med fyllda vinbägare. Vid bordets bortre ände satt en man i enkla byxor och bar överkropp. Hans huvud var rakat och hans ena öga var purpurfärgat, det andra grågrönt. När Dorinda och hennes vänner kom in i rummet reste sig mannen och gick dem till mötes.

Mannen slog ut sina armar och talade till dem. "Välkomna! Träd in, slå er ner. Jag förstår att ni har varit mig till god hjälp och jag önskar tacka er."

Dorinda tvekade. "Tacka oss för vad?"

"Ni har väl med er svärdet, Ebharing? Och ni verkar också ha hjälpt mig hantera mina gamla bröder, shaguliterna." Mannen vände sig mot Alani. "Vargkvinna, ta fram svärdet så att jag får se på det."

"Nej! Gör inte som han säger. Han försöker lura oss," varnade Mulli.

Mannen höjde ett irriterat ögonbryn mot halvlängdsmannen. "Jag är skyldig er en belöning för att ni har väckt det gamla Cruri till liv åt mig, och för att ni fört Ebharing till mig. Säg bara vad ni önskar och det ska bli ert."

Men Mulli lät sig inte lockas och sa till sina vänner, "Jag tror inte han vill något bra. Vad han än planerar så tycker jag vi ska försöka stoppa honom."

Shagul svarade avmätt, "Jag är rädd att ni inte kan stoppa mig, herr halvlängdsman. Kung Ottar är på väg hit i detta nu för att återta sitt svärd."

Dorinda var inte intresserad av att lyssna på mannen som hon nu förstod var Shagul. Medan hans uppmärksamhet var riktad mot Mulli och Alani smög hon upp bakom honom, och högg mot hans rygg! "JAAA! DRÄÄÄP HONOM!" ekade rösten i Dorindas huvud när hennes dolk trängde djupt in mellan Shaguls skulderblad.

"Aaa!" Shagul ylade av smärta och snurrade runt mot Dorinda. "Vad gör ni!? Förstår ni inte att det är meningslöst!?"

Men äventyrarna lyssnade inte på honom. Signi hade stått redo och avlossade sitt armborst, och Mullis blixt träffade i snabb följd därefter. Snart låg Shagul död i en blodig pöl på golvet. En kort stunds tystnad följde innan en lönndör klickade till utmed ena väggen och Shagul steg ut genom den – en ny Shagul!

"Förstår ni inte att det här är lönlöst? Ge mig svärdet innan Ottar kommer hit och dräper er alla."

Vännerna stirrade chockade på den nya Shagul. Signi viskade till Mulli, "Isvägg? Jag tror vi behöver ta oss härifrån!"

Mulli nickade till svar och vävde snabbt sin besvärjelse medan äventyrarna började backa ut ur salen. Isväggen gav vännerna några sekunders respit och Dorinda kunde lyfta upp sin mormor på vägen ut ur grottkomplexet. Snart hördes dock isen krossas när Shagul skingrade Mullis besvärjelse bakom dem.

Väl ute på platån vid kraterns strand mötte äventyrarna det som Shagul varnat dem för – den tidigare döde kung Ottar kom gående mot dem ned för vägen utmed kraterns kant! Och vid kungens sida gick ännu en Shagul.

Med flyktvägen blockerad valde Alani att försöka kasta Ebharing ner i kraterns lava, hellre än att ge det till Shagul, men kastet var för kort och svärdet landade istället på fast mark. Shagul rynkade missnöjt på ögonbrynen och började väva en besvärjelse för att levitera upp Ebharing, men det tog en liten stund för honom att klara av det. Kanske var hans magi en smula rostig efter alla år i graven?

Äventyrarna kände sig trängda och tvekade över sitt nästa drag. Shagul fick till slut upp Ebharing och bar fram det till kung Ottar, som utan ett ord greppade svärdet och sträckte upp det mot skyn, tydligt nöjd med att åter ha det i sin hand.

"Vad ska ni göra!? Vad tänker ni göra med min ö!?" utbrast Signi, en av alla frågor som snurade i hennes huvud.

"Marjura är åter under Cruri styre. Ni gör bäst i att lämna den här ön, eller… ansluta er till mig." svarade Shagul.

De fyra vännerna verkade inte lockade av Shaguls erbjudande att hjälpa honom, utan började långsamt röra sig runt och bort från Shagul och den levande döda konungen. Shagul fortsatte sin monolog medan de gick därifrån.

"Gå med min välsignelse. Jag har en känsla av att vi kommer att ses igen, när den femte konfluxen är här. Ni kommer att finna mig då, med kung Ottar av Cruri som min arm och med Ebharing som kraft. Då ska världen få sin nya härskare!"

Äventyrarna ödslade ingen tid på avskedsfraser utan skyndade istället upp för vägen mot Bockhornspasset, där Kabristo och de fritagna fångarna väntade på dem. Den unge isjätten Baskimor satt hukande och grät över sin fallne fader, Stor-Thule, som låg död med bruten nacke på marken. Isjättarna hade försökt stoppa kung Ottar från att gå ner i kratern, men gått förlorande ur den striden. Alla äventyrarna deltog i Baskimors sorg, men kanske kände de också en viss lättnad över att de själva överlevt sitt möte med Shagul och Ottar? Eller kanske skämdes de för att de inte tagit striden så som Stor-Thule gjort?