Min strävan är att sammanställa en krönika bestående både av mina dagboksanteckningar och mina zonfararkamraters historier. För efterforskningar och zonäventyr av det slaget som jag har genomlevt de senaste månaderna är inget man bör hänge sig åt på egen hand. På rekomendation av min namnkunnige farbror, överste Rufidor Ludom, har jag har haft förmånen att finna en gemenskap av kompetenta och skarpskjutande zonfarare. Huvudstyrkan, som vi kallar oss själva, utgörs av följande tappra själar.

Hjaert - En före detta tunnelräv från Pirit, vilket förstås gör det överflödigt att säga att han är en mycket dödlig soldat. Speciellt när han har den rätta arsenalen av forntidsvapen och sprängmedel till hands - och det brukar han ha. Hittills kan jag inte dra mig till minnes att Hjaert backat för någon fara eller sagt nej till en enda omgång tinner, vilket förstås är berömmelsevärt om än kanske inte alltid vad vi andra har föredragit. Se bild.

Edmundt - är liksom Hjaert en muterad människa. Av oss alla är också Edmundt den med störst tidigare erfarenhet av riktigt zonfarande. Hans stora kunskaper om forntida teknologi kommer ofta lika väl till pass som hans oerhörda skicklighet med sina dubbla forntidspuffror. Jag har ju själv övat litet grann att skjuta med två pistoler, men får erkänna att jag har slutat sedan jag mötte Edmundt - av rädsla för att se fånig ut. Se bild.

Sturre - En muterad hund från Hindenburg. Hans förflutna ligger lite skilt från oss andra då det tydligen involverat både arbete vid manufakturerna och gatuslagsmål i Lejonordens led - något som gett honom vissa bryderier i våra senare möten med den organisationen. Man ska dock inte låta Sturres historia eller muterade yttre påverka bedömningen av hans karaktär. Jag har funnit att förutom mig själv så är Sturre den mest analyserande i sällskapet, och ofta den mest försiktiga. Vid flera tillfällen då jag själv varit en anhängare av någon av Hjaerts våghalsiga anfallsplaner har Sturre varit den som förespråkat ett mer långsiktigt tillvägagångssätt. Se bild.

Lårenz - Alltså jag som sammanställer denna krönika. Jag är gruppens enda icke-muterade människa och är den med bäst förståelse för det jag brukar kalla det sociala spelet. Politik och dialog är mina starka sidor när de andras talanger mer lutar åt det våldsamma hållet. Men liksom varje zonfarare värd namnet så står förstås också jag redo att göra mitt till i strid. Jag vill också gärna tro att jag tillför en god portion av analytiskt tänkande, till vilket dessa anteckningar utgör ett underlag. Se bild.

Wille - En långfingrad typ. Se bild.

Som appendix till anteckningarna har jag också samlat olika appendix med individuella bakgrundshistorier samt en lista med namn på personer, platser och saker - för att dessa och deras sammanhang inte ska glömmas bort.

Vår nyaste medlem i den lilla grupp, som jag de få gånger jag numera är på skämthumör kallar Huvudstyrkan, är människoparveln Lårenz Ludom. Han bad mig, Sturre, gruppens mest bildade och en av de som vart med längst att skriva ner vad som hände innan han kom med och innan han fick för sig att föra sin dagbok.

Efter incidenterna i Hindenburg med de mökarns kräken i Nimrodbrigaden och deras allierade bland förtryckarna kom vi till Pirit. En stad vi hoppades få lite lugn och ro i. Men nejdå. Vi sökte upp den enda i hålan vi kände efter att min egen bror Zeke dratt till Göborg. överste Ludom. En människa utan synbara mutationer men möjligen med mutantsjäl? Vi mötte honom under en strid med ekoxe i Musközonen och han är en man som behandlar oss mutanter med den respekt vi förtjänar. Så därför när han erbjöd oss ett välbetalt jobb tackade vi ja. Han ville att vi skulle hämta en automats huvud som snotts av motormarodörer från frihetens slätter.

Nära frihetens slätter ligger Muntermåla, en håla i klass med Ulkebo där man handlar med allt från Ulvrikare till rubbitar och motormarodörer. Så vi stack dit helt enkelt. Men de hade ändå en etterdogskapplöpningsbana, en bra bordell och upplysningar som ledde oss till grevinnan Biörnstierna som bodde i närheten. Varför en grevinna bodde i stort sett utanför samfundets gräns vid en mökarns avkrok begrep vi när vi såg henne, hon var mutant. Björn närmare bestämt.

Hon hade skallen men ville inte sälja den. Vi var tvungna att snoka på frihetens slätter bland motormaröderna för att få skallen. Där fick vi se Vrålet, en enorm automat som gör stora hål i marken. Men vi fick iallafall huvudet.

Tillbaka i Pirit stals huvudet, ja hela automaten, av några sunkiga katter, men med hindeburgsk övertalningtekning fick vi tillbaka det.

Jag tog jobb på en manufaktur. Där fanns Klemens Ulfhjälm, en knegarfurste vars krav på lönehöjningar och ferier tydligen var väldigt besvärande för stadens överhet som tydligen aldrig vart i Hindernburg. Killen blev iallafall mördad och vi fick via brev från en okänd figur uppdraget att snoka upp hans mördare. Arbetarna gick dessutom i strejk även om det var dåligt med blodiga upplopp. Där fanns inte mycket för mig att tillföra alltså.

Spåren efter mördaren pekade på Al-Ralph Cappuccino, lokal gangsterhövding. Men spåren visade sig vara falska utan istället var Poirotalliansen de som låg bakom både mordet, vårt uppdrag och de falska bevisen. Eftersom vi hade fått problem med Cappuccino som ändå var ett pälslöst kräk lämnade vi ändå in de falska bevisen och efter en del tumult blev han hängd.

översten behövde hjälp igen. Vi skulle finna teknikdoktorn Spartacus Blank, som typiskt nog var försvunnen. Inte ens Spix kunde nämligen laga automaten men Spartacus kanske kunde. Vårt sökande efter honom ledde oss till hans flickväns lägenhet som sattes i brand med oss inuti. Vår ända väg ut var via ett fönster och där mötte vi för första gången Cia Vråk och Maser-Magnus. Två pälslösa kräk som var i Cappuccinos tjänst. De ville tydligen ha huvudet och våra liv. Med hjälp av Blå Dunster jagade Hjaert iväg ulkavföringen till gangstrar men nu började Pirit bli farligt. Dessutom ledde vårt enda spår av Blank ut ur stan, till Vättaträsket.

På en poststation där blev vi varse att fler var ute efter huvudet. Vi stötte nämligen på en ung osäker stenbocksdam vid namn Shamus som var utsända av Vita Kåren att döda oss och stjäla huvudet, eller om hon skulle förstöra det, jag minns inte riktigt. Vi avslöjade henne och tog henne tillfånga och hon blev ett behagligt sällskap i träsket. Iallafall för mig.

Vi fann Spartacus på en forntida undervattensstation i träsket. Cia och Maserfjanten dök upp igen men lyckades tyvärr fly. Blank fick ändå fart på huvudet. Han var en köksautomat vid namn Krubbis från enklaven Elysium 4. Han visste inte hur man hittade dit för han var för skadad men hade en kompis som hette Kringlan. Som också var automat och kanske kunde hitta enklaven.

Krubbis hade blivit köpt i Nordholmia så vi dumpade Shamus i Pirit och begav oss norrut. Vår trogne följeslagare Herr Garty ville stanna i träsken men överstens systerson Lårenz följde med istället. Jag tvivlade på pälslösingens användbarhet men vi hade faktiskt mötts förr då jag hjälpte honom från några människoslynglar som misshandlade honom. Jag trodde självfallet att det var en mutant som utsattes för mer handgripligt förtryck men blev aningen besviken när det visade sig vara en kostymklädd människoparvel. Men han hjälpte på olika sätt mig undan från åtal enligt Kjellförteckningen som vi ju alla vet varje mutant gärna slipper.

Via Vättaträsket och Milaskogen for vi norrut till Nordholmia.

Jag märkte en oroväckande sak i Nordholmia som inte verkade bekymra de andra lika mycket. Jag, Edmundt och Wille var inte de enda hindenburgarna i stan. Flera ur både Lejonordern och Nimrodbrigaden var på plats, fast utan större sammandrabbningar. De satt mest och ugglade på tinnerhaken och trots mitt hinderburgssnack och muterade uppsyn var Lejonordens killar väldigt ovilliga att prata. Något var i görningen, något stort.

Krubbis hade köpts på den lokala fornfyndsauktionen, något som lät mycket lockande i Edmundts öron. Han är ju lika förtjust i fornfynd som Hjaert i tinner och jag i tikar och Lårenz i.. ja kostymer eller nåt. Vi ville finna Kringlan och tänkte att säljaren kanske borde veta var han fanns. Men att få reda på vem säljaren var var inte lätt. Föreståndaren Chester Carlton var svår att få tag i. Här visade sig Lårenz färdigheter användbara. För att göra en lång historia kort kom han in på en tillställning för den lokala förtryckarklassen som kallas Lördagsfröjden genom att lura en lokal snabeljazzare till Hindenburg. Fjollan Carlton var något så udda som rädd för FrankFrank Peckwick! Som dessutom var hans chef. Han ville därför under inga omständigheter lämna ut kvittot. Men han var oscksä rädd för två figurer som ville se kvittot. Dessa var tydligen mer hotfulla till sin natur än Lårenz, annat hade det vart om jag och Hjaert vart med. Han skulle ändå inte sörja om kvittot försvann bara ingen inblandning kunde spåras till honom.

Vår långfingrade vän Wille bröt sig ensam in på Vita Berget, satte eld på skiten och stal kvittot. I flykten fick han lite understöd från Lårenz och mig som bidrog med gevärskulor, brandbomber och dräpandet av förföljande etterdoggar.

Säljaren var Jörg Stråganoff, en lokal bandit i trakten och tydligen bror till den mer kände Falco Stråganoff, ledare för de mobsters i Hindenburg som lyder under Unjonen.

Jörg brukade tydligen hänga i skrotletarhålan Knapperkulla norr om Nordholmia. Jag startade ett slagsmål på Timmerstugan mot Nimrodbrigadister som förföljt mig och Edmundt dit. Med slagordet "mutationen är vår uniform" fick jag med mig några bröder ur Lejonorden som hängde där och nog kändes det som i ungdomens lyckliga år när mina huggtänder slet upp struparna på det mökarns avskummet. En uppfriskande kväll innan vi gav oss ännu längre norrut helt enkelt. Det behövdes för Knapperkulla var inte särskilt uppfriskande.

På väg mot Knapperkulla anfölls vi av en domherre som till de flestas munterhet anföll den enda ickemuterade i sällskapet, Lårenz. Han var visserligen mindre road men han och Edmundt nergjorde fjäderflaxen och med hjälp av en läkedrog och min vana att rota i skadade kroppar var Lårenz snart på fötter igen. Eller iallafall på den hyrda pansárens rygg.

Knapperkulla gav ytterligare anledning att oroas. Dels för vad som kan hända med Hjaerts hjärna om han dricker för mycket tinner. Men också för att ett gäng högljudda mutanter från Hindenburg varit där. I vanlig ordning tycktes det bara oroa mig. Vi besökte Jörgs kontakt i Knapperkulla, Motor-Morris. Han visae sig vara död, rökkorvstorterad till döds. En oljepöl där doftade klart av Krubbis iallafall. Det sades att Jörgs band höll till på Grabbetäppan mitt inne i zonen Hedemora Häll, och hade ett tillhåll vid Gunnarsnäbb på andra sidan zonen. Zoner gör alltid Edmundt lycklig men jag är mindre glad åt dessa. Några fornfynd fanns inte i Hedemora Häll heller, om man inte räknar med några terrorbotar. Däremot fanns sank mark, illaluktande gul dimma, jobbiga klockor och störande dumdjur som ville äta våra fålar. Ingen Jörg Stråganoff syntes till. Däremot fler spår av Lejonordern. Några av dem hade fallit offer för terrorbotarna och de hade torterat och avrättat en höd medlem i Nimrodbrigaden. Dessutom bränt namnet Cassius i hans hud. Ingen skada skedd men ändå ett tydligt spår.

Väl ute ur zonen fann vi Gunnarsnäbb. Därifrån fick vi beskrivet hur vi skulle hitta till det forntida kanonfäste där Stråganoff höll till. Där var han men han var belägrad av Lejonordern. Mina resekamrater ville döda dem och snacka med Jörg, det ville inte jag och när jag hörde en bekant röst i Lejonordens läger bestämde jag mig för att snacka med dem. Rösten var Ogges, min gamle kompis från Hindenburg. Ogge vet vem jag är och borde förstå att jag ville samarbeta. Dessutom var jag ju på väg att bli Gnista innan vi lämnade Hindenburg. Ogge blev mer bekymrad än glad åt att se mig, trots att Ogge försökte övertala honom ville en hetsig häst i sällskapet skjuta mig. Någon av mina vänner på berget skjöt honom först och det fanns nu ingen utväg än att döda dem allihop. Hjaert Lårenz och Edmundt stormade ner och jag sprang undan en bit och tog hand om flyende. Motvilligt och med sorg i sinnet stötte jag bajonetten i mina gamla ordensbröder. Deras sak är min, ja alla mutanters. Men jag kan inte riskera att någon av orderns högsta fick höra mitt namn i samband med detta. Jag kan bara hoppas att Ogge som var den enda som kom undan för gammal vänskaps skull inte nämnde mig. Trots allt var det ju i självförsvar. Men jag kan inte lita på det. även om det var i självförsvar. På väg tillbaka bet jag ihjäl en best som kallas lomur.

Jörg Stroganoff berättade att han sålt Manfred Lund till Baronen och att han fanns vid ett tunnelbygge som han höll på med. Kringlan hade tydligen flytt till skogs. Detta givetvis i den bökigaste av skogar, Milaskogen. Vi sökte upp Baronens tunnelbygge och tänkte att Manfred kan nog hjälpa oss.

På vägen stötte vi på pyrisk armépatrull som beordrade oss att gå tillbaka till Nordholmia och anmäla oss hos miliskontoret. Men vi gjorde som jag brukar när samfundets anhang beordrar mig saker. Sket i det. Eftersom de inte brydde sig om att se till att vi lydde behövde vi inte göra vad jag brukar när de är mer påstridiga, bita ihjäl kräken.

Vid tunneln fanns slavar och rallare och efter en del tjafs som nära övergick i slagsmål kom vi fram till hur vi skulle anfalla. Till natten, när alla utom några vakter gått in i tunneln, var vi fortfarande inte överrens men vi tyckte det var så in i möken kallt att vi anföll. Hjaert låg på berget med en god samling gevär och började skjuta av vakter medan jag och Lårenz gjorde ett frontalangrepp värdigt en stormning av Kopparberget. Edmundt lade sig med dynamiter och pistoler ovanför tunnelns öppning där han avrättade alla som kom ut.

Vi dräpte de flesta rallare och de andra flydde som uppskrämda rubbitar. Manfred frågade var huvudstyrkan var och jag förklarade att vi var huvudstyrkan. Slavarna lät vi fly bäst de kunde och sen stal vi tillsammans med Manfred två forntidsfordon som var lämpade att åka på snö med och all dynamit vi kunde bära. Sen satte vi av mot Jörgs kanonfäste men ett av fornfordonen pajade på vägen.

30 Februari

Vi lämnar kanontornet bakom oss och sätter av med fålar, pansár och forntids-skoter mot Nordholmia. Dagens resande går bra och vi talar mycket med vår medresenär Manfred Lund under de korta raster vi gör. Det är svårt att tala när forntids-skotern väsnas. Vid kvällningen når vi floden vid Milaskogens kant, och det är här jag nu nedtecknar dessa första rader.

1 Mars

På eftermiddagen når vi fram till Nordholmia tillsammans med den befriade Manfred Lund. Fålarna och pansáren som jag hyrt återlämnar jag till Hotel Valentinus och får tillbaka lämnad deposition för dessa. Egentligen hade vi tänkt köpa fålarna som tjänat oss väl så här långt, men då stallmästaren på Hotel Valentinus vänligen informerar mig att fålarna under min omvårdnad drabbats av magtorsk, så beslutar jag att det nog är bättre att införskaffa ett par andra fålar från en annan stallmästare.

Då vi har kommit till Nordholmia ett par dagar försent till den införställningsorder som den pyriska militären ålade oss när de påträffade oss i de norra ödemarkerna, så är vi nära att bli anklagade för förräderi. En mycket olycklig och felaktig anklagelse då vi ju faktiskt inte är något mindre än pyriska hjältar. Incidenten tvingar Manfred Lund att stiga fram och ge sig till känna för den befälhavande officeraren i Nordholmia, så att Manfred kan redogöra för denne om våra sanna förehavanden i de norra ödemarkerna.

Efter detta tar vi alla åter in på Hotel Valentinus för en natt i bekvämlighet. Ja tro det eller ej, men även mina mindre välklädda vänner lyckas få dela på ett rum i källaren. Nerbäddad under tjocka bolster och vilandes mot dunkuddar nedtecknar jag nu dagens händelser.

2 Mars

Med färska förnödenheter och två nya, friska, fålar sluter vi vid lunchtid upp med Manfred, som använt förmiddagen till att sända telegram om sin nyvunna frihet till sina uppsatta vänner runtom i Pyrisamfundet. Med gott mod och hopp om att hitta den bortsprungna konditor-automaten sätter vi av över Domsjöbottnen med Milaskogen i siktet. Vi beslutar också att lämna forntids-skotern där vi gömt den, då den för mycket väsen och vi alla tillsammans ändå inte kan dra nytta av dess överlägsna hastighet. En kort stunds irritation infinner sig över att de två tunnor tinner vi köpt för att kunna köra vidundret nu inte behövs. Men då vi snart inser att tinner nog kan vara användbart till mycket annat, så är det ingen som har dystra tankar över detta. Fålarna verkar heller inte klaga över sin belastning.

3 Mars

Nyheten för också på tal Lejonorderns ledare Cassius, och under diskussionen kan jag lära mig att denne mutantledares sanna identitet är en grånande svart norsk skogskattsherre vid namn Bogden Björnhake.

Vår resa in i Milaskogen fortsätter. Vid kvällningen slår vi läger ensamna inne i skogen. För att undvika onödig uppmärksamet så tänder vi ingen eld ikväll.

4 Mars

Vi når sedan under förmiddagen fram till den lilla skogshuggarutposten Skamfors. Lite vänligt bemötande gentemot den lokala befolkningen resulterar i mer upplysningar om den grupp av djurmutanter som ligger före oss i spåret - fem till tio medlemmar ur Lejonordern har passerat dagen före oss.

5 Mars

Inte långt in på dagen blir vi så överfallna av den expedition med Lejonordnare som vi varit i hälarna på. Någon av de bepälsade mutanterna kunde dock inte hålla sitt avtryckarfinger i styr i det kritiska läget, så mycket av deras överaskningsmoment förlorades när deras första skott missade. Med vår överlägsna arsenal och erfarenhet kunde vi hålla stånd mot deras större mantal. När krutröken lagt sig kunde vi räkna sex döda och två skadade Lejonordnare bland de fallna. Av oss blev ingen allvarligt skadad. Vi uppskattade sällskapet som överföll oss till femton individer. Försök gjordes till att förhöra de skadade, men deras övertygelse brinner starkt och vi kunde inte få dem att berätta något. Vi lämnade de skadade att leva, men brände all deras packning med hjälp av en god portion av tinner!

Efter överfallet väljer vi att fortsätta mot vårt mål, men vi räknar med att bli förföljda och färdas nu uppmärksamma på minsta ljud i skogen. Under vår fortsatta vandring mot platsen som Manfred talat om träffar vi på liket av en man som har fått sitt innanmäte utsuget. En kuslig syn och legenden om blodsek gör sig påmind, men vi plockar på oss vad den döde har av värde och drar vidare. Vi passerar också en samling med skyltar och skelett av konstruktioner från den gamla tiden. Skyltarna verkar dock nyligen inoljade och är i gott skick. Flera av dem bär texten, "Motor & Header".

Under eftermiddagen så når vi slutligen fram till den plats som Manfred menar är den plats där han och automaterna för drygt två år sedan blev överfallna av Jörg Stråganoff och hans band. Och mycket riktigt så ser vi här också den upptrampade stig där automaterna vandrat. Stigen är en djup nersänkning i skogen och vi kan bara gissa hur länge automaterna vandrade här, varv efter varv. Vad som dock gör oss mindre glada är det faktum att stigen på senare tid verkar ha varit oanvänd. Unga träd och buskar har slagit rot och växer nu frodigt på automaternas stig. Bedrövade över denna upptäckt tar vi rast för att diskutera våra möjligheter.

Det är nu någon tar fram och slår på Krubbis. Krubbis kan, förutom att konfirmera platsen som den där Stråganoff la beslag på honom, nu också känna av det som vi misstänkt - det är någonting i skogen som stör ut hans navigeringsinstrument. Krubbis pekar ut källan till störningen i en riktning som vi tror är söderut. Utan några andra bra ledtrådar att gå efter så beslutar vi att fortsätta sökandet i riktning mot störningen. Manfred tror dessutom att riktningen stämmer med den han såg Kringlan fly i när Stråganoff kom över dem.

När kvällen börjar nalkas så stöter vi på en ung pojke i skogen som säger sig heta Pär och tillhöra en klan ledd av Justus Natorsk, ett namn som vi hörde talas om i Skamfors. Pojken verkar vänlig men smått besynnerlig, men vi följer glada i hågen med honom till klanens boplats. I en glänta bredvid ett litet torn i metall från den gamla tiden bor klanen i flera stora tält. Där finns också vad som verkar vara en mycket stor och gammal järnek som dyrkas av klanen.

Natten mellan 5 och 6 Mars

Mycket av kvällen har jag inget minne av. Det jag minns efter att ha delat sensationella upplevelser med kvinnan Mylla i ett av deras stora tält, är att jag står naken framför den stora järneken och Sturre skakar mig som en tokig och ropar efter Hjaert och Edmundt! När jag återfått sansen ser jag också hur trädet har slagit in en rot i mina magregioner och börjat suga i sig mitt kött och blod! Jag måste varit bedövad av antingen det vi bjudits att dricka tidigare under kvällen eller av trädets egna safter, för jag kände ingen smärta. Chokerad av synen rycker jag ändå loss trädets tentakel ur mig.

Det är nu jag ser hur Mylla och flera andra ur klanen står och tittar hotfullt mot oss. Mylla särskilt stirrar stint på Sturre, och när jag i tur tittar på Sturre så verkar han ha förlorat sin rörelseförmåga. Klanen talar ovänligt till oss men jag ger dem ingen uppmärksamhet utan börjar försöka skaka liv i Sturre och baxar honom bort från det stora trädet, som jag nu förstår måste vara en av de legendariska blodsekarna! Under tumultet slår en skottsalva in i blodseken och jag ser Hjaert komma springande halvklädd genom folkmassan med sin dödliga forntidsbössa i händerna.

Sturre kvicknar till och vi samlas alla mitt i klanens boplats och håller skarp vakt mot de bligande klanmedlemmarna under resten av natten. De talar till oss men verkar vara rädda för att använda våld mot oss. Vi hör till och med några av dem tala till oss inuti våra huvuden! Det står därför klart att vi har haft med psioner att göra, och det förklarar också Myllas makt att beröva mig och Sturre vår rörelseförmåga. De ber oss att gå därifrån men vi vill inte lämna platsen förrän gryningen, ifall automaten ändå skulle dyka upp så som Mylla sagt.

Blodseken föll föresten av skadan som Hjaert åsamkade den, och många ur klanen ojar sig över detta och försöker hjälpa den att resa sig. Någon blir som tack för den hjälpen inslingrad av trädet och under gryningstimmarna hör vi hans kvidande när hans mjukdelar blir utsugna.

6 Mars

Efter att ha gått rakt på sak och visat vildsvinen Krubbis automat-huvud för att fråga om de sett något liknande i skogen, så blir de mycket uppstämda och kallar oss för hjältar och för oss till deras byhövding. Deras hövding presenterar sig som Vilburt och berättar för oss om något han kallar för Silversoldaten. Silversoldaten kom rusande igenom deras by för två och ett halvt år sedan, rakt upp mot berget Tjuff ovanför sjön. I berget Tjuff huserar också Grisepiggen - byns andliga anfader eller något i den stilen. Och där uppe slåss nu Grisepiggen mot Silversoldaten, och har gjort så ända sedan den där dagen för över två år sedan.

Vi håller oss förstås mycket skeptiska till stora delar av denne Vilburts berättelse, men faktum kvarstår att Silversoldaten tydligen ser ut som Krubbis och att tiden för hans ankomst stämmer väl överens med Krubbis och Manfreds tillfångatagande. Så vi är nu mycket hoppfulla om att kunna hitta Kringlan uppe i berget Tjuff! Men just vad som mer väntar oss där vet vi ännu inte.

Vildsvinen visa sig i alla fall mycket gästvänliga och bjuder oss på rikligt med mat och erbjuder oss fina sovplatser, så vi ämnar därför vänta till morgondagen med att gå upp till berget.

7 Mars

När vi kommer upp på berget Tjuff så kan också vi icke-automater känna dess påverkan. Berget liksom drar i våra vapen och vår utrustning. Edmundt förklarar att det är något som kallas magnetism och att det drar till sig alla metallföremål. Vildsvinen, som alla verkar slagit följe med oss upp på berget, nickar medhållande till detta och säger att vi måste lämna våra skjutvapen utanför för de kommer inte vara till någon hjälp i vår strid med Silversoldaten. (Vildsvinen tror alltjämnt att vi har kommit för att slåss mot Silversoldaten, men det är förstås bara en ridå för att få deras hjälp att hitta automaten.)

Vi ser nu också vad de menar med in, för in i berget löper en kort gång fram till en dörr av tydligt forntida design. Motvilligt lämnar vi så alla våra vapen och andra metallföremål i en hög utanför ingången, under uppsikt av Manfred, medan vi andra går in genom dörren, som öppnas med ett id-kort typ II, och in i berget Tjuff.

Ingen av oss vet vad som väntar därinne i det stora mörka bergrummet. Snart efter att vi kommit in i så hör vi ett dundrande komma mot oss, och samtidigt slår dörren igen bakom oss! Har vi blivit lurade!? Några tankar hinner samlas i huvudet innan allt slås bort av anblicken av det gigantiska storskövlarsvin som kommer vrålrusandes mot oss ut ur rummets mörker! Vi slåss nu mot grismonstret i över en timme. Sturre gör flera kvicka och orädda manövrer med dynamitspjut och svartkrutsbomber och orsakar storskövlarsvinet stor skada. Till slut tar vi dock till våra skjutvapen ändå - vi lurar besten till utgången (som kunde öppnas av Manfred utifrån) där vi med besvär alltjämnt kan använda våra vapen och skjuter där storskövlarsvinet till döds.

Vad viktigare är: vi har hittat Kringlan! Han fanns mycket riktigt där inne, uppklistrad mot en hög metallpelare som verkar vara den magnetiska källan. Vi kan dock dessvärre konstatera att Kringlan sitter mer än klistrad mot pelaren, han och alla andra metallföremål som pelaren samlat på sig sitter som gjutna. Det finns inte en möjlighet att vi kan få loss honom därifrån så länge magnetismen är aktiverad. I bergrummet finns inget som verkar kunna användas för att stänga ner magnetismen, men det finns en dörr vilken vi inte kan forcera. Av låsmekanismen att döma skulle det kräva ett id-kort av typ VII för att komma in där! Inte ens Manfred har sett ett id-kort med så hög rang, men han har hört ryktas att kejsaren kanske har ett.

Dock verkar Kringlans kretsar vara just så välbehållna som vi hoppats. Kringlan talar dock inte skrofmål utan vi måste använda Krubbis som tolk. Kringlan säger att han kan hitta tillbaka till enklaven Elysium IV, men hans programmering tillåter inte att han berättar var den ligger - allt han kan ge är en kodad koordinat-angivelse.

    5GH3-J3L9-323I-4NA8-768Y

Vildsvinen blir upprörda över Galtepiggens död, som tydligen verkligen var någon sorts symbol för dem. Vi är fortfarande inte på det klara med framförallt Vilburts egentliga uppsåt med att skicka in oss där, men då ingen av oss tror det kan ha något att göra med våra mål så har vi låtit saken bero. Inför vildsvinen säger vi att vi ämnar fortsätta striden mot Silversoldaten utan Galtepiggen. Vildsvinen själva verkar göra sig redo för jakt efter ett nytt storskövlarsvin att spärra in i berget. Ja jag blir i sanning inte klok på vad som rör sig i dessa skogsboende vildsvinshjärnor.

Manfred berättar för oss att han sett koder av den typ som Kringlan givit oss förut, och att han då har fått hjälp av Smältverket i Nordholmia att knäcka dem. Han tror sig också vara ganska säker på att mannen som ligger bakom kodknäckandet är Oswald Köttz. Det ger oss ett alternativ till vårt första förslag, att ta koden till Spartacus i hopp om att han kan knäcka den.

Vi blir nu avbrutna i vårt diskuterande om Spartacus troliga kunnande eller inte kunnande inom kodknäckande, av vildsvinens varningshorn. Ett par vildsvin informerar oss om att en grupp djurmutanter anfallit några av deras män som hållit utkik ett par timmar bort från byn. Utifrån beskrivningarna de ger kan Sturre tala om för oss att de som kommer är Lejonorderns elitmedlemmar med Douglas Parker i spetsen. Efter överläggande beslutar vi oss för att fly istället för att mäta våra krafter mot deras. Innan vi lämnar Tjuff beordrar jag Kringlan, i egenskap av den enda rena människan i gruppen, att inte säga någonting till någon annan än oss, som inte hans programmering tvingar honom att säga. Därefter sätter vi i stor hast av västerut, där vi förväntar oss möta på den stora vägen som går genom Milaskogen och leder upp mot Nordholmia och Smältverket där.

Skyndande genom den snötäckta Milaskogen springer vi utan förvarning in i ett sällskap mannar samlade runt en liten eld och en kaffekittel. En av dem kommer mot oss, en välväxt karl med ett brett leende, och ber oss göra han och hans kolmilare sällskap runt elden. Vi är alla lite tagna ur fattning av det plötsliga mötet, men tycker ändå att de här männen då inte ser ut som några typiska kolmilare. De ser ut att vara välutrustade med vinterkläder, vapen, fålar och pansárer. Mannen som talat till oss måste se vår skepsis för han brister ut i ett högljutt skratt och utan att jag hinner se det så håller han en stor forntidspuffra i handen, riktad mot oss. Nu berättar han, fortfarande med humor i rösten, att de ju faktiskt inte är några kolmilare utan inga mindre än det ökända rövarbandet Lokomotiv Tuff, och han själv är deras ledare Florian Vogel.

Vi väljer nu våra ord noga för att undvika en sammandrabbning med män så erfarna och flertaliga som de i Lokomtiv Tuff. När vi lyckats övertyga Florian om att inte skjuta på oss så har vi fått berätta att vi är de som ligger bakom attacken mot Vita Berget några veckor tidigare, att vi har talat kamratligt med Jörg Stråganoff och att vi nu är förföljda av en tungt beväpnad grupp Lejonordnare. Florian Vogel förstår nu att vi inte är det enkla byte som han först tänkt, och är nu villig att låta oss fortsätta oskadda. Innan vi beger oss iväg bjuder han dock in oss till hans nästa stöt, till vilken han säger sig kunna behöva lite extra folk. Stöten han ämnar genomföra är mot självaste banken i Nordholmia! Utan att veta om vi egentligen vill ha med det att göra, så håller vi god min och lovar att träffa Vogel om två veckor på Lördagsfröjden i Nordholmia.

Till kvällen har vi nått fram till vägen genom Milaskogen och slår läger vid sidan om den.

8 Mars

9 Mars

Jag och mina kompanjoner beger oss därefter iväg mot Smältverket. När vi kommer dit och frågar efter Oswald Köttz blir vi dock fräckt ivägschasade, med den enda informationen att Köttz inte längre arbetar för Smältverket. Ute på gatan lyckas vi dock grabba tag i en arbetare som hasplar ur sig något om Köttz insändare i Polisgazetten.

Utan någon vetskap om dessa insändare så letar vi upp en välförsedd återförsäljare av Gazetten. En äldre sparvherre inne i Nordholmia har vad vi letar efter, men är ovillig att sälja sina äldre exemplar utan vill hellre att vi betalar en mindre summa för att läsa dem där. Efter att ha accepterat hans krav blir han mer hjälpsam och vi hittar snart de omtalade insändarna, som visar sig vara ett par mycket osmakliga och makabra diktverk. Där finns också en svarande insändare från ingen mindre än Adelia von Hartman, som uppmanar folk att protestera mot denna avsaknad av empati genom att avbryta alla affärer med Smältverket där Köttz arbetar.

Resten av dagen använder vi för att fiska efter information om Oswald Köttz på ett par av Nordholmias syltor. Våra napp blir en get på Elchocksgrottan som säger sig vara avlägset släkt med Köttz, som då alltså också skulle vara get. När vi lämnar Tinnerstugan, efter flera motsägelsefulla upplysningar om de norra ödemarkernas betvingare, så kommer en liten knatte fram till oss och viskar att Krok på Tivoli känner Köttz. Utan tid att följa upp den tråden går vi istället för natten tillbaka till vårt medelklasshotel som fått duga som inkvartering den här gången.

10 Mars

Smältverkets store man presenterar sig kort som Grep, ber oss sitta ner och slår upp glas med fin mörk sprit åt oss. Precis vad vi behöver för att komma på rätt köl den här morgonen! Grep går rakt på saken och berättar för oss vad han vet om Köttz. Mycket riktigt hade Sturres och Edmundts getkontakt rätt i att Köttz är en muterad get, med ett brutet horn dessutom.

Grep berättar att under flera år så var Oswald Köttz Smältverkets bästa arbetare, han var alltid en rå sälle, men effektiv som ingen annan skrotjägare Smältverket sett tidigare. Och Smältverket har betalat honom i retur. Det sista Oswald fick skickat upp till sig vid den bortesta stationen var en större skarprättarkanon, kapabel att skjuta Nordholmia till smågrus. Därefter har inget mer skrot kommit från Köttz station.

Grep vill nu att vi, som ju ändå tydligen har intresse i Köttz person (han frågar inte vad vi vill honom), beger oss norrut för att finna ut vad Köttz planerar, samt oskadligöra kanonen och vad andra större vapen han kan tänkas ha samlat på sig. Dessutom varnar Grep oss att han redan sänt ut en annan agent i samma uppdrag tidigare, men som han inte hört något svar från. Han befarar att hon antingen dött eller slagit sig samman med Köttz. Jag ser på mina vänners uttryck när Grep säger hennes namn - Sia Jankovic - att det är en tidigare bekantskap för dem, och att den inte är av den vänskapliga sorten. Vi accepterar därefter Greps uppdrag och tar del av förskottet i form av ammunition till våra forntidsvapen.

Till Smältverkets handels- och skrotsamlar-stationer kommer man lättast genom att nyttja det nät av järnräls som spänner över de norra ödemarkerna. Rälsen kontrolleras av den mytomspunne Baronen, men Smältverket har tillåtelse att färdas och frakta skrot utmed den, mot att de betalar tull till Baronen vid dennes för ändamålet utplacerade bunkrar. En fem dagars march norrut väntar oss dock först från Nordholmia, till Smältverkets dressinstation, där järnrälsen tar sin början. För den färden har vi blivit givna en vägvisare vid namn Sixten, som är en stor och något butter människokarl.

Efter en rask införskaffning av en medioker matsäck för de kommande två veckorna har vi så nu begett oss av norrut på Knapperkulla-vägen, tillsammans med vår guide Sixten och fålarna. Sixten beslutar dock att vi ska göra en omväg runt Knapperkulla för att slippa huggas med det patrask som bor där. Vid kvällstid ser vi från vårt läger på en snöslaskig torvhed fortfarande rökstrimmor från den tinnerstinna skrotletarhålan bakom oss. Vi med en oförstörd uppskattning av torra kläder tackar de gamla för forntidstälten, medan Sixten föredrar att sova utomhus under den gråslaskgråtande himlen.

11 Mars

12 Mars

Det visar sig vara en enhet ur den pyriska militären. Trots vårt sista något problematiska möte med pyrisk militär i de norra ödemarkerna, så går vi dem till mötes. Den här gången nöjer sig den läxande unga officeraren med att ge oss skarpa varningar om farligheterna med att bege sig längre norrut, men besparar oss från inställningsorder. Vi tackar honom överinseende för hans omtänksamhet och fortsätter raskt vår resa.

Glatt överaskade når vi redan till kvällen fram till vad som visar sig vara Smältverkets dressinstation. På bara tre dagar har vi klarat av den resa som i vanliga fall har sagt oss ta fem! Stationen förestås av en liten knotig människomutant som kallas för Jarleman. Denne Jarleman är först mycket avogt inställd till vårt anländande, och framförallt lånande av en dressin, men på Sixten verkar han lyssna och allt ska nu vara klart för fortsatt resande på räls.

13 Mars

Efter en långdragen lektion i dressinhanterande får vi så äntligen vila våra ben på dressinen Elmer IV, och som omväxling istället låta armmusklerna arbeta. Att färdas med dressinen går mycket smidigt, och på forntida räls far vi med stor hastighet norrut genom Dysterveden. Och det är mitt i natten här inifrån Dystervedens hjärta som jag nu vid lägereldens sken skriver ner dagens anteckningar, och jag måste säga att skogen gör sig värdig sitt namn. Ett par ord till om dagens resa måste jag dock nedteckna, innan jag försöker slappna av för ett par timmars sömn.

Vår bild av järnvägen här uppe har varit alltför enkelspårig. Att hitta till Smältverkets stationer skulle, enligt uppgifterna givna oss, vara en så smal sak som att följa rälsen. Ingen sa någonting om korsningar. Det kräver en hel del klureri att lista ut hur man bäst tar sig vidare rakt fram i en söndersprängd järnvägskorsning, kan jag berätta.

När vi pumpade runt där bland de korsande spåren så kom det flygande en högst uppseendeväckande sak, rakt ovanför oss. Det var inget dumdjur, utan en farkost bemannad av människor! En farkost formad som en jättelik rökkorv med ett litet hus hängande på undersidan. Sturre, som var snabb med tubkikaren, säger att han kunde se en person klättra på utsidan av rökkorvskroppen, och inanför en glasruta i det underhängande huset stod en man, iförd av vad Sturre kunde döma, uniform och monokel. Flykfarkosten färdades med god hastighet åt sydost till, och bör därför ha kommit från de norra ödemarkerna.

Under vårt irrande där bland olika stickspår som ofta inte ledde någonvart alls, lyckades vi också väcka till liv ett slags zonmonster som ingen av oss sett tidigare. Under en hög med löv hade en rullande pöl av svartaktigt och genomskinligt slem gömt sig. Med utsträckta tentakler for den mot oss, men flinka som vi blivit med vår dressin så backade vi kvickt undan dess anfall. Ett tag därefter sysselsatte vi oss med att hålla jämn fart med monstret, för dess hastighet var ingen match för vår dressin, och besköt det med våra olika vapen för nöje och kunskapande. Efter Sturres molotovcocktail kunde vi anteckna att eld var något den helst undvek noga. Men snart därefter tröttnade vi, och monstret verkade svårdödat, så vi satte av med högre fart och lämnade monstret ensam i dess oförvägna jakt efter oss.

Eftersom att färden på dressinen går så bekvämt, så beslutade vi idag att fortsätta köra fram till sent på kvällen. Det var därför mörkt när vi susade fram genom Dysterveden och ett starkt ljussken plötsligt blixtrade till vid sidan om spåret, strax framför oss. När vi rullade upp jämsides med platsen där det blixtrat till såg vi bara en underlig svart låda, av tydligt forntida konstruktion. Strax efter att vi passerat den svarta lådan och rullat vidare utmed rälsen så fälldes bommar ner över spåret på båda sidor om oss, och från sidorna av rälsen kom tre fullt fungerande terrorbottar mot oss! (Och också ett till, illa stympat, exemplar kravlandes så fort dess armar mäktade med.)

Varje zonfarare med vett och sans vet nu att man ska se noga upp med automater som färdas på egen hand i zonerna, för dessa är nämligen nästan alltid terrorbottar som vill skjuta på en så mycket de bara får chans till. Därför är jag nu kvickt av dressinen för att komma i bättre skydd för kommande eldgivning. Något förvånad gör jag dock upptäckten att de här automaterna kommer mot oss med sina vapen sänkta och chattrandes ihärdigt på de gamlas språk. Knubbis kan översätta för oss att terrorbottarna ber oss sitta ner i fordonet, varefter en av dem sträcker fram ett rör som den med sprakande röst insisterar att vi var och en blåser i. Något misstänksamma gör vi automaten till lags, och den förefaller för tillfället nöjd. Men den är inte färdig med det. Därefeter ska den också se våra id-handlingar.

Alla mina kamrater kan dock något frågande visa upp id-kort från den gamla tiden, åt vilka automaten nickar och sprakar, men då jag av någon anledning i det längsta blivit förvägrad en sådan grundläggande zonfararartikel, så har jag inget id-kort att visa automaten. Sturre gör dock ett gott försök att smuggla till mig sitt id-kort, men detta går inte obemärkt förbi bottarna som börjar chattra upprört och återigen ter sig terrorbottaktigt hotfulla ut. Både jag och Sturre blir uppfösta till ett av de två små husen som automaterna kom ifrån, och läget verkar kritiskt. Just som att vi står beredda att ta strid med terrorbottarna så sätter de istället hux-flux av in i skogen, babblandes om något som Krubbis översätter som, 'Larm i sektor tre!' Kvar står jag och Sturre ensamna, med dörren till det forntida lilla huset fortfarande öppen.

Sturre och jag tittar först in i huset, där det är nästan helt mörkt, och sedan frågande på varandra. Jag ser Sturre tveka - hans instinkter säger honom att vi bör schappa medan chansen finns - men ett tillfälle som det här får ju inte missas! Kvickt smiter jag in genom dörren, som nu börjar stängas med ett pysande ljud. Jag blockerar öppningen med mitt repetergevär - anmärkningsvärt att terrorbottarna inte gjorde några försök att avväpna oss. Väl därinne hinner jag inte se mig om länge förrän dörren börjar tjuta högljudt, och jag har bara tid att rafsa åt mig ett fåtal saker i blindo innan jag skyndar ut därifrån igen i rädsla för att terrorbottarna ska återvända. Bommarna är dock åter uppfällda och vi far iväg med dressinen utmed spåret, vidare norrut!

14 Mars

Strax efter vårt hastiga uppbrott i gryningen, och fortfarande med blott ett ringa försprång till vår förföljare, skådar vi ut över en liten ås och ner på en öppning i skogen nedanför, och där ligger den första smältverksstationen. Väl inne på stationens gårdsplan blir vi mottagna av en muterad karl, som, efter att ha bränt svartvattn-monstret till en rykande slempöl med eldkastartornet monterat mot pallisaden, hälsar oss välkomna.

Den första smältverkssationen förestås av Bångman och hans syster Vilhelmina, trevliga människomutanter båda. Såsom varandes i smältverkets tjänst så åtnjuter vi gratis både hälsosam kost och bekvämlig logi från dessa två utmarkshjältar. Särskilt Hjaert finner natthärbärget extra trivsamt.

Under kvällen lägger vi också med viss förebådan märke till hur en man i svart läderrock med tubkikare iaktar stationen uppifrån det rälsbelagda krönet. När han inser att han inte spanat osedd smälter han in i skogens skuggor. Bångman menar på att hans etterdoggar ger skall ifall någon skulle närma sig stationen nattetid, men försiktiga så som vi har blivit så beslutar vi ändå att själva hålla utkiksvakt under natten.

15 Mars

Nu följer skarp strid med de sammanlagt sex anfallande männen. Hjaert blir tidigt skadad av en kulspruteattack, men Edmundts dubbelt träffsäkra skottsalvor och Sturres rasande angrepp med bett och bajonett räcker med hjälp av mitt gevärsunderstöd för att röja upp bland Hindenburg-anhanget. Sturre kan nämligen identifiera huvuddelen av styrkan som nimrodbrigadisterna "Fantastiska fyran", och därtill två stycken som av allt att döma verkar vara psipo-agenter.

Vi lägger beslag på utvalda delar av de nergjorda männens pick och pack och donerar resten till Bångman och Vilhelmina.

Vad vi sedan kom att se denna förmiddag är något jag nog alltid kommer att minnas, men också har svårt att tänka tillbaka på som en verklig del av vår värld. Det finns ett område i de norra ödemarkerna, dit vi nu färdats, som helt domineras av terrorbottar utövandes ett helvetiskt evighetskrig mot varandra. Landskapet var kraterfyllt och tömt på allt liv. Det var verkligen en helt annan värld, där explosioner och gevärsknatter avlöste varandra. Vi insåg naturligtvis ganska snart det livsfarliga med att ta sig igenom det här området, utan vände istället tillbaka för att ta oss vidare norrut utmed ett stickspår i mer nordvästlig riktning.

Utmed detta spår stöter vi på den första av Baronen tullbunkrar, en forntida stenbunker proppfull med rallare. De här männen kräver att vi ger dem alldeles förskräckligt stora delar av våra förråd av mat, tinner och ammunition. En snabb överslagsberäkning av oss matematiskt skolade ger dock vid handen att kostnaden i ammunition och risk att ta strid med rallarna nog ändock skulle överstiga tullkostnaderna. Så därmed fick det bli att betala.

Vårt nästa uppehåll blir ett par timmar efter rallarbunkern då vi finner spåret blockerat. Här står nämligen stillastående en rälsfarkost vi känner igen från Tivolit i Nordholmia. Hur denna humoristiskt designade räls-bil-farkost hamnat häruppe i ödemarkena kan vi ännu inte gissa. Men snart hör vi där vi står rop på hjälp inifrån den närbeliggande men diminsvepta vildmarken. En räddningsaktion och några döda kräftdjur senare finner vi oss i sällskapet av tvenne gentlemän, som jag känner igen från Lördagsfröjden i Nordholmia. Herrarna är Knoll och Toth, en muterad gås och tax respektive, och medlemmar i Peckwick-klubben från Hindenburg.

Det är ingen elakhet att säga att Knoll och Toth är dåligt lämpade för zonfarande, men visst beröm ska de ändå föräras med för att överhuvudtaget kommit så långt som de gjort. Efter en stunds småpratande och tacksamhetsbetygelser från deras sida förstår vi att dessa mutantherrar är och sniffar utmed samma spår som vi, det mot Elysium IV. Då det inte ligger i vårat intresse att dela våra upptäckter och kommande framgångar med den samling av tillkammade mutanter som utgör Peckwick-klubben, berättar vi så lite som möjligt av våra egna affärer för Knoll och Toth. Men godhjärtade som vi är så tillåter vi dem att slå följe med oss så långt som till den sista Smältverksstationen.

När som vi står där och samtalar med herr gås och herr tax så hör vi hur det liksom börjar sjunga i rälsen. Vi inser snart den annalkande faran och får brått att lämpa vår dressin och Knolls och Toths tivolifordon av rälsen. I allra sista stund lyckas vi göra rälsen fri för det som kommer framrusande utmed den söderut. Ett gigantiskt svart helveteslok, kopplat till dussintals vagnar fyllda till bredden med råa rallare från de norra ödemarkerna, frustar förbi oss med förblindade hastighet, allting till tonerna av forntida undergångsmusik. Hela tåget passerar oss på blott ett ögonblick och musiken dör snart ut igen, men det svarta loket har bränt sig fast på våra näthinnor och vi tror nu att det vi såg var ingen mindre än Baronen själv.

Sturres fortsatta berättelse

Efter att ha lämnat Hammarskallarna blev vi avbrutna igen, denna gång av pyris armé. Ett litet slitet förband befann sig här uppe och gjorde det alla här gör, krigar mot allt och alla. De hävdade att vi var förstärkning och skulle ansluta oss. Men de flesta av oss stannade på dressinerna. Lårenz och Hjaert tror jag det var som följde med. De hade en galen överste och under en strid med älgdrottar flydde de våra tillsammans med en av soldaterna. En skrajsen råtta som hette Sigmund. Han följde med på vår fortsatta färd.

Vi lämnade det värsta slagfältet och kom in i en ny skog, en skog som fick Dysterveden att framstå som Bunkern en fredagskväll efter löning eller Thorulfshov efter en seger av Vrålarna. Både i munterhet och livlighet. Järnspåret kantades på sina håll av uppspikade lik. Många gamla, en del stank ännu. Vi slog nattläger men vaknade av att vi kände oss iaktagna. Det var en ensam älgdrott som vågade sig fram efter en stund. Vi snackade och bytte till oss proviant. Vi berättade om befrielseälgarna i söder och älgdrotten blev intresserad och sa att han skulle gå och ansluta sig till dem. Vi sa att det var långt att gå men det brydde han sig inte om.

Vi fortsatte vår resa ut ur skogen. Vi såg efter ett tag den tredje handelsstationen. Det som hände strax efter kommer nog förändra livet i den norra ödemarken ordentligt. Men jag hoppas att de flesta som bor här inte får reda på det än. Handelsstationen, den beryktade tredje, påminde om den första men var mindre. När vi stannat dressinerna och kommit fram till stationen såg vi att den var övergiven och delvis raserad. Vi gick in på gården och på pålar satt några skallar, en av en get med brutet horn. Den berömde Oswald Köttz skalle verkade ha suttit uppålad ett bra tag, för ingen päls och inget kött var kvar, bara benet. Mer hann vi inte undersöka, för vi hörde ett bekant ljud. Baronen var på väg. Vi rusade ut mot dressinen och försökte välta den av spåret, vi hann precis innan det stora svarta loket kom brakande. Knoll och Toths lustiga dressin blev bara mos. Det blev Sigmund med, han hamnade uppe på spåret när vi välte dressinen och hann tyvärr inte av.

Vi betraktade den förbifarande skapelsen tills vi såg att den saktade in för att stanna. Skräckslagna för Baronen flydde vi in mot handelsstationen. Rallare hoppade av vagnarna i hundratals och följde efter, vi klättrade ut på baksidan av stationen men blev snart upphunna och omringade av utvilade rallare. Rallarna var hotfulla och manade oss mot vagnarna. Hela alltet leddes av ett stort så kallat lok, stort, svart och forntida. Bakom fanns en stängd vagn och bakom den vad som troligen var skarprättarkanonen smältverket skickade till Oswald Köttz. Bakom den vagn på vagn fullproppade med rallare. En dörr i den slutna vagnen öppnade sig och allt vi såg var mörker som nästan kom emot oss ut ur vagnen. Stanken av död och ondska var så stark att till och med Lårenz kände den. En rallarförman sa åt oss att gå in och vi lydde. Dörren stängdes och allt blev mörkt, jag antar att Hjaert hade ganska bra koll men jag kunde bara höra att någon fanns i andra änden av vagnen. Dessutom kände vi hur vi verkade kliva runt i benrester. Ett svagt forntida ljus tändes och vi kunde se honom, Baronen av Norra ödemarken. En stor mutant med tjock päls, mökarns lång nos och jättelika betar. Han var klädd i tung blandrustning och satt bakom ett skrivbord med forntida teknojox på väggen bakom. På väggarna hade han bokhyllor. Baronen verkade älska våld och tortyr och berättade för oss att Oswald Köttz hade han slaktat när han kom. Det var Baronen som skickat de fantastiska mängderna skrot och det var Baronen som fått kanonen skickad till sig. Det var också Baronen som skrivit dikterna i Oswald Köttz namn. Han verkade gilla dikter och även Edmundt av alla gjorde det och höll Baronen på gott humör. Men vi berättade att vi hade hört att Köttz hade en forntida kodknäckare men det var givetvis Baronen som hade den. Vi föreslog att vi skulle samarbeta med Baronen och han gick med på det. Lårenz gick för att hämta koden och fick en liten sladdosa att säga den till en automat som verkade bo i vagnens vägg. Eller det kanske var vagnen som var automaten.

Innan vi gav koden ville Edmundt ha garantier att Baronen inte skulle döda oss. Då blev han rasande, så rasande som jag bara sett folk bli några gånger förr. Vid kvarterskrig eller enstaka boddybombare. Lårenz försökte lugna honom men jag fattade att när någon får den blicken lugnar han sig inte förrän han är död eller andra är det. Han drog ett tillhygge och ett forntida hagelbrakare och anföll med eld sprutande ur den långa nosen, elden lyste upp hela vagnen. Edmundt kastade sig på golvet och drog sina puffror och sköt frenetiskt, Hjaert tog stöd mot vagnens vägg och lät sin forntida kulsprutekarbin föra hans talan. Lårenz insåg att de två hade störst eldkraft och gick mycket modigt till närstridsattack för att avleda Baronens uppmärksamhet, det slutade med att han fick ena tassen avhuggen. Jag fattade att vare sig min müllerska eller mina skarprättare skulle göra nytta så jag drog fram en svartkrutsbomb och tände och kastade mot Baronen som till slut föll ihop död.

Vi hade en läkedrog som hette Regen 3, den gav vi till Lårenz och försökte sätta fast hans tass igen. Urfäderna måste imponerats av hans mod för hur konstigt det än verkar sitter nu tassen där den ska och fungerar, men den är lite öm.

I vagnen gjorde vi många fynd och talade med automaten och fick en position av koden. Vi hittade dessutom positionen på en forntidskarta Baronen hade. Det låg långt västerut, uppe i bergen. Närmsta plats spåren kunde föra oss verkade vara orten Jämmerdal. Vi snackade med automaten och den styrde tydligen hela åbäket och körde dit vi bad den.

Frågan var vad vi skulle göra av rallarna. Till slut högg vi av en av Baronens betar som vi visade upp för rallarna när vi öppnat dörren ut. Vi var barska och sa att vi dödat Baronen och nu var det vi som bestämde. Det verkade gå hem, vi sa åt rallarna att hoppa upp på vagnarna och åkte sen iväg i en ruskig fart. Vi käftade lite om vi skulle utnyttja situationen och bli de nya härskarna av Norra ödemarken. Då kunde vi ju fortsätta Baronens planer att erövra Nordholmia, som han hade skrivit ner i sina anteckningar. Men vi bestämde oss för att fortsätta leta efter enklaven först, men lämpa av rallarna vid tunnelbygget för att fortsätta med det. Vi stannade tåget och tog in förmannen för förhör och han lovade att alla rallare skulle vara lojala mot de nya baronerna. Vi fortsatte mot tunnelbygget. När kom dit skulle vi tala till folket och ge våra order men när dörren öppnades for en dynamit in och rallarna anföll. Vi höll tillbaka det första anfallet och sa åt automaten att släppa alla vagnar bakom kanonen och åka iväg. En del rallare satt kvar på taket och kanonvagnen men vi gjorde oss av med dem också. Vi åkte mot Jämmerdal vid bergets fot i ödemarkens västra del. Resan tog lång tid trots att vi åkte snabbt.

Vi stannade en bit utanför byn där spåret tog slut. Vi hade fått reda på att det var en självständig skrotletarby som skattade till Baronen. På väg till byn stötte vi på några lokala busar som trakasserade ett gäng vesslor. Vi snackade med dem en stund men fortsatte. Jämmerdal var en riktigt rå skrotletarhåla. När vi kom fram till det lokala tinnerhaket blev en kund just utslängd av den fyrarmade dam som styrde stället. Hon verkade mer lättretad än Baronen och hade fler puffror än armar så vi höll oss lugna. Annat än tanten Päschon det. Vi frågade var man kunde skaffa utrustning och blev visade till byns värdshus. Han som hade stället verkade styra hela byn med Baronens goda minne. Han hade säkert gjort upp med Baronen om det och såg nog till att få in en del av skatten för eget bruk. Han verkade inte vilja skilja sig från kortspelet med sina underhuggare först men vi sa att vi kom från Baronens vagn och då ville han göra äffärer med oss. Vi köpte mat och kläder och skidor och snöskor. Dyrt blev det men Knoll och Toth visade sig ha gott om pengar.

Affärerna lät jag Lårenz sköta. Istället såg jag en mycket söt schäfertik som jobbade som servitris. De andra hyrde rum på bygget men jag stannade kvar och snackade med henne till de stängde. Då gick Lena, som hon hette, och jag vidare till tinnerhaket och när de hade stängt gick vi hem till hennes stuga och där blev jag kvar till nyss. Innan jag lämnade henne sa hon som alla andra, att bergen är farliga. Men hon sa också att den lokala gumman Vaja-Lisa tillhör renfolket som i bergen och att vi skulle rådfråga henne. Det verkar som denna gumma är vad de vise i Ordern kallar schamaner. Mutanter som har kontakt med urfäderna eller nåt åt det hållet. Nu har solen höjt sig tillräckligt och jag ska väcka de andra som sovit i natt och sen söka upp gumman. Innan vi sticker ut ska jag till systugan där Lena jobbar på dagarna. Hoppas bara att mina kamrater riggat rubbitsaxen så de inte blivit lönnmördade, för då blir det jobbigt.

Mitt första intryck av denna något loppbitna och nedgångna hjortkvinna var att hon var en bluffmakerska som livnärde sig på de fattigas dumhet. Men efter att ha talat med henne märkte jag hur fel jag hade haft. Denna kvinna kunde sina saker! Vi fick henne att följa med oss som guide över bergen för att föra oss säkra och välbehållna till vårt mål. Vi hade många frågor som vi behövde svar på, och nog svarade hon oss alltid. "Hur långt är det tills vi är framme?" "Vad väntar oss för faror när vi kommer fram?". "Hur kommer det sig att ingen hittat hit förr?" Vi fick alltid det svar som vi behövde, med tre korta ord berättade hon följande. "Jag vet inte."

Ack sådan visdom denna kvinna besatt!

På vår väg över bergsmassiven stötte vi på lämningar från den gamla tiden. Någon form av fordon som såg ut att ha kört fast mellan några bergstoppar samt en uråldrig ruinby som verkade ha fungerat som någon slags gruva där det de bröt transporterades i långa linbanor över bergskammarna. Vi gjorde vissa fynd på platsen, bland annat en stålbehållare att transportera vätskor i. Lårents hittade någon form av åkbräda som han använde för att ta sig ned för backarna i snön. Det såg riktigt fint ut när han styrde mellan träden, men själv föredrar jag nog ett par skidor när jag vill transportera mig över snön.

Det dröjde inte länge innan vi upptäckte att Varga-lisas klanmedlemmar bevakade oss. En hjorthane syntes vid flera tillfällen i horisonten. Vi frågade Varga-lisa vad det var frågan om och hon svarade både klokt och kortfattat "Jag vet inte". Redan samma kväll märkte vi att något lurt var i görningen, vi gick igenom ett pass där vi hittade ett tält infruset i snön. Efter att ha tittat igenom allt och undersökt de döda kropparna inuti kunde vi konstatera att de legat orörda i över femtio år! Vi undrade såklart hur de kunde ha dött bara knall fall mitt i natten. även om det är kallt fryser man inte ihjäl Så fort. Men snart fick vi svar på även denna fråga. På kvällen blåste det upp till en snöstorm vi aldrig tidigare hade skådat. Det var så kallt att domherrarna föll från skyn likt istappar, terrorbottarna kröp ner under sina fällar och grät, muterade monster från alla håll önskad sig tillbaka till moderns varma barm! Och mitt i smeten satte vi upp vårat läger. Det gick bra eftersom vi hade våra forntidstält men nog vart det lite kyligt framåt natten. Men hårda äventyrare som vi är så bet vi ihop och berättade för varandra hur svettigt det kändes inne i tälten.

Tråkigt nog så tyckte inte fållarna att det var lika trevligt att stå ute i snöblåsten och frysa, så jag kände mig nödgad att gå ut och se till dem. Den ena fållen hade blivit attackerad några dagar tidigare av en svärm svidare och var därför i mycket dåligt skick. Den stackaren gick bort under natten. även vi blev tvungna att slåss för våra liv när en stor och arg lemur gick till anfall mot vårat tält. Efter en vild men kort strid lyckades Edmundt nedgöra besten och vi kunde återgå till att sova sött.

Dagen efter kom vi ner för passet och ut i en stor dal där snön hade smält och vattnet porlade i bäckarna. För att komma till vårt mål var vi tvungna att gå över en ström flod, detta hade i sig inte varit några större problem om det inte var för att hjortjävlarna som stod på andra sidan kastade förbannelser över oss. Vi fick reda på att det var de som hade skickat stormen över oss och nu märkte vi att de med sina hemska psi-kunskaper kunde styra över djuren som vandrade omkring. Vi blev anfallna av diverse olika monster som försökte äta oss till frukost eller middag. Men som tur är så har huvudstyrkan alltid ett ess i ärmen. Vi nedgjorde bestarna och fortsatte vår färd mot Elysium IV. Efter att ha haft problem med hjortarna under resans gång blev vi nu istället mottagna som hjältar pga. att varga-lisa lyckades få kontakt med deras ledare. Vi sov en natt i deras tältläger och fortsatte därefter till den fördömda dalen.

I morgondiset stod vi och blickade ut över en plats som får självaste Möken att se ut som en mysig plats. Terrorbottar stora som hus vandrade runt och sköt på allt som rörde sig, skrotdelar och förstörda forntidsmaskiner täckte marken så långt ögat kunde nå. Och allting var inbäddat i tunga regn och stormmoln som hela tiden piskade marken med vatten och blixtar. Ajajaj, det här kan väl aldrig gå vägen tänkte vi allesammans. Men vägen ledde tyvärr bara rakt fram så det var bara att börja traska. Vi tyckte att dalbottnen såg lite väl läskig ut så vi tog oss till en bergstopp på andra sidan där vi hade fått veta att en ingång fanns.

Väl där upptäckte vi att det var lättare sagt än gjort att ta sig ner i det stora hålet som utgjorde öppningen. Det stupade rakt ner i urberget och inte ens Sturre med sin goda hörsel kunde höra stenarnas ljud när de slog i botten. Vi fick helt enkelt tänka om och gå ner i dalen för att se efter om det fanns några bättre ingångar till platsen. Vi hade sett en stor byggnad med järndörrar i mitten av dalen och bredvid dessa en krater stor som hela Nordholmia öppna sig ner i underjorden. Efter några tafatta försök att ta oss in den vägen insåg vi att det aldrig skulle gå. En sjö av frätande radioaktiv goja samt terrorbottar och okända monster gjorde våran tillvaro ganska så deprimerande nere i dalbottnen. Men tack vare att vi är så observanta lyckades vi luska ut att det fanns en till ingång på en bergstopp på motsatta sidan om dalen. Vi tog oss dit under mycket flåsande och stånkande.

Det verkade vara någon form av forntida ventilationssystem vi tog oss in i. Stora gångar med stillastående fläkttrummor som vi kämpade oss förbi. Slemmiga monster hoppade på oss ideligen så skjutjärnen gick varma medan vi tog oss längre in i berget. överallt låg skeletten av forntida krigare och sönderskjutna terrorbottar. Vi kom tillslut fram till en vertikal tunnel som verkade fortsätta i oändlighet både uppåt och neråt. Men upp så såg vi i alla fall himmelens ljus så vi beslutade oss för att klättra upp längs de gamla stegarna och se vad som fanns där uppe. Det var tungt och mödosamt men upp kom vi i alla fall. Vi var uppenbarligen inne i den stora glaskupolen som vi sett nere från dalen och som vi siktat på att komma till.

Edmundts berättelse

Det är inget du kan jämföra med något som varken du eller jag upplevt. Äventyr i Vättaträsket, de hårda villkoren i Hedemora Hell eller den fruktansvärda kampen mot Baronen i de Norra ödemarkerna, ter sig som rena barnleken mot vad som jag fick skåda i Elysiums innanmäte. Som du vet så var jag inte ensam i enklaven utan jag var omgiven av mina trogna följeslagare i Huvudstyrkan, ja det är ju så vi kallar oss. Hjaert som du ju har träffat är en riktig hårding och före detta Tunnelräv dessutom. Hans skjutjärn och mannamod har räddat oss flera gånger då vi befunnit oss i trångmål. Sturre, en hårt kämpande hund och knegare här från Hindenburg har ett luktsinne som inte tar miste. Man skall också se upp för hans järnrör vilket han alltid bär med sig. Jag undrar ibland om han föddes ur skötet med sitt järnrör i klorna? Så har vi till sist Lårenz, denna aristokrat vilket är lite av en särling i vår grupp. Jag får erkänna att jag var lite skeptisk till honom i början, vad skulle en sådan vara bra till? Efterhand visade det sig att han var en mycket god kamrat och att han hade mycket att tillföra som tidigare saknades. Kontakter med samhällets högre skikt och en vana att föra sig där har visat sig vara av yttersta vikt, och där ligger vi andra i lä. Varken jag eller Hjaert är talföra i den kalibern som Lårenz är och vi kan inte heller föra oss så som han gör. Sturres mutant- och klasskampsretorik är förvisso slagkraftig men också bullrig och långt ifrån alltid av det mest diplomatiska slaget. Men på det här området briljerar Lårenz. Nå nog om mina kamrater, jag har ju efter alla påtryckningar lovat att berätta om eskapaderna i enklaven.

Ingången till själva enklaven ligger vid en dal eller krater långt bortom de Norra ödemarkerna. Dalen var e dunkel plats fylld med dis och rök, krig och ond bråd död låg ständigt på lur. Det var en plats där allena terrorbottarnas ordning rådde. Trots detta så lyckades vi ta os in under jord, för det var där som merparten av enklaven var belägen. Tror detta var den 26e mars om jag minns rätt. Efter att kvickt ha tillintetgjort en Elysisk igel så kom vi ganska snart till en stor kupolformad byggnad. Den Elysiska igeln föresten är en slemmig varelse som verkar ligga på lur lite varstans i mörka vrår för att invänta ett lämpligt offer. Den är förvisso en ganska meningslös existens och knappast särskilt farligt i jämförelse med vad som mer gömmer sig i Elysiums inre. Från den kupolformade byggnaden som vi förstod kallades för Rymdkontrollen, vad det nu skall betyda, kunde man skåda ut över bergen och landskapet utanför. I ett av rummen fann vid till vår förvåning en hel samling uråldriga mumier. Dessa förtorkade varelser verkar ha haft något slags möte eller rådslag, då något oväntat hände så att de alla avled. I samma utrymme fanns också en död kropp av nyare datum. Denna man satt inkopplad i någon slags tankedos-terminal vilken var uppkopplad mot något som jag lyckades identifiera som en så kallad 'cyberlänk'. Något av en standardutrustning för den gemene Elysiern då det begav sig. Mannen hade också en streckkod på sig likt mannen vi såg i Knapperkulla. På honom fann vi också en lapp på det gamla språket vilken jag lyckades översätta i still med något som:

Samma dag stötte vi också på ytterligare en märklig Elysisk uppfinning av rang. Den skall av de forntida människorna i enklaven ha kallats för 'vattenklosett'. Av dess ursprungliga funktion vet vi föga mer än att den bestod av en stolliknande konstruktion i ett solitt gjutet gods. I dess botten fanns en öppning nedåt och det verkar som om att när man tillförde vatten från konstruktionens överdel så spolades det som hade nedlagt i konstruktionen iväg. Jag har nu i efterhand funderat en hel del på 'klosettens' ursprungliga syfte och mål. Jag tror mig vara övertygad om att det rörde sig om ett slags transportsystem som varit verksamt mellan olika delar av enklaven. Kanske så skickades viktiga meddelanden i fysisk form genom detta system. Det torde under alla omständigheter ha varit en konstruktion av yttersta vikt på grund av den höga frekvens vi fann av dessa.

Efter att ha lyckats sova några timmar under natten så fortsatte vi den 27e mars att utforska enklavens hemligheter. Vi tog oss ner för hiss-schaktet som ledde oss till en monorailstation, alltså en station förr det elysiska högteknologisk järnbanenätet. Vi utforskade några vagnar som vi fann där och hittade några skellettrester och runt dessa rester fann vi ett par högteknologiska vapen. Jag kan inte sluta tänka på alla fornfynd som fanns att uppbringa i enklaven. De fanns i mängder och åter mängder. Elysium IV var sannerligen en zonfarares och forntidsvurmares allra våtaste dröm. Lyckliga efter våra fynd så var vi lite oförberedda på att vi helt plötsligt stod öga mot öga mot en fasansfull terrorbott av modell hämnare. En fasansfull strid följde men den sammanlagda eldkraften hos Huvudstyrkan lyckades nedgöra denna maskinbest.

Vi följde nu monorailbanan runt i en cirkel, en cirkel som verkade följa dalens form. Efter en stund stötte vi på en patrull och de var sannerligen inga terrorbottar eller kvarvarande enklavmänniskor utan det var en patrull från Psi-mutanterna i Järnringen, som tydligen också lyckats hitta hit. Stridsgrupp Promotheus som den kallade sig leddes av den ständigt hjälpprydda kvinnan Pandora. Alla lyckades hålla både fingrar och tassar borta från avtryckarna och genom samspråk bestämde vi och Järnringarna att vi gemensamt skulle samarbeta. Detta beslut tog efter att vi återigen tagit oss tillbaka till Rymdkontrollen där vi fick samtala med Tijuana i egen hög person.

Väl tillbaka i Rymdkontrollen bestämde vi för att vila upp oss under resten av dagen. Här kamperade också de mystiska individerna från Järnringen. Deras ledare var en kvinna i stridsrustning som hette Alfa, även Oswald Junior befann sig i gruppen. Soldaterna i gruppen var en underligt blandad skara av delvis mörkhyade utlänningar vilka talade en främmande dialekt. Järnringarna var utrustade med stora tillgångar av forntidsteknologi och underlig Psi-teknologi. De var också mycket högdragna individer och höll sig vid sidan av då de låste in sig i ett rum i avskildhet. Vi kände oss lite osäkra på hur mycket vi egentligen vi kunde lita på de hårda mutanterna från Järnringen men vad hade vi för val. Elysium var en ytterst farlig plats och några andra tänkbara allierade såg vi inte röken av.

Då vi nu hade lite så bestämde jag mig för att fortsätta utforska Limbo och Elysiums elektroniska system. Jag kopplade in mig med min tankedosa och lyckades ändra säkerhetsnivån från I till IV i den avskjutningsramp som låg belägen på andra sidan dalen i förhållande till rymdkontrollen. Vi upptäckte nu också att vi verkligen inte var ensamma i enklaven. Dels så var ju Järnringarna här men nu upptäckte vi också något annat. I och med att jag lyckats ta mig in i Elysiums övervakningssystem så kunde jag se diverse olika platser i enklaven. I avskjutningsrampen såg vi nu bekanta individer som tog sig ner där, det var ohyran från BPM som var här! Jag lyckades ta mig vidare in i det digitala systemet bland annat i ett som kallades 'Elysiums centrums servicearea', där jag efter en del hårt arbete lyckades dirigera om ett antal av enklavens kvarvarande väktarbottar mot avskjutningsrampen. I några övervakningskameror så kunde vi beskåda hur ett par av väktarbottarna kämpade mot BPMare i avskjutningsrampen och hur ett par av dem också nedgjordes. Därefter släktes kameran som vakat över rampen då ett skott avlossats mot den. Vi såg nu inte längre vad som hände där då det blev svart. I Elysiums datasystem förstod jag också att det skulle finnas en regelrätt stad någonstans inne i enklaven samt också en plats som skulle hete Eden II. I Limbo träffade jag också på skurken Konstantin Skopev, Psipos ökända överhuvud. I en av övervakningskamerorna kunde vi beskåda i förundran hur två höga Pyriska dignitärer vilka skyddades av Tunnelrävar blev anfallna. En av herrarna verkade vara handels kommissarie Herbet Krööger som verkade tilltala den andra dignitären med titeln ”ers höghet”, den andra var väldigt lik den Pyriska Kejsaren, men kunde det verkligen vara det? Vi är inte helt säkra men våra misstankar är om detta väl riktade. Vi var nu sannerligen inte längre ensamma i Enklaven och nu stod mycket på spel, även våra liv.

Då skall vi se, dagen efter den 30e mars fortsatte vi att utforska enklaven. Vi tog oss nu med monorailbanan mot enklavens hjärta, Elysium Centrum. Vi var nu mycket spända och förväntansfulla men också oroliga i och med de 'nya gästerna' anlänt, vilka vi skådat i avskjutningsrampen under föregående dag. Vi skådade nu ut över ett gigantiskt bergrum där Elysium Centrum var beläget. Bergrummet var så stort att man varken kunde se några väggar eller tak och stora delar verkade vara översvämmat, där grönaktigt radioaktivt vatten bubblade upp. Däremot så kunde vi blicka ut över en forntida stad, självaste navet i enklaven. Jag blir fortfarande överväldigad när jag tänker på det. Blinkande ljus, ofantligt höga hus av forntida snitt vilka helt skiljde sig från något som en Pyrier någonsin i sina vildaste drömmar kunde tänkt sig att bygga. Vi fick dock snabbt annat att tänka på än den forntida arkitekturen, då vi snart hamnade i strid då vi lyckades nedgöra ett par mindre skytterobotar vilka befann sig på monorailbanan. Vi nedgjorde även en krigarbott av modell Hämnare med våra nyvunna forntidsskjutjärn. I ett sjukhus fann vi en fullt fungerande sjuksköterskeautomat och vi gick doktorn från Limbo till mötes och vi lyckades föra över hans medvetande till automatens kropp så som han hade önskat. Vi började nu känna stressen och pressen och inte minst skräcken i vad som sedan hände. Det verkade som att alla nu hade lyckats finna enklaven Elysium IV samtidigt. Hur var detta måntro möjligt? I sjukhuset där vi hittat sjuksköterskeautomaten stödde vi på en samling med Tunnelrävar, vilka verkade helt ifrån sina sinnen då de var helt gröna i sina anleten. Då de var aggressiva startade en snabb eldstrid och ingen av dem fick igen någonsin återse gryningsvärldens ljus. De ryktbara gatustridkämparna från Hindenburg i form av Lejonordern var också de på plats. Även stora skarar av rallare hade lyckats hitta hit och de paddlade nu osystematiskt runt i små båtar och flytetyg i det mörka vattnet. De verkade även skjuta i olika riktningar, delvis på varandra som det såg ut som. Plötsligt såg vi till vår förundran hur en hel flotte med inte ont anande rallare slukades av något gigantiskt monstrum, vilken måste ha kommit från de mörka djupens mest dunkla och fruktansvärdaste plats. Styggelsen såg ut som en gigantisk snigel vilken också verkade ha en psionisk påverkan då rallarna kastade sig i vattnet och lät sig slukas utan något motstånd. Även vi kände av dess krafter då vi kände en lockelse att ta oss ner i den mörka vattnet och bara släppa allt. Vi lyckades dock slita oss från bestens blinda vilja för att ta oss därifrån. Vi lyckades få med oss en forntida flyfarkost med vilken vi kunde packa på mycket av alla de fantastiska fynd som vi gjort under tiden. Synd att vi var tvungna att slita oss för här skulle man kunna ha letat fornfynd och utforskat i veckor. Det säger jag till dig Roffe, Elysium IV var nästintill en orörd enklav med en gigantisk samling av fornfynd och teknologi. En zonfarares dröm, men också mardröm med tanke på vilka styggelser som hemsökte enklaven. Vi beslöt oss nu för att med all hast lägga benen på ryggen och istället försöka ta oss mot platsen Eden II.

Det hade nu återigen blivit ytterligare ett nytt dygn, den 30e mars då klockan gått över midnatt då vi började utforska den högst besynnerliga platsen Eden II. I början blev vi ganska förvirrade av platsen då de intryck och upplevelse vi fick där drastiskt skiljde sig från de tidigare platserna som vi besökt i enklaven. Vi vandrade genom ett antal underliga små salar vars väggar pryddes av målningar av ett antal Pyriska dignitärer vilket vi kunde härleda från deras klädstil. Den sista av deras ledare verkar ha varit Kaiser Skarprättare. Vi fann även en tankekub som skall ha tillhört Kaiser, vilken skulle ge en mycket obehaglig upplevelse. När jag lade mina händer på kuben så kändes det som om jag var döende och sjuk, jag såg in i en annan persons medvetande, närmare bestämd i Kaiser Skarprättares forna medvetande. Jag kände hur en ytterst kräftsjuk man tittade på en snigelliknande varelse som kastade sig över en hopkrupen man och slukade denne hel. Man kunde nu i sitt huvud höra folket ropa ”Den gör det, den gör det, Fons Paradisi” och Kaiser drog därefter sin sista suck i livet. Upplevelsen var mycket skakande att göra då det helt kändes som att man var där i egen hög person. I Eden II fann vi också något mycket märkligt. Bevis för att de första mutanterna skulle ha skapats här! Detta var en högst skrämmande men samtidigt en otroligt sensationell insikt. De bevis vi fann bestod av fotografier såväl som rörliga bilder vilka visade olika tillstånd där varelser befann sig i ett tillstånd mellan människa och djur. Några bilder föreställde dessa varelser i olika tillstånd som lekte utomhus i en dal under översikt av observerande vetenskapsmän. Några bilder föreställde muterade djur som såg ut precis som dagens mutantdjur gör i Pyri. Det fanns också bilder som föreställde hur de hade tillverkade den vidriga snigeln ur Kaisers kräftsvulst och hur forskarna verkade stolta över styggelsen. Här fann vi också ett antal vätskefyllda kuber vilka innehöll rester av dessa stackars mutanter, i alla tänkbara olika stadier mellan människa och djur. Detta var en ytterst skrämmande upptäckt. Samtidigt som jag tror alla var väldigt fascinerade av den samma. Jag såg också hur Sturre stod och ristade in en text med sin slagkraftiga mutantretorik, ”Mutationen är vår Uniform” ristade han. Efter vår fantastiska upptäckt gick allting väldigt fort. Ett mycket gällt alarmljud började tjuta och Alfa, Järnringens ledare på plats, anropade oss via interkommen att de blev anfallna av terrorbottar. Vi hörde nu skrik och skottlossning från mutantutställningen som vi alldeles tidigare hade befunnit oss i. Vi förstod nu att Lejonordern hade kommit dit och samtidigt hamnat i en vild skottlossning.

Nu kopplade jag mig snabbt upp i Limbo och till min förskräckelse konstaterade jag att Elysiums militära system återigen var aktiverat och oräkneliga tidigare inaktiva terrorbottar var nu återigen aktiva och började röra på sig. Detta hade kunnat ske efter att kraftverket återigen hade återställts och var funktionsdugligt. Teresia hade visat sig vara en lögnaktig bedragerska och antagligen hade BPM hjälpt henne att återställa kraftverket. Terrorbottarna hade nu startat sin vandring mot oss. Hämnarna flockades snart i klasar runt om oss och vi nedgjorde många av dem tack vare vårt mannamod och kämparglöd. Därefter varken kan eller vill jag berätta om vad som hände. Det svartnade och blev helt mörkt, ett mörker som skulle ligga över mina ögon men framför allt över mitt sinne under en lång tid.

Ack att det slutade som det gjorde i enklaven Elysium IV. I Elysium stod vår gruppering på toppen av sin bana och det kändes ett tag som att allt kunde vara möjligt. Här fanns den gamla tidens samlade kunskap och teknologi men framförallt en helt obegränsad tillgång till fornfynd. Elysium var både drömmen och mardrömmen på samma gång.

Mitt första klara minne har jag då vi satt på led utanför Elysium, vi var ute igen, satt i aska. Antagligen var vi i de förkolnade resterna av Järnringens läger. Vi var nakna, det var kallt och det stank av sot och död. Vi satt på knä, hela huvudstyrkan, hårt sargade. Men det måste gått många läkedroger och regener för att få oss på fötter. Lejonordaren Råbert var där, Dogglas Parker och Pantern med, och några rallare. BPM verkade ha byggt något läger, de var runt omkring oss. Skopev och Skarp satt vid ett bord, en av de enorma terrorbotarna från utsidan var där, och flera hämnare. Vitkårister gick och slog på oss.

Plötsligt hördes skott uppifrån berget, en vitkårist föll död. De andra öppnade eld och dödade en ensam Lejonordare som försökt rädda oss. Dogglas skrattade så högt att Skarp sköt ihjäl honom. Pantern for upp och trots att hon var bunden fick hon in en finfin spark på Skarp men sedan dödas hon också. Senare förstod jag att de medvetet provocerade fram sina avrättningar, för döda kunde de inte avslöja något om Lejonordern. Vi andra skrattade inte. En som definitivt inte heller skrattade var Bruno Bajt, den pälslösa bulldoggen i Nimrodbrigaden. När Dogglas dött blev han väldigt ledsen, grät och försökte ta sig fram till honom men hölls tillbaka av de andra nimrodarna. Dogglas är ju också bulldogg så jag misstänkte att det kan finnas ett släktskap. Det kanske går att utnyttja till och med. Efter en stund blev det fart på Skopev, han svor högt om den mökarns horan och slet av sig tankedosan. De fick väldigt bråttom iväg och hystade in oss i forntidsvagnar och for iväg. Jag förstod att de hjälpt Teresia med den där strömkretsen och att hon hjälpte dem med hämnarna, men nu ville jaga bort dem.

Vi skumpade länge, i flera dagar på vagnsgolvet där får uppgift verkade vara att vara fotpallar åt vitkårister och nimrodare. Men jag log för mig själv när jag tänkte på att Teresia trots allt blåst BPM, nu hade inte de heller tillgång till Elysiums skatter och kunskaper. Fornfordonen vi åkte stannade uppe på ett berg där BPM slog läger. En efter en fördes vi ut till ett tält för förhör med Skopev, vi sa alla ganska sanna uppgifter om hur vi hittat enklaven och dödat fantastiska fyran och två psipoagenter. Det gjorde Skopev arg och de ströp oss med snara men inte så vi dog, sen for vi vidare. Edmundt fick sin hand mosad till oigenkännlighet av Skarp dessutom.

Vi kom fram till ett ställe där vi släpades ut. Vi fick påsar över huvudet men det hindrade inte Hjaert att med sin sonar se att vi var på en gård omgärdad av murar. Vi har efter senare diskussioner kommit fram till av vi nog var på Skarps fäste på Domsjöbotten. Nivea Päschon dök upp och gav Lårenz en del stryk. Vi skuffades in i moderna dumdjursdragna vagnar för vidare transport. På Skarps gods verkade det uppstå någon dispyt. Skarp ville att vitkåristerna skulle lämna ifrån sig något men det ville de inte. Vad vet vi inte men det verkar som de fick ge sig, kanske var det våra prylar. Vi försökta komma loss och fly under den fortsatta färden genom Milaskogen men misslyckades och i övrigt hände inte mycket. Nivea och Skarp följde med tillsammans med pansarberidna vitkårister som förde oss till Karle. De tänkte ta oss till Helsikesön, ett känt fängelse på en ö utanför Karle. Lär vara lika kul som 37an i Hindenburg fast mycket större. Inget vi såg fram emot. När vi stannade vid kluckande vatten förstod jag att vi var nära. Helsikesöns chef Dukat kom och diskuterade med Skarp och Nivea Päschon. Dukat var inte alls nöjd med papprerna på oss men gick efter hot med på att ta oss till Helsikesön. Det bör nog nämnas att Nivea och Skarp verkade ha bråttom till Hindenburg, de pratade om fas 1 och fas 2 och att de skulle försöka roffa åt sig så mycket som möjligt av kakan i vad de kallade Den nya ordningen. Dukat verkade inte gilla att bli hunsad utan när BPM-fånarna gett sig av bestämde han att vi ska minsann inte alls till ön utan till 23an.

Vi skumpade vidare i vagnen genom Karle. Vagnen stannades och öppnades och in slängdes en skogsmus som hette Sigge och kom från Karle. Han knöt upp våra rep och tog av oss huvorna. Vi åkte in i skogen i sällskap med Dukats vakter som verkade vara hyggligare folk, de gav oss hyfsat med mat.

23an var ett fångläger i Milaskogen. Det var omgärdat av träpallissad och hade 3 vakttorn. Det fanns ett kokhus, en vaktbarrack, en fångbarrack, ett fint tvåvåningshus där lägerchefen och en ingenjör bodde, en förmannastuga, ett redskapsskul, en kvarn, ett vattentorn och av någon anledning en damm. De tre sistnämnande arbetade fångar med, längs bortesta pallissaden rann en bäck in genom lägret och kvarnen drevs av vattenflödet.

Lägerchefen tog emot oss och hälsade oss välkomna på ett sätt som Lårenz tyckte var oartigt, sen tog vaktchefen Hilding över och gick igenom regler och rutiner. Användande av naturliga vapen bestraffades med avklippning. Annars var det jobba, äta och sova som gällde. Denna plats skulle bli vårt hem ett tag. Vi var alla hårt sargade, jag såg på mina kamrater att de inte var speciellt roade av situationen. Lårenz protesterade mot vår behandling och krävde att få veta på vilka grunder vi hölls fångna. Men han fick inte mycket för sina krav. Loppbitna fångdräkter fick vi också. Vi kom dit på natten och föstes in i två olika åtskilda halvor av barracken. Vi fick sängar utan filtar längst in vid ett dragit fönster. Lårenz verkade ha svårt att finna sig tillrätta med sitt nya liv som mutant och snodde en filt från en bjässe som hette Klubbe, när jag såg honom på morgonen mådde han ännu sämre och hade tydligen fått stryk.

På morgonen fick vi träffa förmännen, också de fångar men de basade över de andra fångarna. Försteförmannen hette Tången, en fyrarmad människomutant som hade två kraftiga gripklor istället för händer på de undre armarna. Han hade en gulögd människomutant, en get och en reptilman med svans som förmannakompanjoner. Den gulögde hade tydligen varit soldat och gillade att hetsa Hjaert, vilket skulle få konsekvenser senare.

Vi ägnade de närmaste dagarna åt att maska från arbetet så gott vi kunde och vila upp oss. Vi var ju fortfarande mycket sargade. Så småningom visade vi oss allt mer driftiga, vi återhämtade oss och vande oss vid situationen. Det gjorde att vi kunde börja göra det bästa av det. Hjaert började handla med prylar och tjänster och kom över större och bättre matransoner, det blev lättare för oss att komma i form då. Edmundt insåg att man kunde få fördelar om man höll sig väl med förmännen. Han berättade om sina tekniska talanger och det visade sig att de behövde hans hjälp. I förmansstugan klämde förmännen ut gift ur ödlans svanstagg som de hade i nån sorts hembränningsapparat och gjorde mycket starkt blått tokjos av. Den apparaten kunde Edmundt lätt göra bättre. Sen visade Tången att de hade några skarprättarpatroner, men inget vapen. Edmundts uppgift blev att bygga ett. Att bygga vapen tar tid, till och med för Edmundt, men det gav många kvällar i förmansstugan och han fick mat av förmännen, som han smugglade ut till oss andra. Lårenz snappade upp att en av vaktcheferna, Steffo, inte var ointresserad av tjänster och slantar. Genom Steffo kunde han skicka ett brev¹ till den mystiske Traffaut. Steffo hade en del samröre med Tången men lät Hjaert veta att han inte skulle bli sur om Tången försvann. Jag snokade, upptäckte att dassen var gömställen för allehanda pryttlar som yxor, järnrör, tinner osv. Snokade i redskapsboden och hittade dynamit! Snodde tre stycken som jag gömde i dasset. Hela tiden sökte vi efter flyktvägar. En annan som snokade var Sigge, efter att Hjaert pressade honom berättade han varför. En gång när han satt inne delade han cell med en dödsdömd. Denne berättade om en skatt av fornprylar som låg nergrävd vid en kejsarek på en kulle vid just den å som gick igenom lägret. Mycket riktigt stod en kejsarek på en liten kulle vid ån, innanför murarna. Men Sigge hittade ingen skatt.

Bästa flyktvägen verkade vara genom ån, ut i det hörn vid eken där inget vakttorn fanns. Men där fanns galler som Edmundt måste få bort i så fall.

En natt blev det ett mökarns liv. Det var den grinige vaktchefen Hilding som upptäckt att det fattades dynamiter. Alla beordrades ut ur barackerna som skulle genomsökas. Jag insåg att jag låg taskigt till eftersom jag hade ett järnrör som jag snott på dasset. På väg ut la jag järnröret vid Klubbes säng. Klubbe var en stor elak kille som slagit Lårenz första natten och terroriserade de små och klena. När alla stod på gården började vakterna härja inne baracken. De hittade inga dynamiter men järnröret vid Klubbes säng hittade de. Hade han inte vart så stor hade han nog inte levt idag, så mycket stryk fick han. Sen började de piska fångar på måfå för att nån skulle tala ut. Edmundt fick en ordentlig omgång men vi alla höll tyst. Brännmärkta med den pyriska liljan blev vi också, i alla fall Hjaert och jag, de andra tror jag kom undan på nåt sätt. På Hjaert syntes den ändå inte så mycket faktiskt och jag kan nog kamma över min med lite päls.

Några hårda dagar med mycket kneg och lite käk följde nu. Eller snarare, hårdare dagar med mer kneg och ännu mindre käk. Missnöjet växte och några försökte fly en natt, tyvärr lät det inte som de lyckades. Men efter ett tag blev saker mer normala igen.

Edmundt är en fiffig grabb och såg snabbt hur kvarnbygget skulle förbättras. Den stroppige pälslösingen till ingenjör ville inte lyssna. Men när Lårenz snackade med honom fattade han hurpass teknisk Edmundt är och helt plötsligt var Edmundt och Lårenz förmän istället för ödlan. Tången var inte nöjd, men ödlan verkade faktiskt inte det minsta besvärad över att flytta in i barracken.

Bråk blev det när Lårenz och Edmundt skulle styra arbetet. Gulögat la sig och gav fångarna helt andra order och helt plötsligt flög han på Hjaert med en välriktad attack. Hjaert blev stressad och rev upp Gulögats bröstkorg med sina klor, under tiden riktade getskrället en attack mot mig. Jag styrde undan honom med hammare och medan han var ur balans kastade jag mig över honom. Jag visste att bitas kunde bli ödesdigert så jag fick ett stadigt grepp om hans ena horn och med två tunga slag mot huvudet lossnade det. Geten flydde och en vansinnig Tången kom farande men fångades in av vakter. Tången och Hjaert sattes i stocken, flera fångar berättade att han bara försvarade sig så han slapp få klorna avhuggna.

Nu började vi på allvar planera flykten. Edmundts uppgift blev att fila av gallret under vattnet, vi andra avvaktade under natten. Edmundt hade också snott den numer klara men inte testade pistolen han byggt, och några goa 45or. När vi fått klartecken smög först Lårenz ut till floden, han och Edmundt dök i och sen var det min tur. Men jag hann inte långt innan en av vakternas lampor träffade mig. Vakterna skrek att jag skulle in i barracken och jag lydde. Hjaerts tur nu. Han slant med sin sonar och skrek så alla kunde höra det, men han slängde sig i leran och de såg inte att det var han. Han kom in i barracken och strax efter kom några vakter och slet ut mig för de trodde Hjaert var jag.

Jag hamnade i stocken och nu kunde jag höra en våldsam och oroväckande kalabalik.

Jag hörde skrik och skott utifrån murarna, jag hörde etterdoggar. Vakterna rusade upp på murarna och tornens lampor riktades utåt, en hel del vakter sprang ut ur lägret. Mök, tänkte jag. Visste inte vad som hände bara att det inte var bra. Senare berättade grabbarna att det fanns ett torn utanför lägret, eller ja det såg jag ju själv så småningom. Men i tornet fanns vakter med etterdoggar och de fick upp vittringen på Lårenz och Edmundt och satte efter dem. Edmundt har ju gälar så han klarar sig ändå och tog det försiktigt under ytan. Men Lårenz fick kuta, han satte av i en ordentlig kut, helt naken, i floden på flykt från arga etterdoggar. Och han lever än. Det är bra krut i pojken faktiskt! Han flydde igenom skogen och sprang i en kringående manöver, snubblade nästan i en troglottfälla men troligtvis ramlade en av vakterna i. Han hörde ett storskövlarsvin men lyckades få det att anfalla de jagande vakterna.

Under tiden såg jag Hjaert och Sigge komma ut från barracken. Hjaert signalerade att det var läge att dra. Jag lyckades nästan bryta upp stocken själv men fick hjälp med det sista. Jag tyckte först vi skulle ta oss in i det närmaste tornet som var obevakat. Men Sigge lyckades inte komma till dörren obemärkt och samtidigt stormade en grupp om runt 10 fångar mot hörnet vid floden, vi hakade på. Några kastade över rep men Hjaert visade att gallret var borta, jag fick med mig en slägga från ett bygge sen dök vi under. Utanför spred vi fångar ut oss för att inte bli skjutna. Jag tappade bort Sigge och Hjaert men fick syn på Lårenz vid skogsbrynet, han hade fått en idé och signalerade mot tornet på utsidan, dörren var öppen. Vi smet in, någon vakt var däruppe men vågade inte komma ner. Innanför fanns det som Lårenz trodde, tunnor med lampolja! När vi senare sprang genom skogen kunde vi se hur natthimlen lystes upp av ett brinnande torn. Huvudstyrkan lämnar ett bestående intryck på dem som kommer i vår väg.

Men nu var vi tvunga att hitta de andra, gick runt en vända och gick sen norrut längs floden som vi sagt innan. Vi möttes igen, då hade Edmundt sett storskövlarsvin äta upp en vakt och Hjaert hade dödat en annan vakt och tagit hans vapen. återföreningen blev glad men snart hörde jag springande steg i skogen, norrifrån. Det var troglotter. Vi fick fly söderut igen, de flesta troglotter anföll lägret men några kom ifatt oss. Hjaerts nya skarprättarbössa, Edmundts hemmabygge och min nya fina slägga var till stor nytta när vi i ren glädje över vår nyvunna frihet dängde ihjäl troglotterna. Nu kunde vi lugnt sätta av längs Karleälven.

För de flesta hyfsat beresta pyrier låter inte en resa mellan Karle och Hindenburg särskilt jobbig eller farlig. För djärva zonfarare med vår erfarenhet borde det dessutom vara ännu enklare. Men den resan lärde oss hur viktigt det är med bra utrustning och vapen. Resan genom de Norra ödemarken känns så här i minnet inte svårare egentligen. Vad gäller vapen och utrustning hade vi i stort sett inte ett skvatt. Vi förföljdes också av pansarberidna soldater, lömska prisjägare och blodtörstande gumsemän.

Men vi tar det från början. Vi hade flytt från tjugotrean och hamnat i strid med troglotter. Sigge, vår lokale kamrat, ledde oss mot Karleälven som vi tänkt följa mot Karle. Vi fann den också. Sigge berättade att det fanns pälslösa utbyggare som hatade mutanter i närheten, det dröjde inte länge förrän vi stötte på tre av dem. Detta passade oss bra för vi behövde kläder. Det var tre unga bröder som samlade håning, en farlig syssla för det dumdjur som jag tror de kallade bumbelgubbe är tydligen farligt och den som äger håningen. Vi övermannade snabbt männen, dräpte den ena och klådde upp de andra två och lämnade slynglarna åt bumbelgubben. Jag gissar att bumbelgubben åt dem. Dessutom kom vi över proviant och en musköt och ett par armborst, förutom kläderna. Glada i hågen fortsatte vi mot Karle, vi höll oss på avstånd när vi passerade utbyggarnas bosättning, men kom strax in i civiliserade trakter, odlingslanden runt Karle. Härifrån skulle det nog bli enklare, trodde vi. Vi stötte snart på en ung gumsedotter. Vi passade på att stjäla hennes päpplen medan Hjaert uppehöll henne i det höga gräset. Vi tog också farväl av Sigge som fortsatte mot Karle medan vi vek av österut för att kunna komma på Hindenburgvägen.

Vi rastade i en liten glänta tillsammans med några luffare. De pekade mot en stor herrgård där man kunde söka kneg. Det var vi inte så intresserade av, men däremot av de pansarryttare som red dit i hast, och strax därpå kom det ut ännu fler. De spred ut sig och det var inte svårt att fatta vilka de letade efter. Vi tog till flykt ut bland gumsefälten, den höga gumsen dolde oss väl och vi lyckades med visst besvär slinka undan. Det var några dar sen nu och ganska rörigt så jag minns inte så mycket av det. Det blev inte lättare av att vi råkade springa rakt in i en flock ulkar som drevs av en vallpojke. Blev ett förmökat oväsen och jag tror glinet pekade ut vår rikting när vi kommit undan. Men vi klarade oss ändå och rörde oss mot Milaskogens södra utkant, för där skulle våra förföljare få svårt att följa oss med pansarer. Vi ville ändå inte gå för djupt in i skogen, så vi höll oss i utkanten. Men våra proviantförråd fylldes på med blåbär och ett och annat dumdjur. Efter ett tag såg vi inte till några förföljare. Vi kände att vi hade suttit inne för länge och borde komma till Hindenburg så fort vi kunde. Så vi bestämde oss för att ta oss mot sydost, ner genom odlingslandskapen mot vägen. Till att börja med gick det ganska lugnt, folk verkade misstänksamma men inget hände. Vi rörde oss mest på natten och vid ett tillfälle slog vi läger i en liten dunge för att sova på dagen. Mycket sömn fick inte innan en lynchmobb av gumsegubbar kom gående. De hade papper med beskrivningar av oss och vi fattade då att vi var efterlysta och inte säkra i bebodda trakter. De var inga stridsmän, och vågade inte riktigt anfalla, så trots belöningen lät de oss löpa, men vi hade inget annat val än att söka oss upp i Milaskogen igen.

Vi blev mer och mer frustrerade över hur långsamt det gick att färdas i skogen, även om vi kände oss ganska säkra. En kväll gav vi oss ut på en expedition till en enslig gård. Medan jag höll vakt smög Hjaert och Edmundt in i jordkällaren och stal mat, Lårenz lyckades ta sig in i stallet och sno två fålar, vi blev upptäckta men under visst kalabalik lyckades vi ta oss oskadda tillbaka till skogen med våra nya fynd. Alla kunde inte rida men fålarna kunde bära packning. Bröd, kött och ost var gott att variera blåbären med. Efter ett par dagar när vi hade slagit läger kom en ensam mutantkvinna till vårt läger och frågade om hon fick dela läger med oss. Hon presenterade sig som Beata och sa att hon var tjuv på flykt och var på väg till Karle. Vi sa att vi var bärplockare och hon verkade tro på det. Hon var mycket trevlig och jag ska erkänna att jag tyckte om henne direkt. När jag skulle ta första vakten frågade hon om hon kunde hålla mig sällskap. Vi satt och snackade en stund och trots att hon var människomutant kände jag mig väldigt sugen på henne. Var nåt i hennes dofter som gjorde mig sugen och hoppfull. Men trots det svek inte mina reflexer. Hon förde sin hand mot mitt ansikte och plötsligt for det något klet mot mig, jag blev utslagen en stund men hann skrika till och väcka de andra. Beata kastade sig mot sitt hagelgevär som hon hade på fålen men både hon och fålen sköts. När jag började komma till sans sved det i ögonen och det brände i hela nosen, med lite vatten kändes det något bättre, eller ja det gick ganska mycket och det tog ett tag innan jag kunde lukta igen. Beata var skadad i armen och berättade att vi var efterlysta till ett högt pris och att hon inte var tjuv utan prisjägare. Hon ville bli skonad men innan vi hann bestämma oss anfölls vi av två storkar som också de var prisjägare. Hjaert och jag rusade ut i skogen för att döda dem, Hjaert dräpte snabbt den ena medan jag gick i strid med den andra. Jag var fortfarande lite väck och storken hoppade rakt upp i luften och landade bakom mig. Med sitt skarprättargevär sköt han mig i smalbenet innan Hjaert hann döda honom. Hjaert la om såret men insåg att om jag inte fick vård av läkare eller en regen eller läkedrog inom ungefär två veckor skulle jag bli halt för livet. Jag kunde inte stödja på benet alls. Vi var nu förbannade och dräpte Beata. Nu var det bråttom till Hindenburg, för vi kunde inte räkna med att finna läkarvård innan. Vi hade nu mer vapen, bland annat ett skarprättargevär med kikarsikte och ett par dubbelpipiga pistoler, någon ny modell tydligen.

Med bittra men bestämda miner färdades vi nu mot Hindenburg, jag red hela tiden. Händelsen med prisjägarna lärde oss att vara på vår vakt och mer misstänksamma. Vi skulle inte falla för enkla trick eller söta kvinnor igen. Milaskogens kant böjde av norrut och vi fick lämna skogen. Men hos prisjägerskan hade vi hittat en karta och såg att det fanns en mindre skog mot sydost, så vi satte av, vi ville helst färdas i öppen terräng så lite vi kunde. Vårt läger blev än en gång stört, den här gången av en ekoxe. Men vi behövde inte nedgöra den utan lyckades fly. Vi blev av med en del packning, mat och filtar för det var inte riktigt läge att packa. Trötta och frustrerade rörde vi oss mot öst. Efter ett tag kom vi fram till en flod vi behövde korsa. Vi hittade ett vadställe men precis där låg en gård, och vi ville helst inte bli sedda, så vi bestämde oss för att röra på oss och simma över en bit bort. På väg mötte vi två pälslösingsbarn, de blev rädda för oss och flydde över en liten kulle bort mot gården, strax därefter hörde vi ett skrik. Vi red snabbt dit och det visade sig att pojken hade trillat ner i ett kolkmalshål. En pojkspoling överlever inte länge där så nu gällde det att handla snabbt. Hjaert slängde ner ett rep men grabben fick inte tag i det. Lårenz kastade sig med både vilja rätt och mannamod som de säger, ner i gropen medan jag och Edmundt sköt på besten. Tyvärr fick den in ett stadigt bett innan den dog och Lårenz halade upp grabben. Vi gjorde vårt bästa för att stoppa hans blödningar när hans föräldrar kom springande. De trodde först att vi överfallit grabben men fattade när de såg gropen och den döda kolkmalen att vi räddat honom. Pojken bars till gården för att vårdas av sin farmor. Vi andra blev gäster där och där är vi nu. Farmor kunde inte rädda grabben utan han behövde läkare. Det skulle tydligen finnas i en by uppströms. Hjaert och Edmundt gav sig av och kom tillbaka med en dryg och otrevlig men skicklig pälslös läkare. Han räddade grabben och tog en titt på mitt ben, först ville han såga av det men mer krediter övertalade honom att operera istället. Det verkar som det lyckats men jag måste vila helt i en vecka, vi bor nu hos familjen och jag fördriver tiden med att snacka med grabben och skriva. Tyvärr är han bara intresserad av jordbruk men jag har ju lite att berätta om det med, kraftpärer i Ulkebo och barberstängerna på frihetens slätter. Men lite långtråkigt är det. De andra verkar fördriva tiden med att bygga en bro som familjen kan ta betalt för att låta folk använda.

Benet verkar ha läkt bra. Vi sitter nu på Bunkern i Hindenburg. Vi lämnade gården och den nya bron som fick namnet Lårenzbro. Efter ett tag kom vi fram till den flod som har sitt utlopp vid Hindenburg. Där träffade vi några trevliga flottare som flottade trä från Milaskogen. Mot lite pengar fick vi åka med dem till Hindenburg och där är vi nu. På Bunkern har vi utan att lyckas letat efter den automat som skall leda oss till Traffaut. Vi träffade några tunnelrävar här som kände Hjaert. Flera tunnelrävar och vitkårister har tydligen förflyttats till Hindenburg, trots att tiderna fortfarande är oroliga nere i Pirit. Kejsaren verkar ha varit ovanligt frånvarande och Lejonordern ovanligt aktiv. Något är i görningen men det verkar som vi egentligen visste mer än tunnelrävarna, och det verkar inte som det har påverkat det dagliga livet så mycket än. Vår grupp har splittrats för att söka kunskap på våra olika håll. Edmundt gick för en stund sen ner mot Kåkstaden, och Lårenz skulle söka upp några gamla bekanta på restaurangen Lilla Poirot, inte långt härifrån. Själv vet jag inte om jag vågar mig till Hundängen eller Klubb Spetsnasse ännu, men jag tänkte börja med att gå och känna av läget på Kafe R-bajter.

Tillägg - Lårenz brev inifrån fånglägret till den mystiske Traffaut

L

7 Juni, Gryningsdagen

Tyvärr var Ogge redan döende av sina skador. Jag skickade bud efter Hjaert men utan forntida läkedroger gick det inte att rädda hans liv. En av mina äldsta vänner hade nu fallit offer i kampen, trots att jag sett mycket död och elände gör det ruggigt ont att mista honom.

ännu en gammal bekant skulle vi snart mista. Det var nu gryningsdagen med sedvanliga festligheter på kvällen. När jag hittade Ogge och Sven hade Hjaert och Edmundt stött på översten som tydligen var i stan för att delta i firandet av gryningsdagen. Han berättade att han skulle på Peckwickklubbens gryningsdagsbal på Aurorasalen, där tydligen Manfred Lund skulle föreläsa. Detta berättade de för mig och när vi lämnade Sven uppe på vinden hade vi bestämt oss för att gå dit och försöka slinka in. Men vi blev uppehållna på vägen av Vita Liljans parad och de förmökade vitkårister som skulle skydda eländet. Just då hörde vi en fasansfull smäll och himlen lystes upp av ett stort eldsken. Panik spred sig i Hindenburg. Vi sprang mot smällen och kom fram till vad som en gång var Aurorasalen. Det var nu bara aska, likdelar och bröte kvar. Vi hittade Lårenz bland massorna, levande lyckligtvis. Han hade inte varit där utan som vi, och många andra, sprungit dit efter smällen. Vi rotade bland massorna men hittade inga spår av vare sig översten eller Manfred Lund. Däremot hittade vi Eufild Piaffs huvud. V hittade också en överlevare, en människomutant som vi tog till en sjukvårdsstuga. Lårenz blev mycket ledsen när vi berättade att översten skulle vara på balen. Och det var även vi. översten var visserligen en pälslösing men som Lårenz ändå en bra karl som såg världen som den är.

Lårenz berättade att han varit på fest hos Greker Kricka och hans fäktklubb Kopparsticket. Själv har jag aldrig riktigt fattat pälslösingarnas förtjusning över viftandet med klena värjor när det är så mycket roligare att banka ner nån med en slägga. Men det är klart ska man öva är ju risken för oönskade dödsfall mindre med värja än slägga. Hursomhelst, Lårenz hade i godan ro njutit av god mat och dryck när plötsligt ett alltför bekant nylle steg in, Nivea Päschon. Vi visste ju att hon skulle till Hindenburg, men ändå hade vi nog föredragit om hon inte vetat att vi är här nu. Med sig hade hon dessutom de tre ofantligt löjliga bröderna som vi såg "slumma" på Thinnerstugan i Nordholmia. Vad de hette minns jag inte. Lårenz försökte diskret slinka undan men misslyckades. Nivea började gorma åt Lårenz att han var en förrädare och utmanade honom på duell. De började duellera på gården när det plötsligt small. De bestämde att duellen skulle skjutas upp till morgondagen i utkanten på en skog utanför Hindenburg. Vi andra anade oråd och tyckte Lårenz skulle hoppa över det hela men han envisades. Vi bestämde oss i alla fall för att gå dit allihop och gömma oss för att kunna hjälpa honom mot eventuella bakhåll och fuskspel.

8 Juni

Jag trodde väl inte att Lårenz skulle få problem med bröderna, men mest för att chansen fanns laddade jag om och sköt mot dem medan Hjaert satte av efter Maser-Magnus. Jag träffade en av dem rätt rejält, men tyvärr bara i armen. De flydde sin kos och pansárerna som fått blodvittring jagade efter. Jag tog upp Maser-Magnus blodspår genom skogen. Nu skulle det bli slut på eländet en gång för alla! Det tyckte också Hjaert som dräpt honom när jag hittade dem. Han tog hans maserpistol som till Edmundts glädje visade sig vara hans gamla. Dessutom hade Magnus en skyddsdräkt som Hjaert hann lägga beslag på innan konstaplar började komma till skogen och vi fick ge oss ut på en lång löpning runt staden innan vi kom in i den igen via kåkstaden.

När vi mötte upp med Lårenz berättade han att de hade förbundit Niveas sår och tagit henne till en sjukstuga. Riskfyllt, men tanken var att hon skulle bli en bra gisslan. Detta fick oss att tycka att vi behövde ett ställe att vara på. Först tänkte vi oss en båt men det hade blivit för dyrt. Vi hyrde oss en tom butikslokal i hamnen istället. Vi byggde dessutom ett extra rum därinne som vi isolerade så gott vi kunde för att ha vår fånge i. Om vi hade haft nån. Vi gick och besökte den sårade från Aurorasalen. Han hade en del intressant att berätta. Tyvärr bekräftade han att översten varit där, däremot var inte Manfred Lund det, han förklarade hans namn på listan över föreläsare mer som en hedersbetygelse snarare än att han faktiskt skulle vara där. Andra som var inbjudna men inte närvarande var detektiven Fridtjuv Berger och mästerkocken Beluga. Han berättade också att Frank-Frank Peckwick varit där men lämnat innan explosionen. Han hade dessutom blivit illamående och börjat spy och innan han gått skällt ut folk på plats och kallat dem medlöpare och lismare och annat.

Hos den sårade träffade vi på journalisten Lill-George som vi utbytte lite information med. Han berättade att en kollega till honom varit ett scoop på spåren i frågan men nu var försvunnen, kollegan hette Stafflan och hade också kontakter inom Lejonordern som för övrigt förnekade all inblandning även om de erkände att de gillade det som hänt.

Men inte många trodde på dem. Stämningen ute på Hindenburgs gator var hätskt. Många krävde hämnd och uppstyrning. Tydligen hade också Mässingen, en officerslokal, satts i brand av folk som skrek Lejonordernslagord. Men ingen hade skadats då. Just det tycker jag är viktigt. Jag tror inte att Lejonordern ligger bakom. Visserligen hatar ordern Peckwickklubben, men nog hade de sett till att ha ihjäl så många pälslösingar som möjligt när de ändå var i farten? Nu är ju situationen så pass skarp, även innan bombningen, efter händelserna i Elysium, att hade Lejonordern haft resurser för ett sådant attentat borde det riktakts mot verkliga fiender. Däremot minns ju alla vad som hände senast en mutantfalang ställde till med blodbad. När Järnringen gick loss inrättades Psipo och en förföljelse på gränsen till utrotning mot psimutanter inleddes. Jag tror att det är det attentatsmännen är ute efter nu, fast mot oss vanliga mutanter. Förtryck och förföljelse kommer mångdubblas i säkerhetens namn. Mutanterna i Peckwickklubben hatar man ändå så de kunde glatt offras för att uppnå de större målen, för BPM.

Vi beslutade oss för att luska vidare. Jag gick till Klubb Spetsnasse för att känna av stämningen. De flesta där trodde inte heller att ordern låg bakom, och där finns folk som vet vad Lejonordern gör. Jag stötte på min barndomskompis Krille där! Mycket roligt att se den lille krabaten igen, och självklart diskuterade vi händelserna. Han hade mycket intressant att berätta. Unjonen var inte längre vad den har varit, istället hade någon som kallade sig Domherren börjat styra och ställa i den undre världen. Denne Domherren hade dessutom förmedlat ett underligt uppdrag åt Krille nyligen. Att smuggla in ett antal tunnor Brusa Källvatten i Hindenburg. Han fick bra betalt och frågade inte, men eftersom Brusa är en helt laglig vara så är det ganska underligt att betala dyrt för att få det insmugglat. Han hade levererat det hela till en äldre beagleherre med en skada på ena örat. När Hjaert följde efter Lill-George till Frank-Frank Peckwicks gigantiska hus så såg han hur just en äldre beagleherre med skada på ena örat tog emot och avvisade den honom. Jag berättade också för Krille om den försvunna Stafflan. Han frågade runt lite och snart hade han fått veta var Stafflan bodde. Så vi gick dit. Stafflan hittade vi, mördad. Lägenheten var vänd utåin och alla papper borta eller uppbrända. Vi hittade inga spår alls tills det att vi undersökte Stafflan lite närmare. Långt ner i hans hals fanns en papperslapp. Där stod det att Lejonordern var oskyldig och att det var "den hoande dumfågeln" som låg bakom attentatet.

Vi misstänkte att detta och mordet hade med Stafflans scoop att göra, så vi gick till Polisgazetten för att snacka med Lill-George. Han sa att det inte var Stafflans handstil utan bedömde att det var skrivet av en ung högättad dam. Apropå det så var Lårenz och Edmundt för att hämta ut Nivea på sjukstugan medan jag snackade med Krille. Men Skarp hade redan varit där och hämtat henne så där rök våra gisslanplaner. Lårenz gick till Kopparsticket för att jämföra handstilen i gästboken där, framförallt med Nivea Päschons men även andra, inga napp där dock. Lill-George berättade att Stafflan brukade umgås med en ung dam som även umgicks med Gustavus Frankelhane. Ledaren för en samling försupna ungar ur den pälslösa överklassen som kallar sig Nya Gardet eller nåt sånt. Vad som är intressant är att de sägs inte dela många av sina medmänniskors syn i mutantfrågan. Och vad som är intressant med Frankelhane är att han också är Lårenz kusin, möjligen börjar vi komma nära nåt nu.

Tillägg - Lårenz brev till Nivea efter dennas skada

L

9 juni

Jag och Hjaert bröt oss in i en garveristuga i Hundängen där det fanns en nedgång hyfsat nära Aurorasalen. Efter att ha brottats med ett segt galler kunde vi ta oss ner med rep. Väl nere tog det inte lång tid innan vi antastades av en kolkmal som dock Hjaert fixade rätt så kvickt. Sen kom stora gäng av morasiter farande från båda håll i den trånga och geggiga gången och de bepansrade kräken blev tuffare att tas med. Men efter en del tumult kunde vi gå segrande ur även den striden. Jag tappade mitt sikte ner i skiten och när jag letade upp den kunde vi göra en hel del andra fina fornfynd. Men kloakerna verkade fulla med snuskkryp så vi bärgade våra fynd och gav oss upp igen. Mycket klokare blev vi inte.

Lårenz var och träffade sin kusin Frankelhane under tiden. Han fick inte veta så jättemycket av intresse, men fick namnet på den unga dam som hängde med Stafflan. Det visade sig vara en Lily Krööger. Brorsdotter till den vad han nu hette högdjuret som försvann samtidigt som kejsaren. Tyvärr hade hennes familj satt henne i husarrest eftersom hon var lite för glad i att hoppa i säng med andra pälslösa slynglar. Det var den officiella versionen i alla fall. Vi tror mer att det beror på vad hon vet. Efter rengöring begav vi oss till Kasino Nancy för att söka upp Falco Stråganoff. Efter en hel del tjafsande fick vi ett snack med honom. Vi försökte mest få reda på saker om Domherren men han sa att inte visste vem det var. Däremot förnekade han att Domherren skulle vara nåt hot utan sa att han låtit Domherren växa fram och hade full koll på läget. Vi har försökt sprida ut att vi vill snacka med Smilet Piaf som ju jobbar åt Domherren men enligt Stråganoff ville nog inte Smilet ha tag i oss hade han velat det hade han redan gjort det. Vi fick lova Stråganoff en gentjänst men fick inte ut så mycket mer av samtalet.

Lårenz gav sig mot Kröögers kåk för att försöka få ett snack med Lily Krööger som lär ha haft ihop det med Stafflan. Han sa att han upplysningar om den försvunne Krööger och det har vi ju med lite grann av. Han fick snacka med nån betjänt och berättade så lite som möjligt men tillräckligt för att hålla uppe intresset. Han träffade Lily men fick tyvärr inget snack i enrum. Han berättade om Stafflans död och hon blev mycket ledsen men gav honom en lapp där det stod att familjen dödat Stafflan för det han visste och att Uven var den som låg bakom attentatet. Det verkar som hon skrev lappen vi fann i Stafflans hals också.

10 juni

Av en före detta piga hos Wrede fick vi veta att han sparkat alla tjänare och bara har automater hos sig numera.

Vi rotade lite i nyheterna om de officerare som tagit livet av sig nyligen. Gemensamt för alla verkar vara att de var till synes lyckliga och självmorden var överraskande, att inga förklaringar lämnas och att de alla hade rykte om sig att vara hyggligt folk som var bra mot sina mannar och hyggliga mot mutanter.

Det börjar bli mer och mer oroligt i Hundängen, har hört skottlossning.

11 juni

Vi bestämde oss för att rota vidare i de peckwickar som inte var med på Aurorasalen och tog ett snack med detektiven Fridtjuv Berger. Han sa att aldrig brukade va med på klubbens jippon men att också han snokade i vem det kunde vara som låg bakom attentatet. Han trodde inte heller att det var Lejonorden som gjort det. Han tyckte vi skulle snacka med Wrede och sa att det ofta kunde gå ganska smidigt att smita in hos rikingarnas residens om man hade bra förklädnad som till exempel varubud. Vi fick låna en fiffig forntida mojäng som man kan spela in samtal på.

12 juni

13 juni

På morgonen satt vi i vårt gömställe och dividerade om våra planer när det knackade på dörren. Efter att ha hört att det var ungar gick jag och öppnade. Det var våra utsända spanarungar som hade skuggat de peckwickungar som de sett snoka runt. Vi hakade på och ungarna visade oss över bron och till en lagerbyggnad där de sett peckwickarna smita in. Vi pröjsade ungarna och de kilade iväg. Snokade runt en del och det verkade inte som det var nån där. Verkade vara två våningar på kåken med en stor dörr med hänglås i markplan och en trappa på utsidan upp till en mindre dörr med vanligt lås. Eftersom ingen verkade vara inne och jag inte hade några dyrkar så försökte Hjaert sparka upp dörren. Det gick inte men nu hörde vi att det blev livat därinne. Folk sprang ner för en trappa och någon försökte visst samla ihop saker illa kvickt. Efter lite diskussioner tyckte Edmundt att vi skulle forcera låset med min slägga och hans zonkniv. Det gick bättre än jag trott och nu kunde Hjaert sparka in dörren. Väl inne såg vi en storväxt figur sno sig ner för trappan och efter lite hojtande visade det sig att det var ingen mindre än Manfred Lund! Det blev ett mycket kärt återseende och efter mycket kramande och handskakande kunde vi sätta oss och berätta om vad som skett sen sist vi sågs.

Vi berättade vad som hänt oss liksom vad vi kommit fram till via våra undersökningar. Manfred hade kommit till Hindenburg innan oss men känt sig osäker och gömt sig här. Han hade försökt få tag på folk han kunnat lita på, som björnen och sekreta utskottets chef Traffaut. Men han och andra rediga folk inom administrationen verkar ha försvunnit. Manfred hade däremot fått tag i en gammal skåjt han kände sen gammalt och via skåjterna hade han haft ungar ute på spaning. De hade kommit fram till på ett ungefär detsamma som vi. Att Lejonorden antagligen inte låg bakom och att mycket var i görningen. Men hade inga bevis egentligen.

Vi snackade om spådamen som lär ha dött under vilda skrik vid natten för attentatet. Om hon dött under en syn eller blivit mördad vet man inte. Men hon lär ha haft en älskare vid skatteadministrationen som heter Bartold Vattimo. Kan va nåt att rota i. Men enligt Manfred skulle han inte märka av en konspiration förrän nån skär halsen av honom själv.

Natten till 14 juni

Natt. Vi har skaffat rep, änterhake, dyrkar, kofot och hyrt in min kompis Krille som proffshjälp. Nu ska vi ta oss ett snack med Uven!

Svårt skriva i mörker, ett mökarns kärlekspar sitter och fånar sig i parken utanför Wrede! Vi får vänta. Hem och avla barn med er innan jag tar fram armborstet!

Vakter utanför, får gå runt. Snart smäller det!

Tillbaka i lagerskjulet. Blev en tuff natt. Allt för trött för att skriva ner allt som hänt nu.

14 juni, kväll (osäker på rätt datum här...)

Det händer mycket här i Hindenburg nu, och det har inte funnits tid eller ork att skriva ner men än enstaka stödord, men nu ska jag, Sturre, försöka sammanfatta vad som hänt det senaste dygnet.

Vi tog oss in i Wredes kåk via trädgården och med änterhake upp på vinden sedan ner på övervåningen. Vi hittade en gammal och skröplig Wrede kopplad til massa manicklar i en säng. Han verkade knappt kontaktbar men plötslig vaknade han till och sa bland annat att "det är viktigt att allt kan skyllas på Leijonordern" någit vi även lyckades spela in på mojängen vi lånat av Berger. Därpå sa han "...tiden är utmätt, orken har lämnat mig, projekt Eden II beviljas självterminering" varpå han inte tycktes andas mer. Sen blev vi tvungna att avliva ett par av hans vakter innan vi kom undan. Nu har vi bevis för Uvens och därmed BPMs insyltning men att presentera bevisen för allmänheten vore ju som att erkänna mord på högdjur så vi avvaktar lite med det.

Väl tillbaka hos Manfred bad han oss leta upp Adelia fon Hartman och sätta henne i säkerhet, hur säker nu en mutant kan bli i Pyrisamfundet nuförtiden. Han var orolig för henne och det med rätta visade det sig. Vi undersökte ett pensionat ute i östaden där hon skulle bo men inte setts till på ett tag. Däremot visade det sig att en slemmig typ letat efter henne också. Efter en del efterforskningar kommer vi fram till en lägenhet där hon befinner sig och vi hinner nätt och jämt avstyra en knivjunker från att mörda henne! Knivjunkern var hal, som de brukar vara, och kom tyvärr undan. Men vi förde Adelia till Manfred i lagerhuset. Hon berättade att hon hade forskat i en Palle Munthers forskning. Mannen forskade i Kejsarlängden, och hade hittat något intressant om ätten Skarprättare. Palle var medlem i ett sällskap som kallades Encyklopedisterna, vilket förbjöds på 80-talet och lär ha flyttat till Göborg. Hr. Munther blev tydligen mördad eller något i den vevan. Och nu försöker folk mörda Adelia...

Rykten nådde oss via valppatrullen att ett monster härjat i kåkstaden. Vi undersökte saken som de rutinerade kåkfarare vi är. Det var tydligen ett tvåbent monster (mutant?) som kommit upp ur en forntida öppning i ett gammalt palats, numera tillhåll för kåkstadens kriminella elit kattgänget Dragos Dräggels. Monstret hade kommit upp, dräpt några dräggels och sedan lämnat stan via Fridhemsgatan. Drägglarna hade skickat ner en patrull i gången som inte kommit tillbaka och efter en del jiddrande med Dragos fick vi tillstånd att gå ner och ta en titt. Det är medan Edmundt försöker förstå sig på den forntida luckan som jag passar på att skriva ner dessa rader.

19 juni. Natt i Skrämstavik.

Pappret i dagboken har inte torkat helt ännu, men vi måste snart röra oss vidare. Det är mycket som skyndar. Men låt mig ändå ta det från början.

Vi anlände med Marabella från Hindenburg till Skrämstavik på Åland i eftermiddags, nu mer än nio timmar sedan. Hamnen var full, och ålänningarna vägrade att släppa iland oss innan vi genomgått deras tull-byråkrati. Ett faktum som stressade oss avsevärt då vi snart kunde lägga märke till ett pyriskt skepp med vitkårister ombord vilandes till kaj inne i hamnen. Snart kunde vi också se Linus Drake själv, när han administrerade lossandet av en skräckinjagande forntida stridskärra!

Vädjande till vår kapten lyckades Hjaert få denne att gå med på att släppa i land oss i hemlighet i skydd av mörkret, men före mörkrets inbrott vägrade han ta några risker med ålänningarna. Bitandes på våra naglar tvingades vi se Drake och hans hejdukar rulla iväg i sin stridskärra inåt land, medan sommarnatten mörknade allt för långsamt omkring oss.

Det skulle dock visa sig att vi inte var de enda som väntade på mörkrets inbrott den här kvällen. För när solen äntligen helt började försvinna bakom horisonten i väster bortom Pyri, och det var dags att vi gjorde oss redo, då bröt helvetet lös! Nere under däck där vi befann oss i vår hytt för att packa vår utrustning, kunde vi höra öronbedövande kanonader. Sekunden därefter förvandlades vår ombonade passagerarhytt till ett kaos av flisor, eld och sprutande vatten!

Då fanns inte mycket tid till tanke, allt som gällde var att komma upp på däck. Och det snabbt! Marabellas öde var redan förseglat, och om vi inte ville göra henne sällskap på havets botten var det bäst att vi lämnade henne. Som tur var hade ingen av oss blivit allvarligt skadad av bombardemanget.

Det blev några prövande minuter med att ta sig ut ur det sjunkande skeppet, men genom Huvudstyrkans samlade mannamod lyckades vi alla rädda oss ut. Vi gjorde också vårt bästa för att hjälpa de övriga besättningsmännen. Edmundts vattenvana är förstås ovärdelig i sådana här situationer, och han kunde på egen hand dra både besättningsmän och förlorad utrustning till ytan. Hjaert och Sturre lyckades rädda några av männen undan drunkningsdöden.

När jag låg där i vattnet kunde jag från skenet av Skrämstavik i lågor se orsaken till förödelsen. Två stycken kanonbåtar byggda helt i metall låg jämsides varandra i bukten och bombarderade de skepp och byggnader som fortfarande gått oskadda. Jag behövde inte se de hornbeprydda flaggorna, för jag visste då att det var Gotland som tagit det första initiativet i kriget som kommer att följa. Och det är mot Åland de valt att slå det första slaget.

Vi har nu tagit oss iland och torkat det värsta av havsvätan ur vår utrustning vid de brinnande resterna av hamntillsyningshuset. Gutarna har landsatt fyrbenta infanteristyrkor och Drake har flera timmars försprång. Skrämstavik står i lågor. Det är hög tid att Huvudstyrkan sätter fart.

20 juni. Morgon på Doktor Mortimers gård.

Under natten i går spårade vi Drakes forntida stridskärra. Spåren den lämnar är enkla att följa. På vägen stötte vi dock samman med ett par av gutarnas fyrbenta landsättningstrupper. Vi nedkämpade dem med endast mindre blessyrer för egen del. Någon av oss kommenterade att det måste vara fråga om mutantkossacker från stäpperna öster om Österhavet. Legotrupper köpta med gotländska krediter, alltså. Vi beslagtog deras forntida gevär med en design liknande våra AK5, och med kompatibel ammunition.

Strax före soluppgången nådde vi fram till en liten gård bestående av två hus, där vi snabbt kunde lokalisera en vitkårist posterad vakt framför dörren till den ena byggnaden. Av ljuden inifrån huset kunde vi konstatera att några av vitkåristerna hade tvångsinkvarterat sig där, och nu roade sig med att göra livet surt för de boende. Vi hann knappt konstatera att stridskärran såg ut att ha rullat vidare, innan Hjaert bestämde sig för att här fanns ingen tid att ödsla. Han knäppte enkelt vitkåristen som stod på vakt med en koncentrerad gyrojet-salva.

Därefter utbröt ett lite knivigare läge med vitkåristerna inne i huset som försvarade sig genom att ta posto vid fönsteröppningarna och skjuta på allt som rörde sig där utanför. Med lite improvisation och ett par värjstick kunde dock situationen lösas till det bästa, och vi kunde glädjas åt ett par mycket nyttiga nattglasögon som vi fann på en av de döda BPM-soldaterna.

I det belägrade huset fann vi också en yngling vid namn Peo, som visade sig vara assistent åt den döde mannen som vi sedan fann i det andra huset, nämligen en viss Doktor Mortimer. Det visade sig att Mortimer var någon slags galen kunskapare av pyriskt påbrå. Hans forskning tycks likna den som Kaiser Skarprättare själv intresserade sig för i Eden II, om än på en långt mer simplistisk nivå. Mortimers mål var nämligen att skapa egna mutanter, och hans galna forskning har lämnat tydliga, ofriska spår både på honom själv och hans stackars assistent Peo.

För oss i Huvudstyrkan är dock Mortimer mer intressant som namnet på den person som röjt Niels och forntidsmannens närvaro på Åland för BPM. Efter att vi frågat ut den ömklige Peo (under mildare former än vitkåristerna vill jag påpeka) förstår vi att Drake kommit hit för att få reda på exakt var Niels och forntidsmannen befinner sig nu, men att Mortimer inte kunnat tillgodose honom på den punkten. Besviken över detta fann Drake det lämpligt att slå ihjäl den gode Mortimer, och lämna hans assistent Peo i klorna på de av hans hejdukar som ändå inte fick plats på stridskärran.

Peo vet förstås inte heller var den eftersökta duon befinner sig, men säger att Mortimer fått informationen från någon av sina vänner som han håller kontakt med runt om på Åland. Han vet dock inte vem. Faktum är att han egentligen bara tror sig veta att en av de här vännerna bor i Vattne Hålskär.

Med denna enda lilla ledtråd till vart vi kan vara på väg härnäst, intar vi nu en hastig frukost för att fortsätta jakten i spåret på Linus Drake och hans stridskärra från forntiden. Vi tar Peo med oss som vägvisare, han är en hygglig grabb om man undviker att titta på honom för noga.

20 juni. Dag till havs.

Återigen befinner jag mig på en båt, och jag känner obehaget komma krypande. Vattnet här inomskärs är dock relativt lugnt och vågorna är små och skarpa. Det är de stora, sjukligt böljande vågorna på Österhavet jag inte klarar. Det här ska nog gå bra. Segelturen till Vattne Hålskär ska dessutom bara ta några timmar, säger skepparen vars båt och tjänster vi lejde i Jeffsaru.

Vi har tappat spåret efter Linus Drake och hans forntida stridskärra. Av spåren att döma aktiverade fordonet en svävarfunktion strax efter att det rullat ut från Mortimers gård, och var därefter omöjligt att spåra.

Utan spår efter Drake står vårt enda hopp till Peos uppgift om Vattne Hålskär, och den av Mortimers kontakter som ska finnas där. Det är en chansning att det skulle vara just han som givit Mortimer uppgifterna om Niels, men kanske känner mannen i Vattne Hålskär annars till Mortimers andra kontakter. Vi har inget annat att gå på.

Med Peos kunskaper om Ålands geografi till hjälp, beslutade vi därför att få tag i en båt i Jeffsaru, som kan föra oss vattenvägen till Vattne Hålskär.

På vägen till Jeffsaru stötte vi ihop med en grupp åländska partisaner, oxmutanter från Jeffsaru som fått sina hem och sina liv förstörda av de gotländska invasionsstyrkorna. Lyckligtvis kunde vi övertyga de uppretade och härjade partisanerna om att vi inte var några gutar, utan pyrier. Dock inte utan att avvara delar av vår primitivare beväpning i övertalningsprocessen. Vi välsignade ålänningarna med ett pyriskt skarprättargevär av god kvalitet, och upplyste dem att det att de kunde hitta mer vapen på Mortimers gård, som vi lämnat efter oss där.

Huvudstyrkan önskar Quinton Heppz och hans tappra skara mutanter all framgång i sin blodiga hämnd på gutarna!

När vi nådde fram till Jeffsaru såg vi med all önskvärd tydlighet att samhället mycket riktigt hade fallit offer för gutarnas krigsmaskineri, på samma vis som Skrämstavik. Som tur var för oss hade dock de gotländksa styrkorna redan dragit vidare när vi kom dit, och vi kunde förhandla till oss en båttur till Vattne Hålskär, till priset av lite ytterligare lite skarprättar-beväpning som vi kunde avvara.

Det är nu ett par timmar sedan vi seglade ut från Jeffsaru och vi gör god fart med en förlig bris från sydväst. På vår skeppares inrådan håller vi oss utmed fjordens östra sida, och jag kunde precis sikta konturen av en gotländsk kanonbåt vid horisonten i väster. Låt oss hoppas att vår lilla segeljolle får passera obemärkt.

Ytterligare ett par timmar har gått och vi har allihop kunnat ta igen lite förlorad nattsömn. Vattne Hålskär ligger nu strax bakom udden. För att inte röja vår ankomst väljer vi att gå iland här och gå den sista biten över land.

20 juni. Kväll i Vattne Hålskär.

Som befarat har även Vattne Hålskär intagits av gotländska styrkor. Skadorna här är dock betydligt lindrigare än vad vi såg i Skrämstavik och Jeffsaru. Vattne Hålskär är fortfarande ett pittoreskt litet samhälle, bebott mestadels av djur: muterade gäss och hundar och katter verkar utgöra större delen av befolkningen, som kan uppskattas till ett par hundra individer.

Jag kommer på mig själv att tänka hur Vattne Hålskär kunde vara en fin plats att ha sommarvistelse på. Och som så ofta när jag på senare tid låter mina tankar vandra så glider de osökt till Nivea Päschån. Skulle inte Nivea uppskatta skönheten och lugnet i Vattne Hålskär? Skulle inte Nivea charmas av de generösa och bekymmersfria djuren som befolkar husen och gatorna här?

Men verkligheten avbryter snart mitt dagdrömmande. För tillfället är inte Vattne Hålskär någon sommaridyll, det är en ockuperad stad med stöveltramp och utegångsförbud. En stad förmodligen helt i Niveas smak...

Nåväl. Åter till läget för stunden.

Gotländska marktrupper har slagit upp ett basläger på en höjd strax väster om Vattne Hålskär, på andra sidan staden sett från skogskanten där vi lagt oss i skydd för att hålla rådslag. Minst en grupp soldater patrullerar på gatorna. I hamnen ligger en av gutarnas kanonbåtar för ankar, med utkik posterad på kanontornet. Det verkar alltså som att Huvudstyrkan kommer att behöva visa prov på lite av sin patenterade diskretion för att få tag på mannen vi söker och samtidigt undgå att ådra sig gutarnas uppmärksamhet.

21 juni. Ombord pyriskt slagskepp.

Åter på ett skepp, men den här gången har jag allvarligare saker än sjösjuka att hämta mig från. Nattens agerande i Vattne Hålskär har lämnat mig med en kritisk skada i bröstet, och kunde slutat långt värre än så. Diskretion räckte helt enkelt inte hela vägen den här gången heller...

Vad som hände i går var först att Sturre, som hade bäst fysik att smälta in bland befolkningen i Vattne Hålskär, slog en lov för att försöka lokalisera Mortimers kontakt. Det borde inte vara alltför svårt att få fatt på honom i ett samhälle dominerat av djur, och vår gissning visade sig riktig. Sturre fick reda på att mannen vi sökte med stor sannolikhet var en viss Snolkas Bladder. Dessvärre hade den gode Snolkas blivit tagen av gotlänningarna och förts ombord på kanonbåten i viken, kunde lokalbefolkningen berätta. Redan här började vi inse att diskretion nog inte skulle räcka hela vägen.

Utöver informationen om Snolkas Bladder fick Sturre också höra på byn att några pyrier gömmer sig hos borgmästaren. Det tyckte vi lät intressant, varvid vi beslutade oss att göra ett oannonserat besök hos stadens överhuvud.

Under vår kringgående manöver för att obemärkt kunna närma oss borgmästarens residens blev vi dock avbrutna av ett rop på hjälp, längre in ifrån skogen. När vi sökte oss närmare fann vi att den nödställdas klagan endast varit ett knep att locka oss till sig. Vi möttes av ett halvdussin sjömän som strax visade sig tillhöra pyriska flottan.

Sjömännen förklarade att det var deras besättningskamrater som höll sig gömda, svårt sjuka, hos borgmästaren i staden. I och med gotlänningarnas invasion så hade det nu blivit av yttersta nöd att snabbt få dem ut ur Vattne Hålskär innan de blev upptäckta. De berättade att deras slagskepp låg för ankar dolt i en vik ett par timmars marsch norrut genom skogen. För att rädda sin vänner ville de nu ha vår hjälp. Vi förklarade att vi hade vårt eget uppdrag som vi inte kunde lämna, men att vi nog kunde lova dem någon form av undanledande manöver som skulle dra till sig gotlänningarnas uppmärksamhet någon gång under natten. Besättningsmännen var nöjda med detta, och de menade att vi var välkomna att ställa vår reträtt till deras skepp efteråt, om det behövdes.

Efter mötet i skogen med de pyriska sjömännen fortsatte vi som planerat till borgmästarens residens, där vi fick talat med borgmästaren och träffat de insjukna besättningsmännen. Hjaert spekulerade i att sjömännen led av någon slags matbrist, och föreslog att de skulle äta frukt. Borgmästaren visade sig som vi gissat föredra Pyri framför Gotland, och var behjälplig med vad vi ville veta. Bland annat kunde borgmästaren berätta att en lokal konkurent till honom hade bjudit in många av de gotländska soldaterna på fest under kvällen.

Därefter analyserade vi länge och väl vår situation, för att till slut komma fram till att ett direkt anfall mot kanonbåten var oundvikligt om vi ville få tag i Snolkas Bladder. Med målsättningen klar framför oss, begav vi oss ner till piren för att införskaffa en eka och invänta mörkret.

Planen var alltjämnt diskretion, då vi inte hade råd att dra på oss gutarnas fulla uppmärksamhet. Edmundt lyckades med sin maser-puffra ljudlöst från piren nergöra två stycken gotländska vaktposter på kanonbåtens däck. Därefter var kusten klar och vi tog oss snabbt ut från piren till kanonbåten, och upp på däcket via ankarkättingen.

Väl nere i kanonbåtens inre, ställd med att likvidera sovande soldater och ovetande mekaniker, drabbades Edmundt av samvetskval och började darra på manschetten. Edmundts reaktion har min fulla sympati. Vi övriga såg dock hellre till insatserna på bordet. Där och då såg vi andra det som nödvändigt för operationens genomförande att oskadliggöra de intet ont anande gutarna. Jag förklarade detta för Edmundt med viskningar, samt påpekade att försvarslös inte innebär oskyldig. Gutarna var för mökarns del av en militär invassionsstyrka!

Nu i efterhand gnags jag dock av tvivel att vi faktiskt gick över en osynlig gräns där nere i den gotländska kanonbåtens stålmage. Kanske hade de här sjömännens liv kunnat sparas utan att vår operation behövt riskeras? Klart är i alla fall att Edmundt är den godaste mannen av oss i Huvudstyrkan, och jag hoppas, när allt det här är över, att det kommer att räknas honom som en styrka och inte som en svaghet. Historien må i detta döma oss.

Strax därefter föll ändå vår mantel av diskretion, och eldstrid utbröt i ett litet rum med gotländska marinsoldater. Mitt minne från striden är mycket suddigt. Samtidigt som vi stred för att nergöra de gotländska marinkårssoldaterna slogs en andra dörr upp och jag hamnade i skottlinjen för ett par köpta mutantkossacker från rummet bredvid. Efter det minns jag inte stort mer än ett smärtfyllt töcken. Någon, jag tror det var Sturre, kunde dock snabbt slå in en läkedrog i min sönderskjutna överkropp och verkar därmed ha räddat mitt liv.

Om det är något jag lärt mig om strid under de senaste två åren så är det detta: I trånga utrymmen, undvik i möjligaste mån vild skottväxling med automatvapen från den gamla tiden!

Efter att jag fallit lyckades mina vänner lyckligtvis besegra det gotländska motståndet, och befria Snolkas Bladder. Tack vare läkedrogen kunde jag hålla mig vid medvetande och stapplande ta mig fram för egen maskin. Vi slog vår reträtt inåt skogen, i den riktning som skulle leda oss till det pyriska slagskeppet.

Förtretligt nog verkar Snolkas Bladder inte veta något om var Niels och forntidsmannen befinner sig. Han bekräftar dock att Mortimer givit honom och en grupp med andra exilpyrier runtom på Åland uppdrag att hålla utkik efter Niels. Snolkas ger oss alla namnen vart vi troligen kan hitta dem:

Pedor Trexin (Silvastrand)
Ertsman Bewickel (Dratta Stupfall)
Golf Böljman (Skrämstavik)
Gordon Alto ([Ort?])

Närmast av dessa är Pedor Trexin i Silvastrand, vilket blir vårt nästa mål.

Vår kapten [kaptenens namn?] kan tyvärr inte bistå oss med fortsatt transport, då [nanm på skeppet?] inte har mycket att sätta emot de gotländska kanonbåtarna som nu kontrollerar vattnen runt Åland. I en orädd manöver angrep vi just för några minuter sedan ett av gutarnas transportskepp som överaskande kom farandes runt en udde, och kaptenen vill nu så fort som möjligt ta sig långt ut på öppet vatten där de starkare vindarna ger honom en chans att fly undan gutarna.

Vi har informerat kaptenen om läget i Hindenburg, och rekomenderat honom att agera med försiktighet vid återkomsten, med tanke på hans många muterade besättningsmän. Men naturligtvis måste nyheten om gutarnas attack mot Åland snabbt spridas till Pyri.

Jag och resten av Huvudstyrkan gör oss nu redo för att sättas iland.

21 Juni. Kväll i Silvastrand.

När vi för ett par timmar sedan närmade oss Silvastrand, efter en dag på marsch där vi bara stött på en åländsk jordbrukare och siktat ett par fjärran rubbitöron, fann vi byn som var vårt mål belägrad av gotländska styrkor. Vi kunde snabbt konstatera att gutarna hade ett stort numerärt överläge, men att försvararna ändå höll dem stången från den strategiskt belägna Ålarådshallen. Snart kunde vi också se hur försvararna hade forntida vapenmakt på sin sida. Gasgranater och gyrojet-salvor gjorde processen kort med de gutar som försökte avancera upp mot Ålarådshallen.

I det här läget gjorde Huvudstyrkan en kringående överaskningsmanöver. Från positioner bakom gutarnas led kunde vi öppna eld i ryggen på de gotländska ställningarna. Klämda mellan oss och rådshallen kunde vi snabbt börja decimera gutarnas antal. När gutarna gjorde sitt sista försök att storma bakåt mot vår position och bryta sig fria, blir vi slutligen varse vem det är som gäckat gotlänningarna där uppe i rådshallen.

Med lågor från forntiden spända på ryggen flög självaste Blå Dunster över det åländska landskapet och nedgjorde de sista gutarna med kompromisslösa gyrojet-salvor!

Lika oväntat som det var att finna Blå Dunster här på Åland var det att se den maskerade vigilanten ta av sig hjälmen och avslöja sin sanna identitet. Det visar sig att mannen bakom Blå Dunster är ingen mindre än Markus Proktor, Pirits omutligt rättfärdige, men också rullstolbundne överdomare. Huruvida hans fysiska handikapp bara varit ett spel för galleriet eller om det är den forntida rustningen som låter honom agera med kraft och styrka vet jag ännu inte.

Glädjen över det oväntade mötet med Blå Dunster förbyts dock snart i allvar då den gode Proktor bekräftar vad vi länge misstänkt: Kejsar Thorulf har utsatts för en kupp iscensatt av högdjuren i BPM som nu styr i hans namn. Kejsaren hålls under husarrest någonstans i kejsarpalatset.

Blå Dunster befinner sig på Åland på uppdrag av det Sekreta utskottet, för att söka rätt på en forntidsman. Självklart måste det vara samma man som setts tillsammans med Niels! Det Sekreta utskottet har flytt till landsbygden utanför Hindenburg för att motarbeta kuppmakarna. Att vi slår våra påsar ihop med Blå Dunster faller sig alltmer naturligt.

Bland de överlevande i Ålarådshallen fanns också Mortimers kontakt Pedor Trexin, men dessvärre vet han inte heller något om Niels. Nästa person på listan blir Ertsam Bewickel i Dratta Stupfall, orten där himlagloben ska ha störtat. Det ska bli spännande att se vad som finns att se där. Vi beger oss av tidigt i morgon bitti.

22 Juni. Sen kväll i Dratta Stupfall.

Först letade vi efter Ertsam på det lokala nöjesetablisemanget, men lyckades bara få adressen till hans flickvän där han brukade bo. Det huset stod dock tomt, och nu har vi helt fräckt lagt oss till rätta i hennes vardagsrum för att invänta de boende eller morgondagen, vilket som än kommer först. God natt och låt oss hoppas att den unga damen inte misstycker!

23 Juni. Dag i Dratta Stupfall.

Trion från Pirit befinner sig i Dratta Stupfall på uppdrag av Översten själv, för att undersöka och bärga vad som bärgas kan från den omryktade himlagloben som fallit ner på Åland.

Vår uppslupenhet över det oväntade mötet blir dock kortvarig, då jag snart tvingas berätta för våra gamla vänner att min farbror Rufidor Ludom, deras Överste, med stor sannolikhet avlidit i attacken mot Aurorasalen.

Efter en känslosam berättelse om allt som hänt i Pyrisamfundet sedan Överstens kompanjoner for till Åland, kan Glummer och Hugax i sin tur berätta att Linus Drake redan har fört bort Ertsam Bewickel, och, säger de sig ha hört ryktas, tagit honom av daga.

Planen för dagen blir att försöka finna ut vad vi har för möjligheter att ännu få tag i Ertsam vid livet, samt att besöka kraschplatsen för himlagloben, som vi inte gärna vill missa när vi ändå är här!

23 Juni. Sen eftermiddag i Dratta Stupfall.

Det tycktes mig först mycket märkligt att Drake skulle ta sig sådana våldsamma friheter här på orten, när de gotländska invasionsstyrkorna är i full besittning av området. Men enligt Glummer och Hugax så verkar herr Drake ha goda relationer med de gotländska officerarna! Proktor menade då på att BPM haft nära relationer med en i mutantfrågan likasinnad organisation på Gotland [vad hette den?], och att hans kontakter antagligen kommer därifrån. Intressant.

Rekogniceringsturen gav alltså inget konkret, annat än att Drakes läger är välbefäst och svårt att ta sig in i. Däremot lyckades Edmundt också snubbla över ytterligare en välkänd pyrier på besök i Dratta Stupfall, nämligen Zander von Hartman! Alltså Adelia von Hartmans beryktade morbror.

När Zander fick höra att vi var på Åland för att söka reda på Manfred Lunds assistent Niels, samt en man från forntiden som överlevt själva katastrofen, då blev han mycket intresserad och ville gärna slå oss följe. Zander von Hartmans är ju en sällsynt välrenomerad zonfarare och kunskapare, som vi naturligtvis gladeligen inkluderar i vårt sällskap. Vi kommer säkert ha mycket att diskutera med den världsvane utterherren framöver.

Ortens stora sevärdhet visade sig dock vara något av en besvikelse. Kraschplatsen för den nedfallna himlagloben har sedan länge plockats alldeles ren av allsköns skrotletare från Österhavets alla hörn. Av de historier som vi hörts berättas så kan dock våra teorier mycket väl stämma, att himlagloben var det som forntidsmänniskorna kallade för sattelit Uriel III, som användes för att spana på Gryningsvärlden och störtades från rymdkontrollen i Elysium IV, av forntidsmannen vi fann död där.

Vi befinner oss nu i ett vanskligt läge. Med Ertsam Bewickel oskadliggjord av Linus Drake vet vi inte om Drake nu känner till var Niels håller hus, eller om han fortfarande är ovetande. Att agera mot Drake här i Dratta Stupfall förefaller mycket svårt, då han har slagit ett kompetent läger som inte bara försvaras av hans egna mannar utan också av den samlade gotländska invasionsstyrkan på orten. Alternativet att vänta ut och följa efter Drake är inte heller realistiskt då han färdas i sin forntida stridskärra som troligen kan ta sig över både land och vatten i en hastighet vi omöjligt kan matcha. Kvarstår då att försöka förekomma honom, och med hast färdas mot nästa kontakt på listan, Gordon Alto i [var?].

Våra nyfunna vänner som hunnit rota sig djupare här på orten än oss, packar nu ihop sina saker och skickar somligt i förväg hemåt Pyri, för att kunna slå följe med oss på vårt uppdrag. På grund av gutarnas hårda kontroll av Dratta Stupfall har vi beslutat att först resa till fots till något mindre samhälle längre söderut på ön, för att därifrån kunna få tag på en båt som kan ta oss till [Gordon Altos ö]. Blå Dunster har redan gett sig av i förväg för att finns en lämplig väg.

24 Juni. Eftermiddag i [skrotupplaget vid Gordon Altos ställe].

I går natt fann vi lyckosamt en familj med hjälpsamma ålänningar som efter viss övertalan gick med på att segla oss från [ön där Dratta Stupfall ligger] till [ön där Gordon Alto bor]. Vi fick några timmars välbehövlig sömn ombord. Sjögången gjorde den dock inte alltför vilsam för min egen del.

Efter att vi släppts iland på [Gordon Altos ö] vidtog en marsch över öppna, gräsklädda kullar som bröts av med mindre skogspartier. Mycket vacker och tämligen lättforcerad terräng. Hjaert hade med en gång något skarpt i blicken, då detta var typiska rubbitmarker vi färdades över. Och mycket riktigt kunde vi något senare under dagen notera rubbitar i fjärran som iaktog oss. Vi valde att inte ta mycket notis om detta utan marscherade vidare.

När vi så på eftermiddagen närmade oss vårt mål, skrotupplaget där vi hoppades hitta Gordon Alto, blev vi varse om pågående skottväxling. Det visade sig att gotläningarna stött på oväntat motstånd vid skrotupplaget, från rubbitar! Vi valde först att bara observera stridens förlopp, vilken skulle komma att sluta med att rubbitarna stod segrande. Men när vi såg hur rubbitarna inte bara rundade upp besegrade gotlänningar utan även lokalinvånarna från skrotupplaget, såg vi oss nödgade att ge oss till känna.

Därefter följde nervkittlande förhandlingar med rubbitarna, om att inte bara låta oss gå, utan även frigöra de lokala ålänningarna, och särskilt den man som går under namnet Gordon Alto. [Några av oss - vilka?] blev förda in i rubbitarnas underjordiska rike för att där träffa deras vetmäster samt deras storfurst, för att övertyga dem hur vår och ålänningarnas sak också är deras. Med hjärtat i halsgropen lyckades vi denna gången undgå hämndkokargrytorna, och också rädda Gordon Alto undan det ödet [eller fick vi inte loss Gordon?]. Således berättade Gordon för oss att Niels och forntidsmannen bor vid ett forntida fyrtorn bara några timmars resväg till fots, söderut.

Givna fri lejd av rubbitarna kan vi nu börja planera för den sista biten av resan, till fyren där vi slutligen hoppas hitta Niels och hans forntida vän.

Edmundt har dock spanat in en forntida svävarfarkost vid skrotupplagets brygga, som han och Zander tror sig kanske kunna reparera. En sådan farkost skulle förstås kunna snabba upp den sista sträckan avsevärt, och kanske till och med ta oss hem till Pyri efteråt? Vi väljer att chansa och lägger några dyrbara timmar på att försöka få igång fordonet.

Succé! Svävaren fungerar och vi sitter nu alla ombord, på väg söderut med Hjaert [eller vem körde egentligen?] vid spakarna.

25 Juni. Morgon vid forntidstornet.

När vi i går först anlände till det uråldriga fyrntornet fanns ingen där. Men en lapp skvallrade om att de boende åkt på fisketur, och vi satte oss att vänta på att de skulle återvända. Medan vi väntade drog vädret ihop sig och det artade sig till ett riktigt åskoväder. Sedan såg vi hur Linus Drakes forntida stridsfordon kom farande mot oss, svävande över det stormpiskade vågskummet.

Striden som följde blev hård. De flesta av oss kommer bära ärr från den. Utan Spix, och den på Drakes döda kropp funna regen-drogen, hade förlusterna varit långt större. Men vid stridens slut stod i alla fall Huvudstyrkan och dess vänner segrande, med BPM-sidan nergjorda till sista man och stridsvagn.

Även om förstörelsen var stor har vi också vunnit flera värdefulla forntida pjäser: rustningar och vapen som kommer komma väl till pass när vi återvänder till Hindenburg! Drakes stridsfordon kan dock inte räddas på den tid vi nu har till buds, för det är den allt för illa skadad efter att ha blivit både kastad och söndersågad av Blå Dunster.

Vi tillbringade natten i fyrtornet, där vi försökt repa mod och hälsa så gott vi kunnat. Fram på morgonkvisten kom också de båda vännerna som vi väntat på försiktigt framtassande. De var förstås något uppskrämda av all död och förstörelse de såg utanför fyrtornet som de gjort till sitt hem. Niels och forntidsmannen, som visat sig heta Matteus, tog ändå situationen med ro, med tanke på omständigheterna. Båda verkar tillfreds med att nu återvända med oss till Pyrisamfundet, för att försöka ställa saker tillrätta.

Mina tankar går nu främst till Zander von Hartman. Jag hoppas att han alltid blir ihågkommen som den modiga och kloka utter han var. Det är så mycket vi hade velat tala med honom om, om forntiden, gryningstiden och framtiden. Men det var faktiskt något vi hann tala med Zander om innan han dog, och det var vad hittade under kåkstaden i Hindenburg. För Zander kände igen det vi berättade om därifrån, och avslöjade att det vi funnit var det samma som han också hittat för många år sedan, och då givit namnet Aros!

Zander berättade också om sina egna uppleveser från Aros, och talade om en stor ondska som dolt sig där under hans och Adelias expedition dit. En ondska som gjort att han hållit platsens belägenhet hemlig för alla. Ja, hemlig till och med för sin egen dotterdotter, Adelia, som var där med honom! Zander menade att det funnits en närvaro i Aros som invaderat hans sinne och nästan förmått honom att begå självmord, på plats och ställe. Endast Adelias rådiga ingripande hade räddat livet på honom den gången.

Det Zander berättade får många saker att falla på plats för oss, men den sista pusselbiten fick tyvärr Zander själv aldrig höra, för den gav oss Niels och Matteus nu i morse. Och den sista pusselbiten är denna: HYDRAN LEVER!

Det passar perfekt. Hydran från Musközonen är densamma som Skarprättarnas styggelse i djupet och Zanders ondskan i Aros, och det går kalla kårar i min rygg när jag tänker på att den lever än.

Mycket, mycket mer finns förstås att skriva om allt detta, men först måste vi ta oss helskinnade tillbaks till Pyri och Hindenburg. Matteus påstår sig ha erfarenhet av svävare liknande våran, och menar att den nog ska klara en överfart över Österhavet. Vi får väl se om han har rätt. Snart beger vi oss av hem, mot Hindenburg.

Adjö, Åland. Adjö, Zander.

Kåkstaden utfordras och beväpnas

Den forntida farkosten tog oss svävande över Österhavets böljor och vi nådde helskinnade fastlandet. Resan var långt ifrån riskfri då en åskstorm skakade farkosten åt alla håll, och Torskofanterna från de mörka djupen kastade sig efter oss för att sluka oss med hull och hår. Mängden bränsle var begränsad och Matheus som satt bakom spakarna upplyste oss om att vi inte skulle kunna nå Hindenburg utan att fylla i mer bränsle. Detta hade vi inte möjlighet till så vi beslutade oss för att stanna farkosten och gömma den i skogsbrynet av Älgamården, för att därefter ta oss till fots mot Hindenburg. Vi undrade nu vad som hade hänt i Pyri och Hindenburg under den tid som hade förflutit under Ålandskryssningen? Magkänslan sade oss redan tidigt att något fruktansvärt var i antågande, då vi från vår farkost hade skådat hur en hel flock av storskövlarsvin rusade ut i full färd från Älgamården. Detta var en kuslig och märklig syn. Kan dessa svin måntro vara under Hydrans inflytande?

På kvällen den 25e juni hade vi stannat vårt åkdon i Älgamårdens utkanter, och där gömt den så gott vi kunde. Blå Dunster gav sig av upp i skyn för att försöka finna det Sekreta utskottet och Trafaut. Han återvände morgonen därefter med oroväckande nyheter. Det Sekreta utskottets resident utanför Hindenburg var helt rensat och tömt men inga tecken på strid stod att finna. Mystiken kring vad som hänt det Sekreta utskottet tätnar. Har de blivit bortförda av BPM eller någon annan, eller har de omgrupperat sig på en mer strategisk position? Om detta kan vi bara spekulera men vi hoppas på att finna svaren i Hindenburg. Blå Dunster och överstens gäng stannade kvar vid farkosten medan vi i Huvudstyrkan tillsammans med Niels Lund och fornmannen begav oss mot den pyriska huvudstaden. Innan vi reste så gav Blå Dunster oss en radiofrekvens som vi skulle kunna använda för att försöka hålla kontakten med honom.

Marschen mot Hindenburg var hård för fornmannen Matheus, vilken led av en ovanligt klen fysik. Antagligen är de många långa åren i enklav och kryosömn som gjort honom svag. Matheus säger att han tror att åtminstone ännu en av deras släkte finns kvar, nämligen Jakob. Dessa forntidsmän skall ha tagit någon slags piller för att skydda sig mot odjurets, (Hydrans) ofantliga Psi-krafter. Detta torde ha haft negativa biverkningar på deras fysik.

Dagen efter hade vi kommit en bit på vägen mot Hindenburg. Orosmolnen tätnade och varslade om att saker och ting ytterligare hade förvärrats i Pyrisamfundet. Vi språkade med ett par halvt vettskrämda farmare som berättade att förtrycket av mutanter nu var än värre och hade formaliserats. Ett så kallat mutantkontrakt hade upprättats och mutanter skickades nu iväg och sattes i arbetsläger, i väntan på att Kejsaren på alvar tagit itu med Mutantfrågan. Dessa rykten påvisar att BPM tagit ytterligare ett steg längre i konspirationen. Det var nu allt mer skyndsamt för oss att ta oss till Hindenburg, vi kände att tiden kunde vara knapp.

Landskapet runt Hindenburg är som bekant ganska öppet och det är inte helt lätt att ta sig in i staden helt obemärkt. Detta fick vi dramatiskt erfara då det uppenbarade sig för oss att soldater från Malsjöregementet patrullerade och vaktade vägen och terrängen kring Hindenburg. Gert sänkte på långt håll en spaningssoldat som satt uppkrupen i ett träd men hans kamrater hade redan fått kornet på oss och kulorna vinde kring kullarna. Nu var det bara att ge sig ut i terrängen för att på så sätt försöka göra en kringgående manöver kring soldaterna som vaktade på kullarna runtomring oss. Vi förflyttade oss så skyndsamt som vi bara kunde genom terrängen tätt förföljda av de blodtörstiga pansarerna, vilka bar de beridna delarna av Malsjöregementet. Takten var allt för snabb för vår nyfunna forn-kamrat och vi såg på hans anlete hur han fick kämpa för vart steg som han tog.

När vi närmade oss Hindenburg på kvällskvisten så fick vi våra värsta farhågor besannade. Delar av staden stod i brand och runt Kåkstaden höll en mur på att uppföras. Vilket skamligt övergrepp på Kåkstadens enkla befolkning. Vi såg hur en stor forntida kanon besköt kåkstadens redan tidigare så sargade byggnader. Det som var positivt var att Kåkstaden sköt tillbaka, då vi såg forntida raketer skickas ut för att pulvrisera en Pyrisk skarprättarkanon. Kåkstaden befolkning hade inte givit upp utan gjorde väpnat motstånd, det var en fröjd för ögat att skåda. Vi hade nu lyckats hålla förföljarna från Malsjöregementet på tillräckligt avstånd för att tillfälligt ta skydd i skogsdungarna när Skanshaga. Vi bestämde oss nu i all hast för att försöka ta oss in i Kåkstaden. Vi lyckades ta oss in i Skanshaga som nu var helt folktomt på kvällen då utegångsförbud rådde. Vägen till Kåkstaden var dock ännu stängd på grund av den förkastliga muren. För att ta oss in krävdes ett riskfyllt inbrytningsförsök. Operationen dirigerades av den skjutglade Gert, ett mindre våldsintermezzo inträffade, vi klättrade över vallen, vipps så befann vi oss på vänligt sinnad mark.

Vi hade inte kommit många meter innan jag i min mörkerkikare såg hur en ljuskägla spelade på marken runt omkring oss. Det var som om ett allseende öga följde våra minsta steg. Plötsligt hördes en kraftig smäll och vi kastades alla ner till marken. Det var den forntida kanonen Stora Bella uppe på Kejsarpalatset som hade fixerat oss. Ingen blev tack och lov skadad och vi tog snabbt skydd längre in i Kåkstaden.

Mycket hade hänt i Hindenburg på de få dagar då vi varit iväg på annat håll. Detta gällde även maktbalansen i Kåkstaden. Efter att oroligheterna startat då BPM iscensatt sin plan och mutanter av alla de slag officiellt hade börjat förföljas så hade många tagit sin tillflykt i Kåkstaden som fortfarande betraktades som en form av fristad. Bland annat så hade många ur Lejonordens led, vilka givetvis stod långt upp på BPMs listor över icke önskvärda, tagit sin tillflykt hit. Lejonorderns ledare Casius sägs ha blivit tagen tillfånga och skall enligt uppgift befinna sig i Arbetsläger V. Den starkaste maktfaktorn i området är nu gangsterledaren Domherren, vilken vi tidigare utan framgång eftersökt. Domherren var dock inte som man skulle misstänka en domherremutant, utan en muterad best med dubbla trynen som genom en mutation med vilken han kunde förändra sitt utseende tog sig skepnaden av att vara en fågelliknande varelse då vi fann honom insvept i ett skynke sittande på sin tron i Dragos gamla palatssal. Drago och hans dräggel hade varit tvungna att lämna för den nya maktfaktorn. I Domherrens ledband återsåg vi en gammal bekant, den slemmiga och opålitliga paddan Smilet som givetvis direkt försökte att ställa sig hos oss. Hans blotta patetiska lilla uppenbarelse gör mig irriterad.

De användbara allierade i den kommande kampen för Kåkstadens befrielse var få och vi beslutade oss för att samarbeta med Domherren och den organisation och logistik som stod till hans förfogande. Problemen var dock många. Det allvarligaste och problemet var den akuta bristen på mat, men också på vapen och ammunition. De var nu hög tid att handla och Aros var vårt första mål. Kunde mat-automaterna nere i Aros vara lösningen på att föda Kåkstadens svältande befolkning?

Väl nere i Aros så bestämde sig huvudstyrkan för att återigen ta sig upp i BPMs högkvarter, vilket vi tidigare vecka vi gjort rent hus i. Detta måste vara den mest vanskeliga och dumdristiga operation som vi försökt oss på sedan eskapaderna i Elysium. I den forntida hissordningen byggdes på min och Gerts inrådan en skyddsbarriär av järnplåt med tillhörande (granatsäkert) hönsnät. Det var nog ett klokt beslut för när hissanordningen nådde sitt mål så vem kulorna och gyrojetraketerna kring öronen. Två enorma skyttesoldater, till häften människa, till hälften maskin, och en automatisk gyrojetanordning utgjorde våra motståndare. En snabb och intensiv eldstrid följde och vi stod som segrare. BPM-högkvarteret stod för övrigt tomt och vi fick egentligen inte ut så mycket av besöket. Men BPM vet nu att de inte ens på sin egen bakgata kan känns sig säkra vilket känns som en seger.

Planen som vi nu tänker oss företa är att försöka starta ett väpnat uppror hos den förtrycka och inmurade befolkningen i kåkstaden. Matheus hjälper oss att försöka få igång matproduktionen via Aros forntida matsystem. Distributionen sköts sedan av Domherren som i saken om Kåkstadens befrielse har blivit vår allierad. Han hjälper också till att organisera motståndet och vi har avvarat en ansenlig mängd vapen och ammunition till detta ändamål. Folk från Villan är också delaktiga i kampen och framträdande här är till min stora glädje och stolthet min gamle kamrat Roffe och hans nyfunne kunskapar-kompanjon.

Det är nu hög tid att agera! Kåkstadens förtryckta befolkning måste agera. Det är sedan länge för sent med ord och diplomati. Vårt språk måste istället bli järnrörets och skarprättarens språk. Ett väpnat och väl organiserat uppror kan bli startskottet och den tändande gnistan till ett totalt uppror mot den rådande ruttna ordningen. Detta är enda chansen för att kunna åstadkomma ett Pyrisamfund där såväl muterade som ickemuterade är välkomna och kan verka på samma villkor. Konspirationen måste därför med alla tillgängliga medel bekämpas för att kunna störtas.

”Ropen skall, BPM skall falla!”

Jag föddes någon gång för ungefär tjugosju vintrar sedan. Antagligen skedde det i någon fattigstuga i kåkstaden i Hindenburg. Detta är naturligtvis inget som jag har något minne av. Lika lite som jag har minne av mina föräldrar. De första minnesfragment som jag har från min stökiga och turbulenta tid som barn är ifrån Villan. Det var så huset som jag växte upp i kallades i folkmun i kåkstaden samt av husets invånare. Villan befolkades och gör det än idag det av en brokig skara av diverse lycksökare. De flesta är mutanter men även ett par människor som trots sin gynnade position i Pyrisamfundet, sökt sin tillflykt till Villan. Jag vet inte riktigt när jag kom till Villan men det måste ha varit när jag var en späd liten krabat för att jag minns hela stället som mitt barndomshem. Det blev min trygghet i ett helt hav av otrygghet runt omkring. I Villan bodde ett äldre barnlöst par och de kom att bli lille Edmundts räddning, då de kom att förbarma sig över mig. Vad jag senare har fått berättat för mig är att de fann mig krypandes och gapandes utanför Villan och att de efter en del övervägning beslutade sig för att ta hand om mig då de insåg att jag var föräldralös.

Paret som tog om hand om mig var enkla mutanter, men mycket godhjärtade. Jag skriver ordet var, med en tår i ena ögat då de ej finns mer, i och för sig på grund av den naturliga orsaken att de redan var gamla när de tog sig an mig. Paret var två grisar vid namn Gunnar och Eva-Lis Pigg. Dessa var väldigt snälla mot mig och gav mig mat och trygghet i mina yngsta år. De arbetade både hårt som knegare i Hindenburgs manufakturer och då de ofta var borta på sina arbeten så blev jag tidigt van att klara mig själv. Jag insåg vid det här laget att jag kunde vara till nytta i Villan på olika sätt. Detta kunde ta sig i uttryck genom att jag sprang för att köpa en flaska tinner till någon törstig själ eller något dylikt och på så sätt kunde jag i bästa fall få en jycke. Jag kom med tiden att bli en springpojke och allt i allo i Villan och efterhand även i kvarteren runt omkring.

Villan, vilket är nästan som en brokig muterad varelse i sig själv på grund av sin originella prägel av en kavalkad av löst folk. Villan är en äldre villa i tre våningar med stengrund. En gång i tiden har det antagligen varigt en ganska så förnämlig bostad, kanske åt något högdjur? Detta måste ha varit mycket längesedan för ägarförhållandena är tämligen oklara i dagsläget. Villans invånare huserar fritt i huset och hittills har vi sluppit de flesta problem med girigbukar som vill lägga sina vantar på vår kära bostad. Villan är lite speciell på ett par sätt och då jag noga undersökt min boning genom året har jag kommit att misstänka att vissa delar faktiskt är rentav forntida! En sak är klar i alla fall. De är knappast av pyriskt snitt. Det skulle gå att prata mycket om invånarna i Villan. Jag nöjer mig här med att en så länge nämna mina bästa vänner och tidigare vapendragare (även om vi inte hade så mycket vapen att dra) nämligen Olle Flygare och Roffe Slagg. Olle flygare är en småväxt mutant och av hans namn är det inte allt för svårt att förstå att han är försedd med vingar. Olle Flygare är en typisk fixare som köper och säljer småsaker, gör ärenden och dylikt. Han vet alltid hur han skall kunna få tag på några krediter. Själv titulerar han sig som handelsman men den etiketten skulle jag nog inte sätta på honom. Min andra goda vän i huset är den äventyrslystne Roffe slagg som gärna titulerar sig som zonfarare. Roffe är lite äldre än vad jag är, kanske en tio år eller så. Jag såg länge upp till Roffe och beundrade hans mod och de erfarenheter som han skaffat sig. Med tiden var jag dock tvungen att erkänna för mig själv att Roffe inte var en så erfaren zonfarare som har gärna ville framstå som. Han var nog egentligen bättre på att dricka tinner och berätta historier än att överleva i de avlägsna zonerna, så avlägsna från pyrisamfundets civilisation som vi var vana vid. Det var inte många som lyckades dricka Roffe under bordet och hans historier var fantasiska, som jag antydde tidigare i många fall allt för fantastiska och fantasifulla men han är en hejdundrans historieberättare och när han börjar att förtälja en historia samlades mutanter liksom människor för att lyssna. Under ganska så många år så kunde man ofta observera mig, Roffe och Olle dragandes tillsammans genom Hindenburgs gator i en kamratfull anda och då oftast i kåkstadens myller för detta var ett område som vi behärskade till fullo. Vi kände varje vrå, varje lukt och varje ljud i stadsdelen. Det var i varje fall så det kändes under en period. Vi köpte, stal, hittade, lagade, grävde fram, lånade, undersökte, modifierade, lagade alla möjliga föremål för att sedan sälja eller byta dem. Allt detta slit för att tjäna krediter till uppehället. Så var det i alla fall i början. Efterhand som verksamheten fortlöpte så kom ett starkt intresse från min sida att växa fram där jag kom att intressera mig allt mer för de gamles ting. Alltså de ting som efterlämnats som härstammar från världen innan katastrofen. De hände att vi kom över fornfynd i vår verksamhet och dessa ting kom jag att studera allt noggrannare med ett allt mer brinnande intresse. Mitt nyfunna intresse involverade förvisso inte bara forntida artefakter utan också pyrisk teknik och mekanik vilket jag ofta stötte på i mitt dagliga förvärv då det ständigt var saker som behövde lagas och ses över i kåkstadens myller. Till en början var mina färdigheter ytterst begränsade men Roffe Slagg lärde mig en del och efter en god portion av både tid och tålamod så kom jag att utveckla mina färdigheter vilket gjorde att jag nu på ett mer effektivt sätt kunde börja slå krediter av mina kunskaper.

Med tiden kom jag att lära mig allt mer hur man överlever i Hindenburg med omnejd. Detta skedde bland annat genom handel och reparation av diverse ting men jag var också tvungen att ta daglönararbeten för att få ihop det dagliga levebrödet. Värt att nämna är att det var långt ifrån en glamorös tillvaro under vissa perioder, men detta vill jag helst glömma nu och istället är det nostalgin positiva skimmer som omgärdar åren i Hindenburg. Vid ett par tillfällen gav jag mig av i sällskap med Roffe Slagg för att leta fornfynd i omgivningarna utanför Hindenburg. Vi hittade dock inte mycket även om ett par mindre fynd gjordes. Jag och Roffe hade ett par minnesvärda strapatser tillsammans och detta är något som jag skulle vilja skriva om vid ett annat tillfälle när jag har mer kraft och ork.

Dessa erfarenheter medförde inte avsmak för fortsatt utforskning av utmarkerna utan jag började inse att jag skulle vara tvungen att bege mig till mer avlägsna platser för att hitta områden som inte redan var plundrade. Visst lockade de krediter som man kunde sälja fornfynd och fornskrot för men det fanns så mycket mer att upptäcka kom jag att inse. Den kunskap som antagligen fanns dold i de underliga föremålen som bökades fram ur backen blev något som jag ville lära mig mer om och allra helst själv behärska! Men detta kändes på den tiden som en avlägsen dröm men jag insåg att för att ha en chans att förverkliga mina drömmar så var jag tvungen att vidga mina vyer. Min vänskap med Olle Flygare och Roffe Slagg kom att bestå men jag kom att träffa dem mer sällan än tidigare då jag började söka efter andra individer, som liksom jag ville ta ett steg längre. Det var i detta skede som jag träffade på de tappra kamraterna som jag nu så länge har färdats tillsammans med...

Man kan av detta ledas att tro att jag vuxit upp med en känsla av bitterhet över vad jag skulle ha varit och vad jag skulle ha haft, om historien gått annorlunda. Men jag kan ärligt säga att så inte varit fallet. Jag har alltid med lätthet kunnat överlämna sådan tandagnissel till andra i familjen. Min äldre bror Olom är till exempel en sådan som tillbringat sin ungdom åt meningslös bakåtsträvan. Flertaliga har våra diskusioner varit då jag framhållit att istället för att återföra saker och ting till den förpyriska ordningen så bör man ta vara på det som är och arbeta framåt. Ingen av oss är ju någon anhängare av Cappucinos gangstervälde, och trots att jag alltid tyckt att våra meningsskiljaktigheter blott är olika perspektiv från samma sida, så slutade ofta våra tidiga politiska utbyten - liksom våra oskyldiga lekar före det - för mig med skrapsår och blåmärken. Det är en stor tur att min fina profil inte tagit skada av sådana hårda uppväxtsförhållanden.

Jag tror att det var med anledning av min brors okamratliga behandling som jag började intressera mig för fysisk sport. Det gick dock snart upp för mig att jag inte kunde tävla med min äldre och större bror i hans råa tilltag. Istället blev fäktningen mitt tonårsintresse. Jag övade till en början mest för mig själv efter att ha introducerats till utövandet av en kamrat Frodrik Bensäll från Pirit. När jag blev lite äldre och tilläts resa tillsammans med gårdsfolket till staden anslöt jag mig till Frodrik och de andra ynglingarna som tränade för mäster Tvekling från Hindenburg. Så småningom ledde åtminstone min träning till att jag för det mesta kunde undvika min brors krumsprång och knytnävsattacker på ett manér som gav mig själv viss tillfredställelse och min bror stor förödmjukelse.

Med en familjebakgrund som min så kan man gissa min familjs dämpade förtjusning över mitt infall att vid 20 års ålder bege mig till vår Pyriska huvudstad Hindenburg, för att söka lyckan. Men jag blev förvånad över hur snabbt jag lyckades svänga framförallt min fars opinion för projektet. Min syster Fransiin blev en oväntad men god allierad i frågan, då hon ansåg att det var hög tid att jag fann mig en egen plats här i världen, för Tokatorp var allt för litet för att delas upp mellan oss barn. Således hade jag när jag begav mig från Pirit både min familjs välsignelse samt en lista med åtaganden och ärenden att uträtta i Hindenburg. Listan var till största delen sammanställd av min far och tjänsterna var sådana som låg i hans många vänners intresse.

Jag var bland annat kommisionerad att för Titå Ryklings räkning sondera den Hindenburgska tobaksindustrin, då denne var besvärad av att till underpris behöva sälja sina förstklassiga rökblad till Kruutovs tobaksmanufaktur i Pirit; Eofild Hutt hade bett mig att försöka sprida ett intresse för det Piritska klädmodet till Hindenburg och skänkte mig två kostymer av Poirot-klassiskt snitt; och flertalet andra ur den avtronade Pirit-gräddan ville utan Cappucinos inblandning knyta liknande handelskontakter med den annars så förhatliga huvudstaden. Själv godtog jag dessa uppdrag med glädje, då jag tänkte att de skulle hjälpa mig att knyta nya kontakter i Hindenburg. I efterhand så var det tyvärr inte många av mina uppdrag som bar någon egentlig frukt, men ett par goda sammarbeten lyckades jag ändå knyta. Och det ska inte heller förringas att det var med hjälp av dessa affärskontakter som jag med minimal arbetsinsats kunde uppehålla en riktigt hygglig inkomst under mina år i Hindenburg.

Hindenburg var på många sätt en bra stad för mig. Jag hyrde ett rum av en änkefru Haagståhl på Kopparberget dit jag vanligen återvände på småtimmarna efter långa kvällar med middagar och mindre banketter arrangerade av den lägre Hindenburg-aristokratin och borgarklassen. Mina små uppdrag och affärsförslag från Pirit visade sig också mycket riktigt väldigt användbara för att få in en fot på dessa bjudningar. Och har man väl fått in en fot i den världen så är en mode-riktig kostym och en vinnande personlighet allt som behövs för att fortsätta snyltätandet kväll efter kväll, så länge man orkar med. Efter ett par år i Hindenburg så var jag ett välkänt ansikte bland dessa tillställningar, och jag hade också blivit inbjuden till ett par viktigare tillställningar med de riktiga högdjuren. Dock nådde jag aldrig in i Gryningspalatset där den absoluta gräddan froterar.

Min samhällsklättring tog en vändning då jag träffade en viss fröken Polette Graning. Jag träffade Polette på en av de finare bjudningarna där jag lyckats få mitt namn på gästlistan. Ljuvlig och kvick, med ögon som lovade mer än vad hon sade träffade hon mitt hjärta som en svidare sätter sitt mål. Jag uppvaktade henne under balkvällen först med fascination, och när hon inte verkade misstycka, med ökande intensitet. Efter att jag vid kvällens slut högtidsfullt följt min förälskelse till hennes droska kunde jag tänka på lite annat än hur jag skulle få träffa henne igen. Den kvällens inbjudning hade varit en lyckosam slump som jag inte kunde hoppas på igen. Jag började snoka runt och kartlägga Polettes vänskapskrets för att kunna pricka in de bjudningar och kalas som hon var trolig att närvara. Dessa gjorde jag sedan allt för att komma in på. Jag började smita in på bjudningar som låg ovanför min sociala bas; jag smet in som betjänt, skrev mitt namn på obevakade gästlistor eller klättrade in genom trädgårdar. Ingen risk var för stor för ett tillfälle att träffa Polette igen.

Naturligtvis höll inte min charad särskilt länge. Jag fick förvisso träffa Polette ytterligare ett par gånger, och hon var vid de tillfällena milt förvånad över att se mig där men inte direkt avståndstagande. Och alltjämt var hon lika ljuvlig. På hennes brors namnsdagsbal blev jag avslöjad. Jag hade ingen som helst relation till hennes bror Jakopå, och när celebranten själv knep mig vid drinkbordet - där jag var i färd med att berätta om mina dryckespreferenser för Polette - bad han mig förklara min närvaro. Jag såg då ingen annan utväg än att med ett leende presentera mig själv som en vän till hans syster. Jakopås blick gled över på sin syster vars ögon gått från livfulla och inbjudande till hårda och kalla. Hennes svar blev kort och nonchalant, 'Faktiskt inte.'

Utslängd från festen och nonchalerad av min kärlek - men jag gav ändå inte upp hoppet om Polette. Jag försökte besöka henne i hennes hem eller rycka tag i henne på stan vid de få tillfällena då hon gick ut, men utan framgång. Hennes familj svarade genom att Jakopå utmanade mig på duell till döds för oförätter mot hans syster. Frustrerad och ilsk accepterade jag villkoren och krävde att avgöra genom värjfäktning. Jakopå underlät dock att själv dyka upp utan skickade en duellist och en familjerepresentant för att övervaka. Duellisten råkade vara en på annat håll bekant till mig - Greker Kricka, en klubbkamrat till mig från Kopparstickets fäktklubb. Fäktklubben och dess klubblokal på övre Kopparberget tjänte mig under hela min Hindenburgstid som en fast punkt för både hälsosamma relationer och vänskapligt idrottande, och Greker Kricka var en av de goda vänner jag träffade där. Vi var därför förstås båda obekväma i situationen som nu presenterat sig, men vi utförde duellen, och efter en del fäktande kunde jag med en snabb attack mot Grekers hals kräva seger utan att behöva driva hem stöten. Jag tvivlar att Jakopås sekundant skulle godkänt en liknande seger åt andra hållet, men jag var tacksam att inte behöva beröva min vän livet.

Efter detta kunde jag till slut börja släppa min besatthet av Polette. Jag insåg nu också att hela affären kostat mig mycket terräng bland Skanshagas festsalar, och att jag skulle få det svårt att fortsätta mitt lättsamma leverne så som förut, om jag ens önskade det längre. Nej, beslutade jag, min tid i Hindenburg var slut för den här gången. Jag tog farväl av de närmare vänner jag skaffat mig efter fyra år i Hindenburg och ställde kosan hemåt mot Pirit.

Väl hemma på Tokatorp fann jag mig föga välkommen tillbaka. Min bror Olom hade flyttat fram sina positioner och agerade nu i mycket som husets starke man, och min far verkade äldre och tillfreds med maktomstruktureringen. Hemfridens räddning blev min farbror Rufidor som återvänt till Pirit för att slå sig ner för gott efter många år som officer i Pyriska armén och därefter som framgångsrik zonfarare. Jag hade alltid kommit väl överens med översten - som hans vänner och även jag kommit att kalla honom - och bland släktingar tror jag mig vara något av hans favorit. översten har liksom jag aldrig brytt sig mycket om det förflutna, utan istället arbetat framåt och belönats för sin strävan. Under åren som gått sedan Poirot blev Pirit är det Rufidor Ludom som givit släktnamnet glans ute i Gryningsvärlden, genom sin handlingskraft och vinnande personlighet, och i det ämnar jag följa hans exempel så gott jag förmår.

Under några månader efter min återvändo bodde jag därför hos översten inne i Pirit och hjälpte honom med diverse småsysslor, mestadels handelsuppdrag på Shackara och ett par turer till Muntermåla, på jakt efter särskilda pjäser som översten hade behov av. Jag har dåligt kunnande om forntidsprylars ihopskaffenhet och var därför aldrig till någon särskilt stor hjälp i överstens verkstad. Istället sådde översten zonfararfröet i mig. En ung man med reflexer som jag kunde nog allt överleva både det ena och det andra ute i zonerna, trodde översten. Och jag tänkte att det vore något nytt och spännande, något som verkligen kunde få mig att glömma Polette. Översten introducerade mig sålunda för zonfararna Hjaert, Edmundt och Sturre¹ som kunde behöva ett extra huvud ute i ödemarkerna. Och nu är det tillsammans med dem jag för min väg genom Gryningsvärlden, som äventyrare och zonfarare!

Fotnot 1 - Sturre och jag hade faktiskt redan träffat på varandra några månader tidigare, då han hjälpt mig banka ner några av Cappucinos gangstrar som tänkt välkomna Ludomen hem till Pirit och försäkra sig om att han inte glömt bort vem som bestämmer i staden - oavsett om Al Ralf numera sitter inspärrad för mord. Efter slagsmålet fick jag gå till överdomare Marcus Proctor för att få de Kjellförteckningshänvisande konstaplarna att släppa Sturre, varpå jag bjöd på ett par ölmust och vi språkade samman - något jag aldrig kunna föreställa mig göra i Hindenburg. Pirit har trots allt sina fördelar över huvudstaden!

Till skillnad från många andra ungar lärde jag mig ganska tidigt att läsa och skriva någorlunda. Det berodde mycket på Stigmund, en gammal tjur som bodde i samma uppgång, han var ganska sliten och knegade inte på manufaktur men höll koll på många småvalpar vars föräldrar knegade och fick in lite pengar för det. Då knegarlöner är små och båda i ett par måste knega är det vanligt att gamlingar passar ungar mot lite ersättning. Men jag tror att Stigmund tog mycket större ansvar för vår uppfostran och bildning än de flesta andra barnpassare. Som liten var jag och mina syskon ofta hos honom när föräldrarna inte var hemma. Stigmund var bildad och berättade ofta historier om Hydran, urdjuren och annat intressant. Han hade en del böcker som han använde när han lärde de som ville att läsa. Han såg alltid till att ha senaste Polis-Gazett hemma för att följa med. Det var så jag som liten valp lärde mig stjäla. Stigmund hade sällan råd så vi ungar fick ofta smita ut och knycka tidningar åt honom. När jag var en 7-8 år var jag stor nog för den lite tuffare skolan och hängde med storebrorsan Rollo och hans polare på dagarna. Men även nu när jag var större och kunde ta vara på mig själv mer hälsade jag ofta på Stigmund, vi diskuterade situationen för mutanter och olika händelser, och jag övade mig i att läsa och skriva.

Med Rollo drog vi runt mycket, han lärde mig hitta bland alla gränder och vrår i Hundängen och marknadsdistriktet. Vi kastade sten mot Kopparberget och gjorde små utfall in mot Skanshaga. När jag var 9 började Rollo och hans polare knega med olika småkneg och jag fick sysselsätta mig själv, och ta hand om småsyskonen Zeke och Eva. Det var i den här åldern jag för första gången på allvar konfronterades med pälslösingar. En dag var jag ute själv och drog. Det var förmiddag och de flesta var på kneg. På gränsen mellan Skanshaga och Marknadsdistriktet fick jag syn på en pälslös tidningsförsäljare som kanske var nåt eller några år äldre en mig. Bland lite bröte hittade jag ett järnrör, jag planerade det inte utan handlade mer på ren instinkt. Jag smög mig på honom bakifrån, drog järnröret i huvudet, tog pengarna och... precis när jag vänt mig om såg jag ett gäng vuxna pälslösingar. De jagade mig in på gator jag inte kände och till slut fastnade jag i en återvändsgränd. Jag vände mig och höjde järnröret, beredd att slåss. Precis när de nästan var framme kände jag hur en hårig tass arm greppade mig runt halsen och drog ner mig ett litet hål i väggen i hörnet som var gömt bakom en soptunna. Jag reagerade snabb och slank precis in, men en av pälslösingarna fick tag i mitt ben. Snabbt som ögat rev ett par vassa klor upp hans handled och han släppte. Den lille kattgrabben som räddat mig ledde mig genom många gångar och gränder och ner i källare och upp på hustak och till sist var vi tillbaka i Hundängen. Katten hette Krille och bodde inte långt ifrån mig. Vi hade sett varandra nån gång men aldrig riktigt umgåtts trots att vi var jämngamla. Krille var tidigt skolad som inbrottstjuv, ett yrke han lärde sig av sin far och där Krille ofta hade fördel av sin litenhet som barn. Från den dagen hängde vi ihop varje dag, jag följde ofta med på stötar. Med åren gjorde vi mindre stötar ihop. Jag blev snabbt ganska storväxt och stark, men också lite för klumpig för att bli en bra tjuv. Jag började hänga mer med andra större grabbar och tillsammans var det mer snatterier, gängbråk, och rån som blev vår grej. Som fortfarande relativt liten var det mest avledande manövrar och spaning som jag ägnade mig åt. Men vänskapen mellan mig och Krille bestod och vi umgicks ofta och hade någon av oss problem var den andre inte sen att hjälpa till. Och järnröret, det bar jag med mig ända in i Elysiums hjärta.

Som 12-åring började jag knega som kolskyfflare på samma cementmanufaktur som min far. Mina föräldrar ville alltid att jag skulle bli en hederlig knegare som gjorde rätt för mig. Men jag insåg strax att rån var ett snabbare och roligare sätt att få krediter, om än mer riskfyllt men det bekymrade mig inte så mycket då. På manufakturen blev förtrycket uppenbart för mig. ägaren, tjänstemännen och förmännen var alla pälslösingar, knegarna var mutanter. Brutala var de, förmännen. En av dem började slå min far för han tyckte han var slapp, trots att jag var lång ifrån fullvuxen flög jag på honom och bet honom rejält. De andra förmännen for på mig men några knegare gick emellan och jag slank undan. Jag visade mig givetvis inte på den manufakturen mer och far fick tillbringa en natt på 37an och 4 veckor i sjuksäng. Mors lön räckte inte till familjen men Rollo hade kneg på en annan manufaktur och jag, Krille och några till drog in pengar på stölder. Hatet mot de pälslösa växte hela tiden. Jag drogs in i fler konfrontationer i utkanterna av både Kopparberget och Hundängen.

Två år senare, när jag var 14, gick jag och far och Rollo på socker. Min första match! Vrålarna mot Kopparbergsjägarna. Zeke ville också gå med men fick inte för han var för liten, det var inte ofarligt med Socker. Kopparbergsjägarna vann, som de oftast gjorde då och det var hätskt på vår läktare. Efter matchen gick vi en klunga på väg hem men konfronterades med Kopparbergsjägarnas supportrar strax utanför Torulfshov. Massvis av poliser var där och slogs mest på deras sida. Jag fick rejält med stryk och kom bort från övriga familjen. Jag hamnade i en klunga folk ur Nimrodbrigaden som plockade in mindre grabbar och blev ivägsläpad en bra bit och påpucklad av 7-8 stycken. Plötsligt kom ett 20-tal mutanter från olika håll och gav dem rejält med pisk innan de flydde. Kvar i en blodig hög låg jag och utter i min egen ålder. Vi blev ivägburna och vårdade av mutanterna som var folk ur Lejonordern. Jag och uttern Ogge lärde känna varandra väl under de dagarna. Han jobbade som tidningssäljare och vi blev goda vänner, det gör mökarns ont att han inte lever längre. Jag hade känt till Lejonordern länge och höll i stort med dem. Men hade inte haft så mycket med dem att göra innan. Efter några dagars sårvård hos Lejonordens folk kom jag hem till min glada familj. Lejonordern hade meddelat att jag var vid liv. Efter ett par dagar kom Ogge och sa att Lejonordern samlade nya rekryter till Klubb Spetsnasse, trots föräldrarnas protester hängde jag med dit. Väl där stod Dogglas Parker uppe på ett bord och höll ett flammande tal, först lästes namnen upp på dem som omkommit i manufakturolyckor, bråket vid sockermatchen eller försvunnit på andra sätt. Sen pratade Dogglas en stund om urdjurens vilja och hur vi skulle krossa förtryckarna. Efter det gav vi oss iväg, en skränande hop mutanter som nog skulle skrämt slag på de flesta högdjur. Orädda sprang vi rakt upp i Kopparberget och slog sönder allt i vår väg, jag själv liksom Ogge var fortfarande unga och höll oss i de bakre leden. Vi nådde högt upp, i närheten av Grytet möttes vi av i stort sett hela Nimrodbrigaden som så småningom drev oss tillbaka ner längs Kopparbergets branta backar. Det betraktades ändå som en stor seger, deras förluster var större än våra, både i blod och saker eftersom många hus slogs sönder eller fjuttades på. Väl nere på Maximiliangatan möttes vi av ett stort polisuppbåd, 37an var fullbelagd den kvällen.

Nimrodbrigaden var inte sena att göra räder in i Hundängen och striderna var mycket hårda och långvariga en period nu. Jag gick på en hel del möten och träffar med Lejonordern, men mina föräldrar ville absolut inte att jag skulle bli medlem. Ogge däremot blev snabbt medlem. Jag var själv lite tveksam efter ett tag, mycket snack kom att handla om tro, om urdjuren och dyrkandet av dessa gudomliga förfäder. Jag ska inte säga att jag inte trodde på det, men var aldrig intresserad av det andliga. Det var nu som gällde, att kämpa mot översitteriet och förtrycket och slå ner så många nimrodare som möjligt för att mutanter skulle få rätt och makt i samhället. Det var det jag ville. Samhället bestod av förtryck, och de som sa emot och inte bara snackade utan också gjorde nåt, var Lejonordern. När det inte var upplopp var det rånmord, rån och bråk med poliser som gällde för att sabotera de pälslösas samhälle. Våld, kriminalitet och politik lockade mer än tro, det var mycket därför jag aldrig blev medlem, men det behövdes knappast för att vara med och fajtas. Så var det till jag var 18 år och mina föräldrar övertalade mig att ta kneg på stålmanufakturen. De nattliga räderna blev det inte så ofta nu, men sockermatcher och kvarterskrig blev det. Jag var alltid redo att försvara Hundängen.

Manufakturkneget var inte fruktlöst, jag fick lära mig mer om samhället och förtrycket, och jag träffade många knegare man kunde snacka med. Men jag insåg efter några år att det trista och slitsamma knegandet bara gjorde förtryckarna rika. Jag ville göra annat och efter att ha startat en strejk fick jag sparken. Jag visste inte vad jag skulle göra. Kunde återgå till stölder och rån, men ville prova nåt nytt. Slutknegat för överheten var det definitivt! Strejken hade dock gett mig ny uppmärksamhet och både polis och nimrod var mig i hasorna. Jag bestämde mig för att lämna Hindenburg ett slag för att se mig om. Efter en tids strövande fick jag fick kneg som dikesgrävare och senare milisman i hålan Ulkebo nära Musközonen. Där blev jag bekant med den trevlige automaten Herr Garty och några andra figurer som jag tyvärr tappat kontakten med nu. Tillsammans stred vi mot rövarbandet De Sju Mutanterna som hotade byn, sen följdes några av oss åt tillbaka till Hindenburg där vi kontaktas av Smilet Piaff för ett uppdrag där även Ville och Edmundt var inblandade.

Låt mig berätta lite mer om min familj. Min far rottweilern Rolf är 50 år och knegar på stålmanufakturen. Han är en hederlig karl som vill leva ett liv i fred med sin familj och göra rätt för sig. Har aldrig gillat mitt samröre med Lejonordern eller mitt tidigare kriminella liv. Men han hatar pälslösingar liksom alla andra som varit på 37an. Min mor Ina är schäfer och är 51 år gammal. Hon har tidigare knegat på manufaktur men slutat och drar nu in krediter på barnpassning och en del extrakneg i affärer och så på kvällarna, ofta som städerska efter stängning. Det är en klok kvinna som har bra näsa för folk och ofta kan finna ut lösningar på det mesta, lite finurligare än min far.

Rollo, min äldre bror på 31 år som jag inte sett på länge för han bor numer i Göborg, om han lever alltså. Han var tidigt min förebild och är nog den i familjen som är mest lik mig. Han har alltid varit lite rotlös och vill uppåt och framåt i livet. Därför flyttade han till Pirit redan innan jag lämnade Hindenburg första gången och drog sen vidare till Göborg. En annan orsak är väl också att han fick stora problem med polisen. Rollo var ganska ordentligt insyltad i Unjonen och gjorde mycket för dem, men hans polisuppmärksamhet började bli obekväm även för dem, så han drog både för deras och sin egen skull.

Eva, min yngre syster på 23 år har nog alltid varit den levnadsgladaste av oss valpar. Det gav henne sonen Lill-Rolf redan för 6 år sedan. Han heter egentligen Rolf efter sin morfar men kallas Lill-Rolf. Hon har fått två döttrar sedan dess, Goa på 3 år och Målly på 1. Deras far heter Pärulf Gomser, honom har jag bara träffat en gång och det var ganska nyligen. Han verkar ta hand om Eva och ungarna i alla fall. Vem Lill-Rolfs far är vet jag inte. Pärulf knegade på en trävarumanufaktur som ägdes av någon Peckwick-snubbe, vet inte hur det gått med det efter smällen. Eva jobbar som hushållerska åt den pälslöse handelsmannen Marklus Nestmark och hans familj i marknadsdistriktet. En bekymmerslös och festglad tik med smak för livet har hon alltid varit, även om valparna givetvis ger henne stort ansvar numer.

Om mor och far inte lyckades göra vare sig mig eller Rollo till några hedersamma knegare gick det bättre med lillebror Zeke, 21 år. Knegar nattskiftet på stålmanufakturen. Zeke är en godhjärtad och hederlig ung man som knegar hårt och inte grubblar för mycket, den som är mest lik far skulle jag tro. Men han är nog ändå den med kortast stubin av oss alla, har lätt bli arg och då blir han det ordentligt. Som små fick jag och Rollo ofta hjälpa honom ur bråk med större grabbar. Modig är han och han lär ha varit med i en del fajter med nimroddare med genom åren. Uppviglad av Lejonordens talare eller bara förbannad av pälslösingarnas beteende och samhället i stort. Tydligen lär han vara ihop med en några år yngre rävflicka vid namn Lissa som är servitris på Klubb Spetsnasse. Vår mor är inte jättenöjd över det. Jag har inte träffat henne men tror att jag kan ha sett henne där. Han är den enda som bor kvar i barndomshemmet.

Bosse - Adelsfamilj i Nordholmia. Tycker illa om Bonnrarna.

Cappucino - Gangsterfamiljen nummer ett i Pirit. Något tillbakasatt sedan Al Ralf fängslats.

Chestur Carlton - Fornfyndsauktionen i Nordholmias föreståndare. En ganska harig människa. Fornfyndsauktionen ägs av Peckwick-klubben i Hindenburg, och Chestur är bara anställd för att driva verksamheten. Har någon form av relation till kvinnan Elvira Päschon på Lördagsfröjden.

Elvira Päschon - Chef på Skansen i Nordholmia - lokalen för den populära societetsfesten Lördagsfröjden.

Elysisk igel, liten - Den lilla elysiska igeln bor i enklavens djup och påminner mycket om trädigel. Men den är spänstigare och smidigare än vanlig igel och anfaller också från marken, hoppandes. Den tål inte mycket utan ett välriktat skott från skarprättare fäller den och den har svårt att bita igenom ordentlig rustning. Men man får ändå vara på sin vakt och när man sover kan den nog vara farlig. Första gången vi såg den kom dn klättrandes på ett rep och anföll Lårenz hoppandes.

Elysisk igel, stor - Denna är betydligt farligare. De vi har sett är ett par meter. Den är smidig och kan hoppa och klättra. Kryper gärna runt i gångar i taket och lurpassar på offer. Håll uppsikt även uppåt. Anfaller med flera jättelånga tentakler som den verkar ha många av. Fångar sitt offer med tentaklerna och drar sedan offret till sin äckliga igelmun. Tentaklerna är sega och hårda och svåra att bita av. Den första vi stötte på verkade inte tåla så mycket utan några skott från skarprättare och annat fick stopp på den. Forntida energivapen verkar däremot inte bita så bra. även om det finns mycket fina fornvapen i enklaven, se till att ha ordentliga svartkrutsvapen och gärna rejäla huggvapen av stål redo!

Vad iglarna lever av här vet vi inte. De är det enda liv utom automater vi sett. Kanske äter de varandra eller så finns det annat liv här som vi inte sett. För så många enklavrensare har knappast dykt upp här. Inte har vi blivit mat åt dem än heller även om de försökt.

Kulinarisk kommentar: Vi har inte provat att äta någon av iglarna. Det går säkert att göra nåt igelguff av dem men så länge vi har annat lär vi knappast prova!

Falk - Adelsfamilj med ursprung i Pirit men finns även i Nordholmia.

Hulk Henrik - Stor man ur Vita liljan som synts till vid Lördagsfröjden tillsammans med Skarp.

Jörg Stråganoff - Banditledare med stil och vargutstyrsel i Nordholmia med omnejd. Favorittillhåll i Hedemora häll och kanontornet vid Gunnarsnäbb.

Kruutov - Gangsterfamilj från Pirit.

Manfred Lund - Den kejserliga överexploratorn och den enda mutanten i kejsarens närhet. Han var tillfångatagen av Baronen i de norra ödemarkerna i två år innan vi fritog honom.

Niels - Manfreds assistent. Ryktas sitta fänglsad på åland.

Nivea Päschon - Yngre släkting till Elvira Päschon vid Skansen i Nordholmia. (Dotter?) Medlem i Vita liljan.

Oswald Junior - Den mystiskt leende mannen som intresserade sig för den bortsprugna Tijuana. Har tillgång till mycket avancerad forntidsteknologi, som vi blev vittnen till då han och flera andra tog hand om och förde bort Tijuana ute i Musközonen. Sågs senast med Järnringens styrka i Elysium IV och kan troligt tas för död.

Oswald Köttz - Legendarisk skrotjägare i de norra ödemarkerna. Getmutant med ett avbrutet horn. Dödad av Baronen.

Skarp - Medlem ur Vita liljan som synts till vid Lördagsfröjden tillsammans med Hulk Henrik. Tar emot skvaller från Nivea Päschon.

Slips Kluttert - Dixi-sångare från Nordholmia som Lårenz lurade iväg till Hindenburg för att vinna inträde till Lördagsfröjden. Har senare tydligen gjort succee nere i huvudstaden och skrivit nidvisor om just de som ville se honom förvunnen från Nordholmia.

Stiletto - Gangsterfamilj från Pirit.

Tijuana - Lyxprostituerad psi-mutant från Hindenburg. Togs om hand av Oswald Junior. Sågs senast med Järnringens styrka i Elysium IV och kan troligt tas för död.

Valentinos - Nordholmias bästa hotell.